Den här veckan har rusat i en rasande fart. Jag har en massa kvar på att "att göra listan" som lämnats till idag, eventuellt imorgon och i värsta fall måndag.

Trots detta släpar den sig fram. Sällan har jag varit så otålig efter nästa dag, och nästa dag och nästa dag.

På tisdag bär det av, 3 veckors semester i västra USA. Jag kan knappt fatta att det är sant, jag behöver sitta på flyget snart för att det ska kännas på riktigt.

För er som inte vet är Cali mitt andra hem som jag inte besökt på allt för länge men nu är det äntligen dags. Misströsta inte kära läsare. Mini-PCn är packad och om än rätt begränsat så hoppas jag kunna göra er gröna med avund genom sporadiska inlägg.

Sitter det nu någon läsare och febrilt söker efter min adress i hopp om obevakad lägenhet fylld av stöldbegärliga ting så lägg ner med en gång. Det kommer bo fler folk här än vad det vanligtvis gör och min juvellåda lämnar en del att önska så här finns inte mycket att hämta.  

Jag har ett piano stående som jag väldigt gärna skulle vilja få upp 7tr till min lägenhet. Jag förstår att det dock inte kommer att hända. När jag ser detta klipp tänker jag att det kanske är lika väl.

Dessvärre både spelar och sjunger han bättre än mig.

I min familj har vi alltid haft många smeknamn på varandra. Även personer som umgås frekvent med oss har svårt att hänga med vem som omtalas eftersom det ständigt dyker upp nya kreativa tilltal.

På min 30-års fest presenterade sig mina 10 syskon genom att säga vilket av mina alla smeknamn de föredrar. Det fanns så att det räckte med ett undantag då bror M på plats levererade ett helt nytt.

Många av dessa smeknamn är varianter på Gnilschen som kanske är det som har hängt med mig längst.

Gnilschen är dock inte ett familjepåhitt från början. Jag hade nästan själv glömt dess ursprung tills min gamla klasskompis E igår kommenterade en av mina blogglänkar på FB och pusselbiten föll på plats.

Det var ju faktiskt hon som en gång la grunden för det som idag är mitt bloggnamn. Jag och E gick i samma klass på högstadiet. Var rätt bra kompisar på den tiden, trots det skäms jag för att säga att vi faktiskt inte setts sen dess.

Jag tror att man kan påstå att det var tyskan som förde oss samman. Vi hade en tysklärare som jag gillade skarpt. Hon var fd polis och respektingivande på alla sätt och vis. Trots detta fick hon mig inte att plugga tyska. Det funkade ju så bra att fejka sig fram.

Jag och E blev experter på att förtyska ord och fick rätt tillräckligt ofta för att hanka oss fram på det sättet. Ibland blev det fel. När jag efter några dagars sjukfrånvaro föreslog att det är väl en tandläkare som jobbar i en Geschäft så skrattade vår lärare så att hon grät. Det blev pinsamt tydligt att gissningar funkar inte i alla lägen, men de funkade som sagt tillräckligt ofta.

Vi hade kul åt det där och gjorde detsamma med våra namn, Gunilla blev därför Gnilschen på tyskalektionerna och har så förblivit. Därför Gnilschen!

De senaste dagarna har jag haft en obeskrivlig lust att dansa. Jag tror att det är vädret som gjort sitt till. Det är ljust och solen skiner när man tar stegen mot jobbet och på något vis gör det att fötterna hellre dansar än går.

Ett tag trodde jag att det var MixMegapol som körde bättre musik på morgonen. Musik som gör det omöjligt att stå still, men vid närmre eftertanke insåg jag att de spelar i stort precis samma låtar som för en månad sen.

Idag skrällde de dock och presenterade Uri Geller med en låt som slungade mig tillbaks till sent 90-tal. Har det gått tillräckligt lång tid för oss att börja sakna 90-talet nu? Det hade ju helt klart sin charm.

Det var då jag sprang på klubbar som mest och ständigt hade MTV på i bakgrunden. Det var då jag började känna mig som en Stockholmare. Jag hade flyttat från Jönköping, Göteborg och dess rock kändes allt mer avlägset. Jag började att lyssna på mer hip-hop och rap-influerad musik och älskade det.

Jag får varna känsliga tittare då denna video på alla sätt lever upp till nidbilden av rappvideos med stora killar nedtyngda av gigantiska smycken och åmande tjejer med putande rumpor. Men oj vad låten får mig att vilja dansa mig svettig på Öst 100, år 1998. Tack Adam och Gry för påminnelsen!

Tänkte bara informera er alla lite kort om det faktum att jag tydligen är kockämne. Sällan har någon skådats halstra pilgrimsmusslor med sådan finess utan tidigare erfarenhet av dessa.

Omdömet fälldes av en professionell kock och borde därför inte avfärdas utan tas på absolut allvar.

Jag föreslår att ni kära läsare begrundar detta och har det i åtanke om ni någon dag står i behov av mina tjänster. Om inte annat så ta upp kampen med mig när ni denna fredag komponerar helgens menyer.

