Alla inlägg under april 2013

Av Gunilla Olsson - 30 april 2013 23:53

Om ni har saknat mina brillianta tankar idag och tycker att jag borde ägna mig mer åt er kära läsare så finns det många anledningar till att det ibland inte blir så. 


Just ikväll kan ni skylla på den här hunken.


 


Men titta på det där leendet. Ni kan omöjligt vara förargade på honom eller hålla det emot mig. 

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 29 april 2013 23:31

I mitten av 90-talet skrev jag en lista över band/artister jag behövde se innan jag var färdig med jordelivet. Där stod Bryan Adams, Pearl Jam, REM och U2 för att nämna några. De har alla prickats av och blivit kära konsertminnen. 


Men på listan stod också naturligtvis Bruce Springsteen. Tillfällena har varit många då han alltid generöst kommer och spelar för Sverige-publiken men av någon anledning har det aldrig blivit av. På fredag är det äntligen dags! Jag ska faktiskt få se Bossen live på scen. Känns ju smått overkligt och jag är taggad.


Jag inser dock att senast jag faktiskt lyssnade på hans musik var nog i samband med att jag skrev den där listan för snart 20 år sen. Jag misstänker att han kan tänkas spela några låtar från skivorna som släppts efter det.


Är det värt att ens försöka lyssna in sig eller ska man gå dit och bara njuta och låta sig överaskas? Jag menar, jag har ju någon greatest hits skiva från samma tidsepok. Den räcker väl en bit på vägen?


Vad mig anbelangar kan han få spela den här på repeat i 2h och jag skulle vara nöjd.



Ja och sen på lördag behöver jag tydligen hitta ny lista och nytt skäl att leva. Jag får tacka Bruce för att han givit mig syfte fram tills nu.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 28 april 2013 20:40

Det här med att be om tjänster rätt ut i etern på Facebook och hoppas på frivilliga. Jag tycker det allt oftare dyker upp i min feed från diverse vänner/kontakter. Det handlar om allt från skjuts, lån av skridskor, barnvakt, hundvakt och frakta möbler.


Jag kan inte låta bli att tycka att det stundtals känns lite fräckt och framförallt som att man bollar över själva ansvaret att lösa situationen på sina vänner. Att snabbt höra sig för om skridskor i rätt storlek är väl inga konstigheter, men vill man ha barnvakt ett dygn kanske man får orka plocka upp luren och fråga någon specifikt eller är det för mycket begärt?


Jag hjälper gärna vänner och bekanta när jag får frågan om jag har möjlighet, men jag ogillar känslan av lite dåligt samvete att i mitt flöde möta en massa vänners behov och allmänna önskan om hjälp så att jag får ta ställning till "om jag kanske borde" trots att frågan faktiskt inte ens är ställd till mig. 


Jag har i nuläget 585 "vänner" på Facebook. Av dessa är det kanske egentligen 5-10,främst mina syskon, som skulle tycka att det vore rimligt att jag ansvarade för deras barn en längre eller kortare stund. Det är barn jag både känner och älskar.


Det är dock antagligen åtminstone 15 utöver dem jag sett ställa frågan till alla sina facebookvänner om barnpassning. Jag leker med tanken att någon gång erbjuda mig. "Visst vi bor inte i samma stad, har inte setts sen högstadiet, dina barn har ingen som helst aning om vem jag är, men visst gillade vi samma musik och någon gång tror jag vi hängde efter skolan, det känns väl fullt rimligt att vi tar tillfället i akt att bekanta oss jag och dina kids."


Jag vet inte hur ni känner, men lösningen lämnar en del att önska för alla inblandade. Ni som känner att ni känner mig väl nog för att be om tjänst kan plocka upp luren vid behov eller skriva ett privat meddelande.


I övrigt kan vi väl fortsätta vara ytliga bekanta som delar triviala detaljer om varandras vardag, sprider våra åsikter och trycker tummen upp eller dristar oss till en kommentar helt utan större förväntningar än så på varandra. 

Av Gunilla Olsson - 27 april 2013 14:09

Jag har aldrig varit bra med hår. Har belönats med den trista hårkvaliteten många av oss skandinavier dras med och gav liksom upp den kampen redan innan den började. 34 år gammal har jag inte ens brytt mig om att skaffa en frisör jag kallar min. Just den saken skulle jag dock gärna ändra på.


I otaliga frisörsstolar har jag slagit mig ner med långt hår och orden "gör vad du vill". Jag har om och om igen försäkrat att jag inte är rädd för något drastiskt, att de gärna får ta mycket på längden och "go wild".


Svaret jag varje gång får är "Jag tycker vi kapar lite på längden och sen kan vi klippa upp rätt mycket här bak och lite kring ansiktet."


Det är så långt kreativiteten i den svenska frisörkåren tycks sträcka sig. Förvisso var nog svaret detsamma i Californien men det var år 1995 och Rachel-frisyren från Vänner var stekhet.


