Alla inlägg under februari 2013

Av Gunilla Olsson - 4 februari 2013 08:09

För att använda Beyonces egna ord, If I were a boy, då hade jag nog trånat efter denna undersköna, supercoola och fantastiskt begåvade kvinna.



Reklamerna och halvtidsunderhållningen är ju lika stora och viktiga som själva matchen. Med tanke på att 49ers verkade ha ett ointagligt underläge när vi kommit till halvtid i matchen blev det här del av nattens stora behållning. När det dessutom blev strömavbrott i arenan så tog jag det som ett tecken att jag skulle få några timmars sömn. Höll på att missa en magisk vändning men var nästan lättad när jag förstod att de inte kommit helt ikapp 49ers. Hade aldrig förlåtit mig själv att jag stängt av om så varit fallet. 


Men halvtidsshowen var det. Vilken himla uppvisning. De kan det där jänkarna. På några minuter får de fram mer avancerad scen och teknik än vi kan drömma om mitt på plan och lika snabbt försvinner den igen. Kvar sitter vi mållösa framför TVn.


Jag älskade att Beyonce tagit med sig tjejerna från Destiny´s Child och bjöd på en reunion på scenen. Tanken föresvävade mig att det var stort av henne att vara villig att dela tiden och spotlighten med dem. Sen avfärdade jag den som naiv, som att det säkert var ett krav eller att det ökade hennes betalning om hon kunde få dit dem. Men hon är lite för stor för att inte få göra precis som hon vill.


Till min glädje twittrade Oprah "how Coool Is That!!! Destiny's Child reunion on SUPERBOWL #generosity" Kan leva med att vara lika naiv som Oprah om så är fallet om vi båda har fel.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 3 februari 2013 18:27

Efter att ha firat mitt svenska arv med köttbullar och mos denna söndagen är jag nu helt inställd på att växla över till mitt eget mer självpåtagna amerikanska arv.


Det var nog sent 80-tal då jag första gången hörde talas om Steve Young. Han var tydligen en riktig hejjare på amerikansk fotboll och dessutom mormon. Plötsligt var det självklart att man höll på San Fransisco 49ers. Missminner jag mig inte helt köpte pappa med sig någon keps då han var över vid tillfälle och familjen hade nu utöver IFK i fotboll, HV i hockey, 49ers i amerikansk fotboll att heja på.


Ungefär där tog nog mina kunskaper om sporten som sådan slut. Jag hade antagligen inte sett mer än någon minut av den i amerikanska filmer, men det hindrade mig inte från att kunna stoltsera med ett favoritlag. 


Ni som kan er amerikanska fotboll vet att Young som QB skördarde enorma framgångar med 49ers och senare skrevs in i Hall of Fame. Familjen hade uppenbarligen valt att heja på rätt spelare.



Mina kunskaper om sporten ökade något under mina år i USA. Jag var på skolans matcher, flirtade med spelarna i laget och sprang på dem titt som tätt hos sjukssköterskan på campus under träningstider, eftersom vi konsumerade ungefär lika många ispåsar jag och dem.


Det gjorde mig kanske inte till en expert men gav mig tillräckligt för att jag ska kunna hänga med i en match och fälla lagom smarta kommentarer emellanåt. Framförallt gav det mig rätten att hävda visst intresse och rättfärdiga uppesittarkväll en gång om året för att följa Super Bowl. 


Det ska ärligt sägas att jag oftast knappt vet vilka lag som spelar utan slår på försändningen och väljer där och då under tillbackablicken på säsongen vem jag håller på. Men det funkar tillräckligt väl för att göra det till en kul natt.


Det är nu 13 år sen Young avslutade sin karriär som aktiv spelare och 18 år sen 49ers spelade Super Bowl. Men i natt är det dags och jag har vetat länge vilket lag jag ska hålla på. Ja sen sent 80-tal faktiskt. 


 

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 2 februari 2013 18:34

Jag tar på mig rollen som den kulturella i familjen och tvingar ofta på mina syskonbarn en dos så fort jag får chansen. De är väl omhändertagna i förorten av sina föräldrar på alla sätt och vis men det är nog ingen annan  som tar på sig att hålla koll på olika barnteatrar och dylikt så jag har valt att axla det. 


