Jag är fri från sådana i traditionell bemärkelse men har ändå ovanligt många "issues".

Ska absolut inte ta upp allt och alla här då det skulle bli tidernas längsta blogginlägg, men ni som känner mig vet att jag kan ha en hel del åsikter om allt från blandning i godispåsar till ljudet av smörkniven mot smörpaketet.

Den sak jag kanske är mest allergisk mot av alla är ljudet av bestick mot tänderna. Det kan förstöra vilken middag som helst.

Jag hade en gång en roommate som var en mycket högljudd (i mina mått mätt) ätare till en dag jag inte stod ut längre och visade hur man ljudlöst tar maten med läpparna. Hon var en smart tjej och lärde sig snabbt så vi kunde fortsätta njuta av varandras sällskap vid middagsbordet.

Jag ryser bara jag skriver detta. Tanken på detta metalliska ljud mot emaljen. Det gör ont i hela mig.

Jag trodde att prövningens tid var över. För er som nu sitter och funderar över om ni är en person med sådana ovanor så vågar jag lova att chansen är rätt liten. De flesta tar maten med läpparna precis som de flesta vet att man inte stoppar hela flaskhalsen i munnen.

Men nu har jag träffat ännu en tandätare. En kollega till mig rör gaffeln mot tänderna som hade han Parkinsons och har svårt att hitta rätt. Taktiken att undvika hans lunchbord börjar bli svårare och svårare. Vad är nästa steg, en anonym lapp?

Idag ignorerar jag lunchen helt och mättar mig med god litteratur. Kom ihåg kära läsare, använd läpparna och tugga sen med stängd mun.

Satt på ett möte igår med dator i knät och hade lovat att anteckna och försöka sammanfatta mötets innehåll för en kommande artikel.

Jag vet inte hur många som skämtsamt frågade om jag livebloggade, om anteckningarna skulle läggas upp här senare och dylikt.

Jag vill först och främst klargöra att jag absolut inte tog illa upp, anklagar inte heller dessa personer för brist på originalitet då de skämtade på samma vis. Det var helt klart sagt med glimten i ögat och jag är glad att folk läser vad jag har att skriva överhuvudtaget.

Det väckte dock en fråga. Är det bloggare jag främst är nu alltså? Är det min nya identitet i möten med människor? Det här är inga främlingar, sådana läsare vet jag inte om jag har så många, snarare bekanta.

Jag har i så många år varit lärare, det är jag inte nu längre och ingen, knappt ens jag, vet väl vad jag egentligen jobbar med nu för tiden. Kanske öppnar det upp för det enklare epitetet bloggare.

I mitt egna huvud har jag en blogg, att vara bloggare känns som något helt annat. Kanske behöver jag tänka om.

Ledsen för oannonserad tystnad. Så blir det ibland.

Finns naturligtvis en massa att blogga om och framförallt vara upprörd över, säger kanske en del om min sinnesstämning:

Wickströms absurda förslag om skolplikt från 3-års ålder

Juholt från Knohult

Idioterna i Vancouver

De allra flesta som producerar TV-reklam

SVTs oförmåga att buda hem OS

Hedersmord

Men jag orkar inte riktigt. Jag har nytt snyggt nagellack på och tänker idag ignorera alla dumheter man behöver bemöta.

Det är en helg full av möten och en del ansvar som jag behöver fokusera på och däremellan ska jag enbart snegla på mitt nagellack och vara nöjd med det lilla.

För att även ni ska ha lite ögongodis över helgen så ger jag er ett smakprov på min fredagskväll.

Det är ok att dregla!

Precis som saker alltid kan bli lite bättre så kan de faktiskt också bli lite värre. Jag trodde jag nådde botten av ineffektivitet på jobbet igår. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, hur många vägar jag testade, hur kreativt jag än letade, jag kom absolut ingen vart.

Idag inledde jag arbetsdagens "att göra lista" med den trösterika tanken "det kan i alla fall inte bli sämre än igår".

Ack så fel jag hade. Tack och lov för morgondagar!

I ett försök att vara förståndig ställer man in kvällens aktiviteter och åker hem. Man tar ryggläge på soffan och skjuter på alla måsten för att bekämpa lurande bakterier eller virus som vill en illa.

Efter ett tag känner man hur man vid varje blinkning mer motvilligt öppnar ögonen igen. Man vet att man borde gå in och lägga sig på riktigt. Men det är så skönt under filten. Man vill inte riskera att kvickna till utan unnar sig istället att dåsa bort. Det känns så rätt, men man vet att det är så fel.

Det är först när man vaknar vid 04:13 med stel nacke och olyckliga, sträcksugna ben som man bannar sin enfald. Bädda upp sängen är då inte längre någon vits med och redan där och då vet man att man resten av dagen kommer att få betala för sin innefektiva sömn den natten.

Godmorgon kära läsare! Så blev min tisdag till onsdag.

Solen skiner utanför fönstret och golvet skakar under fötterna. Någonstans i närheten borras det och det ruckar hela byggnaden vi sitter i.

Jag gillar kombinationen sol och skak. Kisar jag lite kan jag låtsas att det är palmer jag ser och inte barrträd utanför fönstret och plötsligt känns det som att jag sitter i Kalifornien och jobbar. AWESOME!

Jag kan inte sluta längta efter att lyssna på den här låten. Den gör mig helt galet poppig och glad.

Någon liten del av mig sympatiserar naturligtvis med denna stackars flickvän som fått agera inspiration men vad gör man inte för främjandet av kulturen. Hon tog en för laget och vi som gillar låten tackar.  

Hade jag ens kunnat ana vilken maktfaktor mina ord och trogna läsare skulle komma att bliva hade jag naturligtvis tagit mitt medborgerliga ansvar långt tidigare och bloggat.

Det går inte längre att blunda för de ofantliga effekter denna lilla blygsamma blogg har på samhällsutvecklingen. Det var när vi i skämtsamma ordalag nämnde Alexander Bard som han sen direkt ur frysboxen fick det prestigefulla uppdraget att sitta i Idoljuryn. Det var först när vi retats med Enköpings stads-slogan som en bok om Sveriges sådana publicerades. Och nu kära vänner har det hänt igen.

Idag har man i morgonsoffan diskuterat det nya hissnande förslaget att tillåta högersväng vid rött ljus. En regel som jag för bara några veckor hyllade USA för att vara intelligenta nog att ha genomfört för många år sen.

Jag är glad att diskussionen ens förs även om det är på vanligt svenskt onyanserat sätt. Skräckscenarior om bilar eller än värre cyklister som kommer i gedigen fart och susar genom korsningar helt utan hänsyn målas upp. Man oroar sig över en minskad respekt för det röda ljuset generellt och diskuterar att ca 50 eller så skyltar i var korsning skulle nog krävas om inte vi självmordsbenägna nordbor skulle med livet som insats chansa.

Jag är ledsen om jag var otydlig i mitt blogginlägg och inte gav er makthavare en fullständig bild att basera ert förslag på. Tanken är naturligtvis att man vid sådan lagstiftning också inför väjningsplikt för högersvängarna. Nu när detta är förtydligat ser jag fram emot en mer produktiv dialog för er i nyhetssofforna.

Till er kära läsare vill jag bara säga grattis! Vilka andra förändringar vill ni få till stånd? Kom med förslag så ska jag efter bästa förmåga och samvete slagkraftigt blogga om det. Det är ni och jag mot världen!