Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Gunilla Olsson - 4 november 2011 08:15

Jag har trots sammantaget några år i USA bara varit där och firat Halloween en gång. Jag var 16 år och egentligen på tok för gammal för "trick or treat" men vi åkte ändå till en välkänt generös gata för att se på dekorationer och lyckades få med oss tillräckligt med godis hem, för att mätta en mindre kontinent med.


Det var en kul högtid att få uppleva. Man la en dag på att dekorera och skära pumpor och en dag på att fira. Det var tämligen odramatiskt och en högtid att pigga upp hösten lite med.


Jag förundras över explosionen av Halloween-firande i Sverige. Det är en högtid vi egentligen inte har några traditioner kring utan alla höftar fram något utifrån vad man sett på film. Bristen på fasta ramar har gjort att vi tycks fira det i veckor istället för som i USA nöja oss med att fira 31 oktober. Ingen vet egentligen datum och man har fester både veckan innan 31a och veckan efter. Plötsligt verkar vi fira denna högtid mer intensivt än den mest patriotiska amerikan.


Min facebook-feed flödar över av bilder från diverse fester och pumpor och har så gjort i en veckas tid. Kul med nya traditioner absolut. Det är jag helt för, men snart får vi lägga till en vers så kan vi långdansa och sjunga "halloween vara ända fram till jula". Enda kruxet blir sen att trots det hinna klämma in Thanksgiving.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 3 november 2011 14:38

Det finns konstiga människor som tycker att det är tråkigt och fantasilöst med en bok i present. De vet helt enkelt inte vad de pratar om. Rätt bok i ett hårt fyrkantigt paket kan vara helt oslagbart.


Högst på bokönskelistan till julen står just nu dessa biografier.


   


Bägge lockar mitt intresse och Patriks historia känns det som man är skyldig honom att läsa.


Zlatans är jag bara så sjukt nyfiken på att frågan är om jag kan hålla mig till jul, men tror inte jag har något val. Vill ge den respekten av en heldag att sträckläsa, allt annat känns som ett helgerån och det finns det nog inte utrymme för innan dess.


Jag räknar dagarna, julmat och firande i all ära, men i jul är det du och jag Zlatan!


ANNONS
Av Gunilla Olsson - 3 november 2011 13:03

Jag kan väl inte vara den enda som har svårt dels för den smöriga filmen Titanic men sen ännu svårare för den ännu mer smöriga balladen av Celine Dion vi fick på köpet.


Ni likasinnade cyniker. Jag hoppas att ni likt jag finner humorn i klippet.




Av Gunilla Olsson - 3 november 2011 08:29

Ska på balett ikväll för andra gången i mitt liv.


Första gången såg jag Askungen på baletten i Prag. Jag och min vän J hade att välja på platser i den kungliga logen eller ståplatser när vi i sista sekund bestämde oss för att gå dit. Vi valde ståplatser för 15 mycket prisvärda kronor om jag inte missminner mig. Väl inne var salongen halvfull och de 15kr visade sig välinvesterade då de trots allt köpte oss mycket bekväma och bra sittplatser.


Som nybörjaråskådare var jag glad att jag sett Disney-filmen otaliga gånger och faktiskt läst sagans olika versioner ett antal gånger också. Var lättare att njuta av upplevelsen när jag inte var upptagen med att försöka göra en obskyr handling begriplig.


Jag fortsätter tydligen att bara se baletter som tidigare tolkats av Disney. Ikväll är det Ringaren av Notre Dame som min syster C bjudit med mig på. Problemet är att här har jag varken sett filmen eller läst sagan. Jag vet att Quasimodo är puckelryggig och inte spelar i samma liga som den vackra Esmeralda och jag har vid ett tillfälle besökt Notre Dame. Räcker det som förkunskap tro?


Ser fram emot kvällen men det finns en risk att jag kommer spendera den som ett stort frågetecken i en av bänkraderna.

Av Gunilla Olsson - 2 november 2011 09:41

Musik var aldrig min favorittimme i skolan. Jag har alltid varit väl medveten om min bristande förmåga och föredrog de lektioner jag istället kunde briljera. Värst var de lektionerna då vi tvingades sjunga "Musik ska byggas utav glädje". Det kan vara mitt mest ångestframkallande musikminne.


Däremot fanns det en del sånger som kunde lysa upp i mörkret,jag älskade till exempel sången "I en sal på lasarettet". Jag försöker att inte dra allt för stora slutsatser om vad det säger om min eventuella personligheter att jag föredrog en så deprimerande sång. "Min vän Angie" var nog favoritboken under samma period och det gör inte saken bättre.


