Det får nog antas att det är en tuff dag för Lars Ohly idag. Inte bara backar hans parti i mätningarna utan nu börjar också Kuba rämna.

Idag rapporteras att Kuba tänker glänta på dörren och eventuellt göra oss andra sällskap i 2000-talet.

De kan tänka sig drastiska förändringar som att tillåta sina medborgare att resa utomlands. Ja ni läste rätt, Kubaner ska KANSKE få lämna landet som turister. Än värre föreslås legalisering av privat ägande.

För mig är det en helt galen tanke att det faktiskt finns länder där detta inte redan är tillåtet. Men jag vet hur mycket Ohly vurmar för det kubanska systemet och öppet uttrycker sitt stöd för detsamma.

Jag är därför villig att lägga mina egna åsikter åt sidan för en dag och fokusera på den smärta dessa nyheter måste bringa honom. Ni kära läsare kan väl göra detsamma. Skulle ni av en händelse springa på den gode Ohly idag, ge honom en tröstande kram, ett värmande leende, lägg handen på hans axel och säg att ni förstår, torka hans tårar eller bara bjud honom på en glass.

Imorgon sörjer jag inte längre med Ohly dock utan firar med kubanerna att de äntligen kommit åtminstone ett myrkliv närmre att få åtnjuta mänskliga rättigheter.

Fick lite ångest idag när solen stod högt på himlen utanför kontorsfönstret och jag insåg att jag går mot min livs första sommar utan sommarlov.

Jag har sen studenten jobbat som lärare och haft sommarlov varje år. Enda undantaget är förra året, men då jobbade jag med ett skrivprojekt och styrde helt min egna tid bortsett från de 5 veckor jag spenderade i Torquay som EF-ledare och njöt av sommaren på engelska rivieran.

32 år gammal och min första sommar utan långledigt. Känns helt absurt. Ångesten dämpades något av säsongens första helkväll på en uteservering med min vän M dock.

På det stora hela en mycket mysig kväll på Ljunggrens takterrass och lyckas jag ha många sådana under sommaren kan det kanske kompensera lovet. Jag kanske kan lura mig själv att tro det om inte annat.

För många år sen läste jag ”Han som älskade livet” av Irving Stone. Jag blev helt betagen av berättelsen om Vincent van Goghs liv och hans passion för sin konst.

Jag kan absolut ingenting om konst. Jag njuter av att gå på konstmuseer men vet egentligen inte vad jag ska titta på.

En bok kan jag bryta ner i beståndsdelar, allt kan analyseras. Jag kan med exakthet uttrycka mina åsikter om författarens ordval, meningsuppbyggnad, berättarförmåga och övriga kvaliteter som författare. Jag behärskar det nödvändiga språket och har verktygen som krävs för en sådan uppgift.

När det kommer till konst står jag handfallen. Jag kan inte vokabuläret och jag har ingen förståelse för tekniker eller de stilistiska val en konstnär likt en författare måste ställas inför.

Inte helt oväntat var det därför genom litteraturen som jag fick en favoritkonstnär. Van Goghs öde berörde mig något oerhört och genom boken blev han min favoritkonstnär långt innan jag blev bekant med hans konst.

Jag visste förståss att han målat solrosor, jag är inte helt tappad bakom en vagn, men mycket längre än så sträckte sig inte mina kunskaper.  Ändå visste jag att jag ville pryda mina väggar med hans konst.

Jag har nu tre van Gogh tryck hemma på väggen som jag alla älskar. Dessa är två av dem.

Jag kom att förstå att jag behöver en personlig koppling för att till fullo förstå och uppskatta konst. Allt man hittar på mina väggar hemma numera har därför en historia eller en förklaring till varför just den tavlan har fått en vägg, ett utrymme.

Störst värde har naturligtvis tavlan en vän en gång målade på beställning. Det är av förklarliga skäl det enda original-verket jag har hemma och har en självklar hedersplats.

Men sen den där boken, ”Han som älskade livet” så har jag längtat till Amsterdam. Jag vill så gärna besöka van Gogh museet där och få uppleva hans konst på riktigt.

Nu kära bloggläsare ska det bli av. Idag är 9 maj 2011, innan 9 maj 2012 har jag varit i Amsterdam. Jag älskar tulpaner och vill gärna se fält av dessa men allra helst vill jag se van Goghs solrosor.

