Alla inlägg under mars 2011

Av Gunilla Olsson - 15 mars 2011 15:10

Mitt emot kontoret på 2a avenyn och 42a gatan i New York där jag jobbade i några magiska månader låg ett litet deli. De hade ett stort utbud av sallader och lagad mat som man plockade i lådor som vägdes och betalades därefter.


Jag och kollegorna tog ofta sällskap dit men sen tog de med maten upp i det svala air-conditioned kontoret medans jag föredrog att slå mig ner på en mur i parken brevid och äta i solen. Det var faktiskt så jag lärde mig att äta med pinnar. Eftersom jag höll lådan med ena handen hade jag bara en att äta med.


Jag reflekterade inte så mycket över att de gick in och jag stannade ute innan en kollega, som nyss kommit hem efter att ha sprungit Stockholm Marathon, skrattande kom fram till mig vid muren och sa att jag borde ha förvarnat honom att svenskar är soldyrkare till religionen.


Först förstod jag inte alls vad han menade. Sen förtydligade han genom att likna oss vid solrosor som alltid har ansiktet vänt mot solen.


Det är omöjligt att inte ge honom rätt när man promenerar genom Stockholm i den tidiga vårsolen. Parkerna och torgen är fulla av tidiga , optimistiska och vackra solrosor.

Av Gunilla Olsson - 15 mars 2011 06:27

Jag glömde för några veckor sen min vattenkokare hemma hos min bror och fru. Det hade vanligtvis inte spelat någon större roll då det ofta kan gå några veckor emellan att jag använder den.


Just de senaste två veckorna har min hals varit i kaos dock och jag går med en ständig längtan efter te med honung i för att lindra.


Har druckit en hel del te på jobbet men fått nöja mig med en sockerbit i där. Hemma har jag vid några tillfällen kommit på mig själv med att sakna vattenkokaren.


Idag var första gången jag kom på den här revolutionerande lösningen. Vet inte om det säger mest om mig eller min samtid.


  

Av Gunilla Olsson - 14 mars 2011 16:20

Behövt skolka från jobbet i em eftersom jag hade ett möte på mitt förlag. Förstår ni hur mycket jag gillar frasen "ett möte på mitt förlag"? Den tål att upprepas. Så för att förtydliga, jag lämnade alltså jobbet redan vid lunch eftersom jag hade "ett möte på mitt förlag"


Ville mest bara få det sagt. Innebar också att jag hann köpa månadens bok i familjens bokklubb.


  


Ryktet säger att den är fantastiskt tråkig och dålig i största allmänhet. En del förlag släpper verkligen igenom vilka författare som helst.

Av Gunilla Olsson - 14 mars 2011 06:32

Jag har nog alltid haft en dos av söndagsångest. Det spelar ingen roll hur bra jag trivts på mitt jobb, det har alltid tagit emot att starta en ny vecka.


De senaste tre veckorna eller så har jag dock lagt mig till med en ny grej, söndagsfeber-frossa. När jag framåt 21 på söndagskvällen landar i TV-soffan så har min kropp bara stängt av. Då kommer en sprängande huvudvärk på beställning, jag börjar frysa och hela kroppen värker. Ni vet hur det känns när hela huden blir känslig och gör märkligt ont, man vill bara krypa ur sitt egna skinn.


Jag föreställer mig att det är i stil med när Peter Parker blir spindelmannen. Han känner liksom av kroppen på ett helt nytt sätt. Över hans hud växer det ut tunnt hår som gör att han får fäste när han klättrar. Jag får mer av känselspröt som registrerar allt ifrån filtens trådar till soffans grova tyg.


Med de förutsättningarna går jag och lägger mig tidigt. Natten blir som den blir. Man vaknar av och till, fryser, svettas om vartannat. Vid 3-snåret ger jag upp och tar några tabletter, febern släpper och huvudet värker aningen mindre. Det gör att jag kan dåsa bort lite tyngre tills klockan slutligen ringer vid 6.