Systerdotter E-K tittade förvånat på mig i julas när jag överräckte ett hårt fyrkantigt paket till henne och hennes syster C. "Jag trodde vi skulle få ett kuvert med biljetter till något, det brukar vi ju få av dig."


Sanningen är nog egentligen den dock att jag helt enkelt älskar barnteater och behöver en ursäkt att själv få gå. Inte helt socialt accepterat att dyka upp utan barn så jag knycker med mig en handfull.


Idag styrde vi kosan mot Stadsteatern för att se Peter Pan. Svägerska S med barnen E-K och C, brorsbarnen E och N samt systerdotter E, ja ett skönt gäng helt enkelt.


Ska ärligt sägas att Peter Pan inte är en berättelse som alls tilltalat mig förrän jag såg filmen Finding Neverland första gången. Efter den filmupplevelsen älskar jag berättelsen om pojken som inte vill bli stor, de borttappade barnen som längtar efter en mamma och barnen Darling som först längtar efter äventyr, för att sen sakna hemmets trygghet. Den rör och berör mig på flera plan.


Har ni inte sett filmen så bjuder jag här på en sneak peak.



Jag är nog helt enkelt tvungen att se om den igen. Inte ens det faktum att det är Johnny Depp hindrar mig från att med jämna mellanrum störtgråta framför den filmen. Mitt krångliga förhållande till Mr Depp får för övrigt bli ett annat blogginlägg.


Tack för lån av syskonbarn idag, det är för väl att de finns att tillgå så att jag inte missade tillfället att se Mark Levengood upphissad i en fågelbur i Stadsteaterns tak. Det var värt sin tripp! Och ja, jag gillade resten av föreställningen också.

Av Gunilla Olsson - 1 februari 2013 08:30

Jag är ledsen att jag inte redan igår redogjorde för statusen på mina växter. Jag förstår om ni likt jag varit orolig för deras överlevnad och funderat över slutet på denna gastkramande anekdot; om hur jag till deras stora förtvivlan trots total avsaknad av gröna fingrar först införskaffade dem, sen med nöd och näppe höll dem vid liv en vecka, för att sen överge dem en hel vecka helt utan tillsyn.


Nu ska jag ärligt medge att jag är osäker på om min närvaro/frånvaro gör så värst mycket till eller från men när jag kom hem var jag redo att dödförklara 4 av 5st direkt.


Växten jag redan innan avresa misstänkte var defacto en akvarieväxt eller dylikt är torr som fnöske ännu efter något dygns intensivt vattnande. Vi kommer nog skiljas åt här och nu.


Mina tre fredskallor (böjs det så?) såg ut att ha gett upp hoppet fullständigt. Deras långa gröna blad hängde smetande längs krukan. Inte helt olikt min egen frisyr, begåvat med svenskt hår helt utan tillstymmelse till volym och naturligt fall kunde jag snabbt sympatisera med deras skam där de stod med hängande blad. Jag gav dem en halvliter vatten var eller så innan jag formellt tänkte dödsförklara dem. Gärna i sann Grey´s anatomy anda, kasta en blick på klockan och högtidligt avbryta alla vidare upplivningsförsök med orden "time of death 8:22". Men de visade sig vara tuffare än man kan tro och stod med stolt resta spänstiga blad när jag sa godmorgon till dem efter i mitt fall en natts vila och i deras fall en natts intensivt drickande. Tänk om min frisyr var lika lättfixad.


Den sista blomman som jag vill låtsas vara kunnig och påstå är en murgröna helt utan grund för detta påstående. Blad som ringlar sig runt någon ställning, låter väl som murgröna eller? Den kan vara gjord av plast för den verkar inte bry sig det minsta om jag vattnar eller ej. Den fick lite för syns skull den med och jag är mer än nöjd med att fortfarande ha fyra växter vid liv.


Men jag skojar inte, vill ni hinna se dem är det fortfarande bråttom!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se