Jag undrar ibland när "snäll" slutade vara något eftersträvansvärt och istället blev lite av ett skällsord. Vi uppmuntrar gärna barn att vara snälla mot varandra men när vi som vuxna enbart beskriver någon som snäll ligger det oftast underförstått att personlighetsmässigt finns där en del kvar att önska.

För några dagar sen såg jag Les Misérables med några vänner. Vi var alla lite omtumlade när vi kom ut ur biomörkret. Det var såklart en stark filmupplevelse med fantastisk cast, musik och foto. Påkostat och bombastiskt på alla sätt och vis, samtidigt som den rörande välbekanta berättelsen verkligen gick hela vägen in i hjärtat.

Vi utbytte en del tankar sådär som man gör när man försöker smälta intrycken och ganska snabbt förstod jag att det rådde konsensus i gruppen, mig själv undantaget, att han valde fel som valde Cosette. Tydligen var hon en tråkig karaktär som inte alls bidrog till berättelsen.

Det var alltså inte Amanda Seyfrieds prestation man kritiserade utan Cosette som karaktär. "Hon gjorde ju ingenting" "Hon är så mesig" "Hennes sång är så pipig" "Eponine dog ju för hans skull" är några exempel på allt det hon skulle lastas för.

Jag stod helt frågande. Jag hade bara sympatier för karaktären. Vi pratar om en föräldralös flicka som bara en person tyckte var värd att beskydda och han själv var dessvärre på flykt undan lagen så hon växte upp dold från världen. Inte konstigt hon varken visste om eller var särskilt engagerad i den frihetsrörelse som pågick. Hon levde på det sätt hon var uppfostrad med all tillit till en åldrande man som gjorde sig redo för att dö. På vilket sätt var hon ovärdig att finna kärleken och få ett lyckligt slut? För att hon var för blond, för vän, för snäll?

Varje år upprör det mig på samma sätt att det på Nyårsdagen flödar över i diverse feeds om det faktum att Ivanhoe väljer fel som stannar med Rowena istället för Rebecca. Även där är Rowenas stora brott att publiken helt enkelt sympatiserar mer med Rebecca. Rowena gör inget fel, hon älskar Ivanhoe, tar hand om honom, är god mot sin far och andra människor till och med Rebecca, men av någon anledning förtjänar inte heller hon ett lyckligt slut.

Vad har vi emot snälla flickor? Vad har vi emot snälla människor?

Nu kanske ni tycker jag är fånig och drar på för stora växlar. Det är ju trots allt två filmer jag hänvisar till men det finns otaliga exempel. Jag förstår ju precis som ni att det i ovan fall handlar om att författarna helt enkelt skapat färgstarka kvinnor som ska vinna publikens sympatier, över de mer bleka kvinnorna som trots allt vinner hjälten. Men mitt hjärta har alltid ömmat extra för dessa då deras roll tycks så otacksam och så orättvis. Jag tycker om färgstarka kvinnor som tar plats och har många åsikter. Jag tror och hoppas att jag är åtminstone delvis en sådan kvinna. Men finns det inte plats för fler typer i berättelsen? Och kan verkligen de andra kvinnorna lastas för de förstnämndas öden?

Som högstadielärare gjorde det mig ledsen att se de snälla grabbarna helt ignoreras då flickorna istället slösade tid på bråkstakarna. Längs vägen tappade snällare killar lusten och blev en av bråkstakarna. Det fungerade naturligtvis likadant vad gällde vilka egenskaper killarna uppmuntrade hos tjejerna. Inte helt sällan funderade jag på vad skolklimatet och klassrumssituationen skulle vara om man istället uppmuntrade och förstärkte ett önskvärt beteende hos varandra.

Jag tror inte det skulle innebära ett klassrum fullt av Rowenor eller Cosettes utan jag tror helt enkelt att det tvärtom skulle visa sig finnas plats för hela färgskalan, både Rowena och Rebecca, Cosette och Eponine.

Jag kommer fortsätta ömma för de snälla flickorna och kan bara hoppas att författare ger dem mer tacksamma roller framöver.

.

 

Maggis

28 januari 2013 22:55

Så sant! Mer cred för snällhet!

http://www.maggissen.blogg.se

Gunilla Olsson

30 januari 2013 20:16

Du har alltid haft vett att uppskatta snällhet du :)

 

ulrika

30 januari 2013 09:05

Ja! Den största komplimang man kan ge en man tycker jag är ett helhjärtat: " du är så snäll!", men det uppskattas liksom inte i vår kultur. Men jag menar, vem vill ha en man som är färgstark, driftig, successfull osv osv, men som inte är snäll?? DEt är ju det viktigaste.
Samma sak med kvinnor. Min man och jag brukar skoja om att vår kultur formar kvinnor til "män med bröst". Det finns liksom inte plats eller intresse för den i mina ögon naturliga mjuka, snälla personligheten. Den som sprider harmoni, kärlek, lugn, trygghet, djup glädje och genuin uppskattning. Jag råkar själv ha en dotter som är väldigt snäll av naturen, som inte har vassa armbågar, ger bort sina presenter, lånar ut sina favoritsaker, delar med sig av sitt godis osv osv. Får se hur det går för henne... :-/

Gunilla Olsson

30 januari 2013 20:11

Man får hoppas hon träffar folk som har vett att uppskatta henne för hennes snällhet istället för att utnyttja henne för densamma.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Min mor ringde mig upprörd med detta nyhetstips och bad mig blogga. Jag får emellanåt tips liknande detta men skriver helst när jag själv reagerat på något. Kunde inte riktigt blunda för detta dock då idiotin är så hög att jag bara vill skri...

Tidig fredag morgon bär det av med ett gäng kunder och Microsoft till Cannes och rivieran. Ja jag vet att det ösregnar där för tillfället, men det är lite så Universum och jag jobbar. Ber om ursäkt för det alla jag reser med! Sjukt trevligt ska det b...

Tittar ni extra noga när ni ser mig nästa gång, ja ni kanske tom behöver kisa, så kanske ni ser aning till ett färgskifte i mitt hår.   Tanken var att förändringen skulle bli dramatisk och få er alla att vända på huvudet och överösa mig med kompl...

Jag minns vilken chock det var 7 september 2011 när nyheterna kablades ut att Stefan Liv tillsammans med sina lagkamrater omkommit i en flygolycka. Vilken oerhörd tragedi. Trots att jag inte kände Stefan personligen, utan bara likt alla andra som rör...

Kära läsare. 23e Januari antog jag utmaningen att vara med i #blogg100 och skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Idag 2a maj är utmaningen avklarad och jag skriver mitt 100e inlägg.   Det har varit kul att blåsa liv i den här bloggen igen även ...