Det var ingen medveten plan att ta semester från bloggandet under semestern. Det råkade visst bara bli så. För mycket folk omkring stimulerar inte mitt skrivande är kunskapen jag tar med mig.

Jag har också upptäckt att jag förhåller mig till bloggandet som mycket annat i livet. När jag inte utövat det på ett tag tycks det mig omöjligt att jag en gång ens visste hur man gjorde.

Varje gång jag skulle tillbaks till läraryrket efter lov eller ens några sjukdagar hade jag en obeskrivlig obehagskänsla i hela kroppen. Det faktum att jag skulle ställa mig framför 30 st 15-åringar och på något vis få dem att lyssna på mig var ju skrattretande.

30 mot 1 det säger sig självt att jag skulle vara chanslös. Det var bara en tidsfråga tills de kom på det också. Nog för att de inte alltid gav mig anledning att ha höga tankar om deras intelligens, men nog var de smarta nog att upptäcka att makten egentligen låg hos dem. 

Den där känslan gick över så fort jag stod vid min kateder igen. Instinktivt visste jag precis hur jag skulle ta kommandot i klassrummet och på så vis ligga steget före och slippa maktkampen, men underskatta inte modet det alltid krävde.

Nu utövar jag samma mod och publicerar denna morgon denna meta-text. Förhoppningsvis visar den att ni fortfarande står på min sida kära läsare och inläggen kan dugga på i vanlig takt igen. 

Det har nu gått 9h sen jag glömde min iphone i föräldrarnas bil. Det har varit långa 9h må jag säga.

Nog har jag sovit de flesta av dem men har inte helt sällan vänt mig om och sträckt ut handen för att titta vad klockan är. Jag vet att jag tidigare skrytit om hur bra tidsuppfattning jag har och hur väl min inbyggda klocka är. Det har i natt visat sig inte vara något annat än lögn. Det är för att jag alltid har min iphone med klocka tillgänglig som jag alltid vet vad den är. När jag hämtade datorn kunde klockan ha visat sig vara 4:13 eller 11:51 jag hade ingen aning. Nu var den 7:55.

Utöver det är jag mer än övertygad om att jag missat hur mycket spännande samtal och SMS som helst. Vanligtvis är telefonen relativt tyst mellan 23 och 08, övriga dygnet också om sanningen ska fram, men av någon anledning tror jag att detta var natten det hände. Då samtalen av dignitet skulle droppa in och SMSen jag längtat efter äntligen skulle komma.

Tänk vad många tillfällen som kan ha gått mig förbi dessa 9h. Jag står inte ut en sekund till. Om jag bara kunde ringa någon hade jag styrt upp en återlämning av tel genast. Tycker ni jag verkar skadad? Förstår inte alls vad ni menar...

Det var några dagar sen jag var på Grönan nu men det känns inte helt rättvist att jag inte gjort er uppmärksamma på det fantastiska samhällsansvar de ändå tycks ta.

Det ska sägas att jag avskyr Gröna Lund. Som "göteborgare" i ordets mest lösa bemärkelse så är jag ändå uppvuxen med Liseberg och det är klasskillnad. Gröna Lund är bara trångt och inklämt och de har på alla sätt och vis ansträngt sig för att göra det så krångligt som möjligt att ta sig mellan attraktionerna. Utöver det så är köerna horribla och attraktionerna få och överskattade.

Jag glömmer det mellan varven, men jag avskyr verkligen Grönan. Men cred ska ges när cred förtjänas.

Ser ni vattnet lillasyster U håller i sin hand? Vatten på flaska får ju oftast kritik att det forslas långt och är därför miljöovänligt så det förslår. Inte detta vatten inte.

Ska man tolka av den dyiga smaken, unkna lukten och eftersmaken av gyttja och miljögifter måste vattnet vara taget direkt från viken under Slänggungan. Mer lokalt än så blir det inte!

Jag minns mina tonår som ett evigt spontant resande. Jag och min vän K flängde fram och tillbaks mellan Göteborg, Stockholm och Alingsås för att träffa vänner runtom.

Oftast bestämde resorna i sista minuten och vi fick paniktvätta för att sen packa en hög med fuktiga kläder och hänga upp dem på tork vid ankomst. 

Jag vill gärna tro att jag fortfarande är lika spontan. Hade inte livets alla måsten satt käppar i hjulet hade jag på samma sätt flängt land och rike runt med kläder som får torka i farten. 

Jag har idag varit vaken sen 07:00 för att hinna tvätta innan Göteborg. Inte på grund av lika spontan planering utan snarare på grund av dåligt med tider i tvättstugan. Resultatet kan dock bli detsamma.

Har jag tur hinner inte allt torka och jag får glad i hågen känna mig som en tonåring när jag packar ner några fuktiga plagg. Håll tummarna kära läsare!

Ett fotbad och dessa produkter är tydligen allt som krävs för att till och med jag ska tycka att mina fötter är rätt acceptabla.

Är det inte mer jobb än så kanske man borde roa sig med det lite oftare. 

Imorgon åker jag till Göteborg i några dagar. Jag har aldrig bott i Göteborg. Jag är född och uppvuxen i Jönköping innan jag med vissa avstickare till USA landade i Stockholm där jag nu bott i 13 år.

Trots detta är det att åka hem till Göteborg. Varje gång jag får frågan om var jag kommer ifrån svarar jag "Jag är från Göteborg men är uppvuxen i Jönköping och bor numera i Stockholm."

Det finns egentligen ingen logik alls i detta. Det är mina föräldrars hemstad inte min. Men det finns något med Göteborg som känns även som mitt.

Kanske är det det faktum att jag var den enda i klassen som använde "gör" som ett förstärkande intryck. Kanske är det det faktum att pappa emellanåt tog oss tidigt från skolan för att åka och se en IFK match på Ullevi. Kanske är det för att jag sen barnsben kunnat texten till alla Schytts hyllningslåtar till Änglarna. Jag vet faktiskt inte. 

Jag vet bara att vi var en familj från Göteborg som bara råkade bo i Jönköping i si så där 20 år och som nu råkar bo i Stockholm.

Så trots att jag inte hittar särskilt bra, trots att jag numera sällan använder ordet gör och trots att jag på alla sätt och vis bor och hör hemma i Stockholm så åker jag imorgon hem till Göteborg i några dagar.

Man får vara ologisk ibland om man vill. 

Idag är det tre år sen jag blev den personen som igår reflexmässigt sträckte fram handen för att känna min systersons andetag där han sov sött i bilstolen brevid mig.

Idag är det tre år sen jag blev den person som inte kan hålla samma systerson och låta honom sova ostört i min famn utan måste rycka till med armen ibland bara för att se honom röra på sig och grymta missnöjt.

Idag är det tre år sen blev jag den person som kan hålla ett litet barn och plötsligt gråta till synes utan anledning.

Idag är det tre år sen det ofattbara inträffade. Min bror och hans fru förlorade den lilla pojke vi på korta tre månader alla hade kommit att älska så.

Tiden läker delvis sår, men den där dagen gjorde mig till någon annan för alltid.  

Den här sången ska fungera som mitt tema och inspiration för mina 3 semesterveckor.

Det börjar sådär. Jag måste bara städa hela lägenheten här hemma, köpa 2 födelsedagspresenter till några småtjejer, köpa dammsugarpåsar, betala räkningar och åka förbi Haninge med en bil.

Men sen hoppas jag på att låtens attityd ska smitta av sig! Önska mig lycka till. Känner jag mig själv kan det behövas.