Direktlänk till inlägg 27 oktober 2011

En filmscen ur mitt liv

Av Gunilla Olsson - 27 oktober 2011 08:48

Ibland drabbar känslan mig att det som händer hade gjort sig så bra på film. Jag ser framför mig hur biopubliken roas av den absurda situationen. Oftast roar känslan och tanken mig, men ibland gör den mig lite illa till mods då jag inser att det inte är mig biopubliken kommer sympatisera med. Snarare tvärtom. Jag skulle helt orättvis porträtteras som "the villain".


Trött efter några dagars tjänsteresa lämnade jag igår in hyrbilen och skulle ta en taxi hem. Som brukligt är går jag bort mot taxikön, får ögonkontakt med första bilens förare som nickar att han är ledig och kommer ut för att hjälpa mig med väskor in i bagageutrymmet.


Med väskorna på plats och handen på handtaget hör jag hur en taxichaufför två bilar bak börjar ropa. "Det är jag som är första bil, det är jag som är första bil." Jag ser på min chaufför som bara skakar på huvudet så jag öppnar dörren och ska sätta mig varpå den arga taxichauffören kommer springande. "Det är jag som är första bil." Jag ser igen på min chaufför som denna gången mumlar "Ja han kom först så du får välja vem du vill åka med."


Eftersom väskorna var på plats så tyckte jag det var logiskt att åka med bilen jag var på väg in i men den andra chauffören protesterade högljutt tills en tredje chaufför blandar sig i och bekräftar att den arga chauffören faktiskt var först. De börjar då demonstrativt lyfta över mina väskor till "rätt bil".


Jag undrade om det var ett skämt och trött och irriterad blev jag nog lika högljudd när jag ifrågasatte om de verkligen tyckte att det var mitt jobb att hålla reda på vilken bil som kom först och om de på fullt allvar trodde att jag brydde mig det allra minsta. Sur mumlar jag till min nu hänvisade chaufför "ja vad kul det känns att åka med dig."


Han ägnade sen resan åt att desperat försöka rädda sin dricks genom överdrivet trevligt småprat. Jag ägnade resan åt att tänka på hur mycket han såg ut som en karaktär ur en Josef Fares film.


I den filmen hade han haft fru och barn han försörjde på sin taxi-lön trots att han i sitt hemland var hyllad hjärnkirurg. I samma film hade han samma kväll fått veta att hans fru lämnat honom och det är enda anledningen till att han exploderar när han inte ens får körningen han har rätt till. Vanligtvis är han glad och munter och helt klart biopublikens favorit.


Min otacksamma roll var helt enkelt den bifigur som råkar komma in i handlingen när den älskade karaktärens tillvaro ramlar samman och ytterligare spär på hans misär istället för att uppfatta hans rop på hjälp. Helt orättvist blir jag "the villain", det är ingens fel, biopubliken får bara aldrig höra min berättelse.  


Det fick mig att under resan bli aningen vänligare inställd mot den pratglada chauffören. Men med avstängd söderledstunnel och diverse omvägar med efterföljande dubbel taxinota fick han ändock ingen dricks. Någon måtta får det va!

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Gunilla Olsson - 24 juni 2013 21:34


    Min mor ringde mig upprörd med detta nyhetstips och bad mig blogga. Jag får emellanåt tips liknande detta men skriver helst när jag själv reagerat på något. Kunde inte riktigt blunda för detta dock då idiotin är så hög att jag bara vill skri...

Av Gunilla Olsson - 22 maj 2013 20:34

Tidig fredag morgon bär det av med ett gäng kunder och Microsoft till Cannes och rivieran. Ja jag vet att det ösregnar där för tillfället, men det är lite så Universum och jag jobbar. Ber om ursäkt för det alla jag reser med! Sjukt trevligt ska det b...

Av Gunilla Olsson - 6 maj 2013 22:28

Tittar ni extra noga när ni ser mig nästa gång, ja ni kanske tom behöver kisa, så kanske ni ser aning till ett färgskifte i mitt hår.   Tanken var att förändringen skulle bli dramatisk och få er alla att vända på huvudet och överösa mig med kompl...

Av Gunilla Olsson - 2 maj 2013 22:40


Jag minns vilken chock det var 7 september 2011 när nyheterna kablades ut att Stefan Liv tillsammans med sina lagkamrater omkommit i en flygolycka. Vilken oerhörd tragedi. Trots att jag inte kände Stefan personligen, utan bara likt alla andra som rör...

Av Gunilla Olsson - 2 maj 2013 22:27

Kära läsare. 23e Januari antog jag utmaningen att vara med i #blogg100 och skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Idag 2a maj är utmaningen avklarad och jag skriver mitt 100e inlägg.   Det har varit kul att blåsa liv i den här bloggen igen även ...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se