Men den riktiga favoriten var nog den riviga sången nedan, inte heller den med glad text men lycklig på något vis ändå.



På sistone dyker den upp i mitt huvud varje gång jag sätter fot i mitt trapphus som för tillfället genomgår ett större plastikkirurgiskt ingrepp.


   


Kan tyckas som ett tämligen dramatiskt låtval för en enkel ommålning. Men den där orangea färgen besitter mer av husets själ än du kära läsare kan ana. För varje penseltag känns det mer och mer som ett helt nytt hus och därmed känns låten helt berättigad.


Eller så söker jag bara anledning att ohämmat få tralla den i hissen och minnas de få musiklektioner jag faktiskt gillade. Ledsen grannar för detta nya inslag i vårt annars så trivsamma hus.


Av Gunilla Olsson - 27 oktober 2011 12:14

Vem är det som springer och springer men ändå aldrig kommer en millimeter?



 

Vi kan väl dra slutsatsen att lilla C kommer känna sig mer hemma på ett löpband än i ett spår i framtiden. Till snickerboa får han nog svårt att hinna om han inte tar ut löpsteget bättre.

Av Gunilla Olsson - 27 oktober 2011 08:48

Ibland drabbar känslan mig att det som händer hade gjort sig så bra på film. Jag ser framför mig hur biopubliken roas av den absurda situationen. Oftast roar känslan och tanken mig, men ibland gör den mig lite illa till mods då jag inser att det inte är mig biopubliken kommer sympatisera med. Snarare tvärtom. Jag skulle helt orättvis porträtteras som "the villain".


Trött efter några dagars tjänsteresa lämnade jag igår in hyrbilen och skulle ta en taxi hem. Som brukligt är går jag bort mot taxikön, får ögonkontakt med första bilens förare som nickar att han är ledig och kommer ut för att hjälpa mig med väskor in i bagageutrymmet.


Med väskorna på plats och handen på handtaget hör jag hur en taxichaufför två bilar bak börjar ropa. "Det är jag som är första bil, det är jag som är första bil." Jag ser på min chaufför som bara skakar på huvudet så jag öppnar dörren och ska sätta mig varpå den arga taxichauffören kommer springande. "Det är jag som är första bil." Jag ser igen på min chaufför som denna gången mumlar "Ja han kom först så du får välja vem du vill åka med."


Eftersom väskorna var på plats så tyckte jag det var logiskt att åka med bilen jag var på väg in i men den andra chauffören protesterade högljutt tills en tredje chaufför blandar sig i och bekräftar att den arga chauffören faktiskt var först. De börjar då demonstrativt lyfta över mina väskor till "rätt bil".


Jag undrade om det var ett skämt och trött och irriterad blev jag nog lika högljudd när jag ifrågasatte om de verkligen tyckte att det var mitt jobb att hålla reda på vilken bil som kom först och om de på fullt allvar trodde att jag brydde mig det allra minsta. Sur mumlar jag till min nu hänvisade chaufför "ja vad kul det känns att åka med dig."


Han ägnade sen resan åt att desperat försöka rädda sin dricks genom överdrivet trevligt småprat. Jag ägnade resan åt att tänka på hur mycket han såg ut som en karaktär ur en Josef Fares film.


I den filmen hade han haft fru och barn han försörjde på sin taxi-lön trots att han i sitt hemland var hyllad hjärnkirurg. I samma film hade han samma kväll fått veta att hans fru lämnat honom och det är enda anledningen till att han exploderar när han inte ens får körningen han har rätt till. Vanligtvis är han glad och munter och helt klart biopublikens favorit.


Min otacksamma roll var helt enkelt den bifigur som råkar komma in i handlingen när den älskade karaktärens tillvaro ramlar samman och ytterligare spär på hans misär istället för att uppfatta hans rop på hjälp. Helt orättvist blir jag "the villain", det är ingens fel, biopubliken får bara aldrig höra min berättelse.  


Det fick mig att under resan bli aningen vänligare inställd mot den pratglada chauffören. Men med avstängd söderledstunnel och diverse omvägar med efterföljande dubbel taxinota fick han ändock ingen dricks. Någon måtta får det va!

Av Gunilla Olsson - 24 oktober 2011 13:08

Jag vet inte varför jobbet nödvändigtvis vill invagga oss i julkänsla redan men jag ser ingen annan anledning till att fruktkorgarna redan innehåller clementiner och nedan de senaste veckorna ibland bjudits på till lunch.


 


Snart sitter vi här och trallar högt på Tomten Jag Vill Ha En Riktig Jul och drömmer om dagen då den ljusa smaklösa baguetten byts mot vörtbröd och det är på riktigt. Inte bara en fuskkänsla 2 månader för tidigt.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se