Lyssnade precis av ett meddelande på min telefon. Den mekaniska rösten upplyste mig om att det fanns ytterligare 4 jag inte lyssnat av.

Jag är rätt slarvig med att radera meddelande, lyssnar på första meningarna så att jag vet vem det är ifrån och sen glömmer jag att radera. De ligger av någon mystisk anledning kvar som nya om man inte lyssnar av hela. De väntar sig tydligen mer tålmodiga avlyssningar än mina.

Jag bestämde mig för att vara duktig och rensa ur inboxen när jag nu ändå lyssnade. Ack så jag ångrar mig. Jag önskar jag kunde "unhear" vad jag just hörde.

De var alla från den kvällen jag beskrev här. Två systrar som i stundens hetta tycker att deras sånger är obeskrivligt roliga och fyndiga.

Någon som vet hur jag kan lägga upp meddelandena här? Skulle så gärna dela mina systrar och deras sångröster med världen.

Lillasyster U utnyttjade igår det faktum att jag lyxat till det med att jobba hemifrån en dag. Hon och lilla prins Charles hade varit i stan och efter en titt på klockan insåg hon att hon inte skulle hinna hem.

Hon är lite smidig så hon fick det att framstå som att hon ville äta lunch med mig. Svägerska J kunde bjudas över också. Men innan planerna spikades var hon ändå tvungen att fråga om jag verkligen hade kanal 11.

Lunch blev det, trevligt samtal dessutom men strax efter 14 åkte svägerska J och kanal 11 slogs på. I 2 timmar satt sen lillasyster U som klistrad och följde den stiliga Brads jakt på den perfekta hustrun i Bachelor. Hon gav mig nödvändig bakgrundsinfo för att jag med samma passion som hon skulle kunna störa mig på Michelle och hennes alla manipulativa knep.

Jag tyckte där och då att lillasyster U var mer galen än vanligt. Såhär ett dygn senare önskar jag att jag var hemma och kunde se om Brad inte en gång för alla skulle genomskåda Michelle trots allt.

Jag vet att det blivit mycket politik på sistone och inte av det roliga slaget. Men så funkar jag. Det är det som snurrar i huvudet nu i efterspelet av tragedin i Norge.

Jag har full förståelse för om det tråkar ut er. Det är bara en överlevnadsstrategi för att kunna lägga tankarna åt sidan. Så självisk är jag i min natur som bloggerska.

Om några dagar då jag är en sorglös semesterfirare kanske jag återkommer till banaliteter som brunbränna, middagsplaner och vardagens humorinslag.

Det är sorgligt att följa nätdiskussionerna som följer dådet i Norge.

SD-anhängare (och ledare) försöker i ren desperation distansera sig från gärningsmannen så gott det går. Det är en fullt förstålig strategi då de oundvikligen blir ifrågasatta i diverse ledare, krönikor och av den stora massan "tyckare".

Det låter sig inte ske dock. De kan inte helt fördöma dådet utan måste lägga till ett "men". Det är lite olika hur de sen väljer att avsluta den meningen, men det brukar landa i något i stilen "man är inte rasist för att man är kritisk mot invandrare och islam" eller "det är klart att folk blir frustrerade när politiker inget gör, det är då sånt här händer".

Sanningen är naturligtvis den att de inte kan distansera sig då de står för precis samma unkna åsikter som Anders Behring Breivik. Ytterst få om någon av dem ställer sig bakom hans metod men de delar hans synsätt om "vi och dem".

Vi alla kräver en tillhörighet, ett sammanhang. Vi söker ett "vi". Det säger sig självt att när den tillhörigheten och vi-känslan byggs inte på en intern gemenskap utan snarare ett externt hot så är det lätt att den blir missriktad.

Det räcker att titta på våra fotbollsläktare. Även där vill klubbar och supportrar svära sig helt fria från ansvar. De kan inte på något vis se en koppling mellan att 20 000 personer står i kör och sjunger en hatramsa om andra laget och att några få förvirrade individer sen inte förstår att det hatet var ett symboliskt sådant, som inte fick praktiseras fysiskt.

Det går väl inte att bortse ifrån att dessa idioter som inte har förmågan att se skillnaden på hatramsor eller att slå någon sönder och samman, tror sig ha gott om stöd i ryggen. Det var ju trots allt 20 000 som sjöng med dem. De var bara modiga nog att utföra det de trodde alla önskade.

Det är ofrånkomligt att vår retorik och vår samtids debattklimat påverkar och legitimerar galningar som Anders Behring Breivik. Det går inte att uttrycka hat och avsky för andra människor och förvänta sig att ingen galning sen ska dra det steget längre.