Med en sån här början på veckan förstår jag om jag även nästa söndag kommer att fasa. Vågar man säga moment 22?

Av Gunilla Olsson - 13 mars 2011 08:39

Min vän K experimenterar mer än någon annan jag känner med sitt hår. Nu har hon hållt sig lugn med färgningar på sistone men har djärva coola korta frisyrer. Den typ av frisyr jag själv aldrig skulle kunna bära upp.


Vi gillar att det ibland dyker upp kändisar med identiska frisyrer och då gärna i schlagersammanhang. Dessa är mina två favoriter.


        


        


Är det någon som redan nu har koll på vilka nästa års artister blir?


           

Av Gunilla Olsson - 13 mars 2011 08:15

Min 4-åriga brorson N berättade att de ska sova i pyramiden Luxor när de är i Las Vegas.


  

-Vad häftigt att bo uppe i pyramiden säger, jag.

-Ja, fast vi ska inte bo högst upp för då har vi inte råd att köpa mat och leksaker och så.

-Ok, men ni ska bo lite längre ner, det är också häftigt.

-NEJ! Vi ska inte bo allra längst ner, är du tokig? svarar N förskräckt.


Jag ringde bror Ö för att höra hur samtalet med barnen egentligen gått. Han fattade inte alls var N fått det ifrån, de hade aldrig pratat om det.


Är Feodalsamhället något kidsen har bra koll på numera eller är det måhända bara ett specialintresse hos N som gjorde att han förstod prissättningen på Luxor?


  

Av Gunilla Olsson - 12 mars 2011 17:51

Min näsa sviker mig och ger mig inte de svar jag behöver. Det finns en misstänkt doft i mitt kök som jag inte kan identifiera. Likt en hund har jag spenderat dagen sniffandes längs bänkar, golv, skåp och andra ytor men min näsa räcker inte till. Det är ett uppdrag som kräver en nos.


Jag har länge försökt men misslyckats att se poängen med hundar. De saknar för mig en naturlig plats i näringskedjan när vi handlar köttkonserver åt dem på ICA och är därmed helt poänglösa, men idag kan jag för första gången säga att jag saknar en hund.


Kanske hade den hittat den ost någon gömt på obskyrt ställe i mitt kök. Antagligen en fantastiskt god ost. En ost är inte verkligt god om den inte luktar aningen illa. Men doften utan smaken känns aningen meningslöst.

Av Gunilla Olsson - 12 mars 2011 07:40

Jag gillar Ironi! Jag tycker att livet är fullt av det och det får mig allt som oftast att skratta.


Jag gillar att Sveriges Mästerkock presenteras av Arlas smaksatta vispgrädde. Jag gillar att de mest engagerade miljö- och fairtradeaktivisterna så gott som alltid är rökare och stöttar en vidrigt smutsig industri. Jag gillar att den arga insändaren av en vegetarian i gårdagens Metro gjorde mig så sugen på kött att jag var tvungen att för första gången på länge köpa hem några stora biffar som nu ligger i kylen. Jag gillar att "Americas funniest homevideos" de facto är det tråkigaste programmet i hela TV-tablån.


Hur kan detta program ha överlevt Youtube? Det är för mig ett stort mysterium. Ska kanske sägas att jag inte sett det på säkert 10 år eller så men idag var det nära ögat. Min TV stod på ljudlös här och jag tittade snabbt mot den och insåg att det börjat.


Bytte så snabbt jag bara kunde. Ja jag erkänner, jag hann se kvinnan som halkade på en blöt sten. Men jag lovar, jag skrattade inte! Drog inte ens på munnen! Jag är hemskt ledsen om de hann registrera min box som en aktiv tittare på detta program. Jag kan inte nog uttrycka min stora motvilja mot att bidra till tittarsiffror som får den stackars förvirrade programansvariga på kanal 5 att tro att det faktiskt finns folk som gillar det, tittar på det och vill se det i tablån. Får det ny en säsong med dessa stigande siffror får jag ta på mig den skulden. Svenska folket, FÖRLÅT!

Skapa flashcards