Satt och läste på tåget imorse. Vid Karlberg tittade jag upp och fick syn på en kvinna en bit bort. Hon såg oerhört glamorös ut i sina stora mörka solglasögon samtidigt som hon applicerade ännu ett lager läppglans.

Genom hårets välstylade lockar skymtade ett par snygga örhängen. Halsen och överdelen av hennes svarta kavaj doldes av en väldraperad scarf.

Helt plötsligt ångrade jag de extra 10min i sängen imorse. Kanske borde jag ha ägnat dem åt att lägga lite mer energi på min outfit. Tittade missnöjt ner på mina svarta byxor och aquafärgade top som nu kändes otroligt tråkiga.

Redan i Sundbyberg skulle kvinnan av och jag log för mig själv när hon gick förbi och jag såg resten av hennes outfit. Ett par illasittande påsiga vita jeans och ett par obeskrivligt fula skor.

Jag vet att jag är en hemsk människa, men inte ens jag visste att ett par riktigt fula skor kunde göra mig på så mycket bättre humör.

Men skrattar bäst som skrattar sist. Under helgen har mitt kontor förvandlats till en militärbas och tydligen är det bootcamp som står på schemat. Påtvingad en ny ännu värre t-shirt är jag rätt säker på att det är kvinnan som fått sista skrattet, sina fula skor till trots.  

För er som undrar, ja t-shirten kom med matchande trosor och en militärkeps. Inte prövat dem ännu dock.

Ibland är det svårt att veta vad som kommer först, hönan eller ägget. 

Jag hade en uppgift idag som jag var dåligt förberedd inför. Jag hade gjort ett ärligt försök men kände mig distraherad och kom inte till ro som jag borde för ett lyckat resultat.

När allt kom till kritan så behövde uppgiften aldrig genomföras dock. Någon överambitiös rörmokare hade stängt av vattnet i en hel stadsdel och det planerade mötet blev inställt. 

Min fråga blir rimligen: Kände jag detta på mig på någon nivå och förberedde mig därför inte i onödan? Eller var det tvärtom pga min brist på förberedelse som högre makter såg till att mötet inte blev av hellre än att genomföra det med dåligt resultat?

Orsak och verkan. Vad påverkade vad? Om det är mitt fel så ber jag om ursäkt till alla Gubbängen-bor. En söndag utan vatten är ett högt pris för er att betala för mitt slarv. 

För tre år sen idag fick jag bli faster till den här lilla godbiten. Tyvärr är underbart ibland allt för kort, men idag tänker jag på den fina sommaren vi fick med Levi. 

Jag fick ett samtal i veckan att jag skulle få en ny städerska. Min förra var duktig på själva städandet, hon var lite sämre på almanackan och dök upp lite när hon kände för det.

Jag vet inte om jag är kräsen men jag ville helst ha någon som kunde kombinera egenskaperna. Alltså kunna hålla rent men också hålla koll på datum. Svaret blev Olga. Hon dök upp på helt rätt dag igår och det ser välstädat ut så det bådar än så länge gott.

Min lillasyster U hade med Olga på sin potentiella namnlista till bebben som vägrar komma ut. Det är ett jättegulligt namn som jag och U dessutom döpte hennes undulat till en gång i tiden. Jag frågade om det var till minne av detta, det var det tydligen inte och frågan uppskattades inte till 100%.

Nu när bebben skulle komma att dela namn med både undulaten och min städerska så har jag tydligen förstört det namnet och det finns inte längre på listan. Det var aldrig min mening. Jag sa till lillasyster U att vi kunde hålla isär Olgorna i vårt liv genom att kalla dem lilla och stora Olga, samt undulaten Olga, men hon ville ha namnet helt för sig själv. Sån är hon lillasyster U.

Med tanke på hur vi i familjen kollektivt är ansvariga för döden på undulaten Olga så kanske det var lika bra. Det är en story vi sparar till en annan dag.

Om det enda man kan komma på att skriva om en lördagsmorgon är fredagens middag kan det nog innebära att man vaknat hungrig.

Problemet är att jag inte alls känner mig inspirerad att fixa frukost.

Jag hoppas därför att påminnelsen om gårdagens middag kan förlänga effekten av densamme en stund till och på så vis förhala behovet av frukost.

Listigt va? Återstår att se om det funkar.