Folk är roliga. En del använder uppenbarligen Facebook på ett helt annat sätt än vad jag själv gör. För mig är det ett sätt att hålla kontakten med folk jag faktiskt känner. Jag söker inte egentligen några nya kontakter den vägen. Jag har förstått att det gör rätt många andra.

Oftast är det väl någon förvirrad kille som får för sig att det nu är enkelt och bekvämt att ragga med datorn i knät. Men i veckan fick jag en vän-förfrågan från en kvinna jag för mitt liv inte kunde lista ut vem det var.

Jag var bara inloggad på mobilen och såg inte bilden ordentligt. Nyfiken som jag är accepterade jag den och hoppades kunna finna några ledtrådar i hennes profil. Den gjorde mig bara än mer konfunderad. Vem i hela friden är denna kvinna?

Jag skickade därför ett meddelande och fick detta svar.

   Jag vet inte om ni talar dålig engelska bättre än vad jag gör men vad jag förstår så känner vi inte varandra.

Ja ja, ingen skada skedd. Hon kan väl få vara vän med mig på FB om hon tycker att det är kul. Hon har sen dess gillat några av mina blogginlägg. Konstigt kan tyckas, men vad vet jag, hennes svenska kanske är lysande.

Utöver det hör jag inget ifrån henne förutom ett meddelande var 5e minut i min feed att hon bytt profilbild. Konstigt nog byter hon hela tiden till en och samma bild. Idag fick jag nog. Nu är hon bortplockad.

Jag försöker vara en snäll och öppen människa men det får finnas gränser. Det är svårt nog att hänga med i nyheterna med alla ytliga bekanta och nära vänner man har på FB. Jag kan inte för syns skull få feed dagligen om en bytt profilbild på en kvinna jag inte ens vet om det är hon på bilden.

Jag skulle så otroligt gärna vilja veta vad hon eventuellt skriver i en blogg om mig. Vilka slutsatser drar hon efter detta korta möte. Vad ville hon få ut av det och fick hon det. För mig är den här obegripliga passus i alla fall slut.

En annan tanke som slog mig igår. Hur mycket vätska kan personer få i sig? Det här är ingen reflektion över hur mycket alkohol som dracks. Det var ingen som blev full på gränsen till pinsamhet utan det hela var rätt städat. Men det är sådana mängder vätska folk får i sig.

Seminarium: Gunilla: 1/2 cola, Övriga: 2öl

Taxi: Gunilla -, Övriga 1öl

Välkomstdrink: Gunilla 1 glas äppelmust, Övriga 1 glas champagne

Matlagning: Gunilla samma glas äppelmust, Övriga 1 glas vin

Förrätt: Gunilla 1glas vatten+1 glas must, Övriga 1 glas vin+ 1 glas vatten

Huvudrätt: Gunilla 1 glas vatten, Övriga 1 glas vin+ 1 glas vatten

Efterrätt: Gunilla 1 glas must, Övriga 1 glas vin

Summa: Gunilla 4 glas+20cl totalt, Övriga 7 glas+99cl totalt

Jag var spyfärdig, övriga mest lite glada i hatten. Jag förstår inte, var tar all vätska vägen?

Var ute med jobbet igår men förfesten började redan på kontoret. De hade ansträngt sig och tagit fram ett alkoholfritt alternativ till mig vilket naturligtvis var väldigt vänligt. Det de hade valt dock var Cola vilket jag absolut avskyr. Det var bara att hålla god min.

Jag försökte tänka bakåt till när jag senast drack det och minns egentligen bara ett tillfälle. Det var när jag var i mina tidiga tonår satt barnvakt med min vän A. Jag tror att K också var på plats.

Det var en grannfamilj till A som ibland anlitade våra tjänster. Jag minns både deras lägenhet och den stackars pojken som smutsiga och ovårdade. Vi trivdes där dock eftersom det innebar en ensamkväll utan föräldrar och de brukade alltid vara snälla och köpa hem godsaker till oss.

Den här kvällen bjöd de på en påse chips och 1,5l Cola. Vi tittade på varandra eftersom ingen av oss drack eller gillade Cola. Vi var dock väluppfostrade och ville inte att de skulle komma hem och bli besvikna över att den stod orörd.

Vi hällde upp varsitt glas och smuttade försiktigt, tittade på varandra och grinade illa. En klunk till gick att tvinga i sig men sen ställde vi ner glasen igen. Vi höll uppe charaden en stund, åt lite chips och smakade försiktigt på den mörka drycken.

Jag vet inte vem som tillslut kom på lösningen. Jag minns dock hur pulsen steg aningen. Vi visste att det var något förbjudet och behövde skynda oss innan vi hörde nycklar i dörren. Vi smög ut i köket och tömde först glasen för att sen även vända flaskan upp och ner och se hur drycken rann ner i vasken.

Det var mitt livs första vaskning. Kanske den enda om man bortser från avslagna slattar eller glömda mjölkskvättar. Det var inte champagne i flashig klubb på Stureplan utan Cola i hyresrätt på Råslätt. Tycker dock att våra skäl var aningen mer hedervärda.

Och igår var det alltså dags igen. Efter artiga klunkar för syns skull tömdes resten av burken snabbt i vasken på väg ut mot taxin.