Jag håller ingen ansvarig utom Anders Behring Breivik själv. Det är det inte min plats att göra. Men jag tycker alltid man ska söka att se sin egna roll. En naturlig första sak kan vara att skapa en "vi-känsla" utan ett fokus på "de".

Menar Jimmie Åkesson allvar med att han vill bevara svensk kultur och allt fantastiskt som är svenskt. Då efterlyser jag att han börjar hylla det i debatter och lägger sin fokus på reformer som kan åstadkomma detta istället för att skuldbelägga Islam för svensk kulturs frånvaro.

Att våra 15-åringar inte vet vem Lina Sandell Berg är eller hur man lagar kroppkakor är nämligen knappast muslimers fel utan det handlar nog om brist på intresse.

Jag önskar dig lycka till Jimmie med en PR-kampanj som väcker denna gnista hos den svenska ungdomen. Det tror jag skulle berika vårt land och vårt kulturarv. Men det skulle såklart kräva att det faktiskt var det som drev dig och inte det missriktade hat du delar med Anders. Tillåt mig tvivla!

Det börjar dra ihop sig kära läsare. Det har varit en lång sommar på kontoret men nu är det faktiskt bara 2 dagar kvar innan jag gör övriga världen sällskap i lite ledighet.

Jag längtar så att det känns som jag kan gå av på mitten.

Jag längtar efter soliga dagar på en strand.

Jag längtar efter regniga dagar framför en såpa.

Jag längtar efter busiga dagar med syskonbarn.

Jag längtar efter lugna dagar i min ensamhet.

Jag längtar efter tid med vänner på östkusten.

Jag längtar efter tid med vänner på västkusten.

Jag längtar efter att få alla projekt gjorda.

Jag längtar efter att inte göra något alls.

Jag längtar efter att frossa i att läsa.

Jag längtar efter att inspireras att skriva.

Jag längtar!

Jag hoppas verkligen att norska polisen läser Aftonbladets-kommentatorsfält. Det är inte klokt vilka experter som sitter där. En ren guldgruva full av kunskap som vore synd och skam om den gick förlorad. Tydligen ligger Israel bakom det hela. Who knew?

Jag väljer att skratta. Vi behöver skratta i dessa tider men det fastnar lite i halsen. L.T.s utläggning om den globala konspirationen är ju väldigt underhållande men galenskapen är påtaglig och oberäknelig. Dessutom blir han påhejad av Laramie.

Lösningen står nog inte att hitta i kommentarerna trots allt. Men det borde helt klart ge en ledtråd till var landets galningar befinner sig.

Jag vet inte mycket om hur man gör radio. Är det producenten kanske som gör spellistan? Vem det än är så utmärker sig den sommarvikarien på Mix Megapol.

Likt alla andra radio DJs numera så spelar han Robyn, Bruno Mars, Veronica Maggio och September någonstans mellan 07:00 och 08:00. De ska ha med minst en låt var just den timmen. Jag lyssnar sällan på radio annat än just den timmen. Kan vara så att de figurerar varje timme men jag nöjer mig med att påstå 07:00-08:00 så säger jag inte för mycket.

Det var ju inte allt för spännande fakta, men det som skiljer denna DJ är att han någonstans i mixen samma timme alltid på något magiskt vänster lyckas få med The Sign med Ace of Base.

Detta får mig att misstänka att min bror M extraknäcker bakom spakarna. Vem annars i hela världen är så förtjust i denna låt att de anser att den bör spelas dagligdags?

Min egna relation till låten, förutom det faktum att jag många gånger skrattat åt Ms förkärlek för den är relativt sval. De var som störst då jag var utbytesstudent i Kalifornien. Jag var på den tiden alldeles för cool för att vilja förknippas med pop. Istället lyssnade jag på den långt mycket mer creddiga grungen, alternativ rock eller britpop. Att vara på USAs västkust introducerade mig dessutom till Hip Hopen på riktigt. Nej Ace of Base fick inte plats i den image jag odlade av mig själv.

Det hindrade inte mina amerikanska vänner att ha hejdlöst roligt åt att de tillsammans med ABBA var den enda svenska gruppen de kände till. Därav blev det en vana att varje tillställning vi befann oss på med dans så dedikerades alltid The Sign och Dancing Queen i högtalarna till "the Swedish girl in the house."

Bror M, nästa gång du extraknäcker på Mix Megapol, eller ringer in och önskar. Be dem då dedikera den till mig "for old times sake". Mitt 32-åriga jag är redan långt mycket mindre creddig så jag har inget att förlora,

Jag läser igenom mina senaste inlägg och skäms över klyschorna i dem. Sanningen är enkel. Jag är ledsen, arg och illa berörd.

Finns varken mer eller mindra och säga så därför ska jag vara tyst nu tills jag har något vettigt att säga.