Nu sitter jag nyklippt på ett hotellrum i Norrköping. Visst hon vågade kapa rejält på längden och sen hade hon det inspirerade förslaget att klippa upp lite. Verkar som det inte bara är jag som gett upp på skandinaviskt hår utan jag gör bara den allmänna frisörkåren sällskap i dess brist på kreativitet.


Av Gunilla Olsson - 26 april 2013 22:01

Ja det sägs ju att vi blir yngre och yngre. Att 30 är det nya 20 och 40 det nya 30. Det går ju inte att blunda för att en viss förskjutning skett men räcker 10 år?


Nedan bild har harvats runt i sociala medier en tid nu.


 


Jag tänker på den gungstol vi gav vår far med en glimt i ögat när han fyllde 40. Var ju ett skämt men också ett uttryck för att 40 var ju tokgammalt. Jag har nu 25 år senare svårt att se min pappa som gammal nog att slå sig ner i en gungstol.


Min bror Ö fyller 36 i år. Visserligen har han barn i samma ålder som Alfons men i övrigt får vi nog anse att bilden av en 36åring år 2013 skiljer sig aningen från 1972 då första Alfons-boken släpptes. Tur är väl det, jag kämpar fortfarande för diverse vuxenpoäng. Att dessutom behöva samla tantpoäng redan känns överväldigande.

Av Gunilla Olsson - 25 april 2013 23:30

Serietecknaren Nanna Johansson avslöjar mig! På Dagens Arena publicerades nedan test.


 


Ordet ponera råkar ju bara vara världens bästa, och vem är inte allergisk mot dumhet? För att ge några exempel.


Ja Nanna du avslöjar mina minst sagt mindre smickrande sidor. Men ska jag dessutom läsa in i avslöjandet att jag trots allmän uppfattning egentligen är man? 

Av Gunilla Olsson - 24 april 2013 20:58

Som pendlare från söder till norr i Stockholm blir plötsligt trafikrapporter grymt intressanta. Dessvärre glömmer jag alltid att lyssna på dem innan jag sätter mig i bilen. Men sen när jag väl sitter där i en obegriplig kö blir jag mycket nyfiken och lyssnar intresserat på nästa rapport.


Vanligtvis lyder den:

"Vi har en stillastående bil i höger körfält på Essingeleden norrgående i höjd med Solna. Vägassistans är på väg men vi har kö ifrån Kungens Kurva."


Vägrapporten SR bröt in med vid 17-tiden idag på Västkusten löd istället:

"På väg 9 mellan Simrishamn och Kristianstad i höjd med Everöd står en stor bagge och käkar i vägrenen. Vi vet inte om han tänkt ta sig över och testa gräset på andra sidan men ni kan väl ta det försiktigt förbi honom"


Huruvida baggar likt stillastående bilar i Stockholm genererar milslånga köer förtäljer inte historien, men vi kan konstatera att livet i huvudstaden och livet i övriga landet inte är exakt detsamma.

Av Gunilla Olsson - 24 april 2013 20:30

Ja Transport skulle ut i strejk och hela Sverige skulle stanna. Blev lite förvånad när jag sen förstod att Posten står utanför Transport då de i min värld är rätt relevanta för just huruvida Sverige stannar eller ej. Framförallt huruvida vårt lager och våra transporter stannar eller ej.


Men skit i Posten. Strejk skulle det bli och det är ju alltid lite kittlande. Man ser framför sig alla de där scenerna man sett i diverse filmer hur aggressiva pöbelhopar blockerar arbetsplatsers ingångar och spottar på de osolidariska "svartfötter" som försöker tränga sig förbi och komma till jobbet. Ja ni vet de där "oorganiserade". Det vill säga, de som inte är fackligt anslutna. Va finns det sådana? kanske någon av er undrar.


Nu ska väl ärligt medges att ingen av dessa filmer utspelar sig efter 1985 eller så. Kanske just därför strejk kittlar lite. Som en historisk reinactment. I USA spelar de upp Amerikanska Inbördeskriget och vi leker klassamhälle.


Vilket antiklimax när allt sen blåses av efter en futtig lunchtimme i strejk. Plötsligt är allt frid och fröjd, bägge parterna har gått från oresonliga och kompromisslösa till medgörliga och försonande.


Ja jag medger att jag är smått besviken. Mest eftersom kommunal rustade för att sympatistrejka och min "oorganiserade" vän K hade blivit den första livs levande "svartfoten" i min bekantskapskrets. Jag hade älskat bilden av henne armbågandes fram mellan uppretade kollegor som slängt glåpord efter henne när hon pliktskyldigt kommit till jobbet. Någon hade dristat sig att kasta ett ägg och då vet man aldrig vad K tar sig till.  


Att missunna mig en sådan erfarenhet är väl osolidariskt om något Transport! Skärpning!


Försökte hitta ett klipp från Billy Elliot som visar behandlingen av Svartfötter men ni får hålla till godo med unga Lisa Simpson istället.


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se