Mina senor och muskler i vaderna måste ha krympt natten till i söndags. De har sen dess i varje steg jag tagit känts ungefär 3cm för korta och inte kunnat sträcka sig lika långt som benet kräver.

Någon som vet hur man får dem att växa ut igen?

Ska jag hitta något som helst ljus i det inträffade så är det att hotet faktiskt kom inifrån och inte utifrån.

Jag vågar knappt tänka på vad resultet varit om det varit det omvända. Vilket enormt hat som hade piskats upp.

Jag kan inte annat än beundra Norge för dess hantering av hela situationen. De verkar välja rätt väg att gå i hur detta ska bemötas och jag hoppas att det leder till att debatten blir mer nyanserad framöver. Jag hoppas att det innebär att SD och andra främlingsfientliga krafter mariginaliseras och blir lika ointressant för gemene man som deras idéer faktiskt är.

Jag har spenderat helgen med goda vänner. Det blir som alltid när vi ses en massa skratt men denna helgen även en hel del tårar då vi tillsamman följde nyhetssändningarna som verkade bli värre för varje timme.

Söndagen firade familjen sin senaste medlem genom att äntligen förära honom ett namn. Det är alltid en speciell dag då den lilla får stå i huvudrollen och hans kusiner bjöd sin vana trogen på mycket bus, liv, lek och leenden. Trots en glad tillställning kunde vi vuxna naturligtvis inte undvika att igen prata och resonera kring händelserna.

Ljus och mörker, skratt och tårar, en kontrasternas helg. Inte konstigt att man är helt slut när man börjar veckan.

Jag brukar njuta av att följa nyheterna om morgonen på helgerna. Äta frukost långsamt och utdraget och lyssna på vad myspys de kommit fram till att presentera och diskutera.

Idag kan jag inte greppa alls vad det är jag får se och höra. Idag känner jag bara ilska men framförallt sorg. Man börjar få överblick av den ofantliga tragedi Norge drabbats av. Jag kan inte säga att man börjar förstå för det kommer det göra lång tid innan man gör. Om någonsin.

Jag vet att Norge inte har någon som helst nytta av mina tårar, men vet inte vad annat jag har att erbjuda. Vilken otroligt galen värld att vakna till. 

Fick höra nyheterna mitt i en trevlig födelsedagsmiddag för en vän. Snabbt drog vi upp våra respektive telefoner och läste högt ur varsin nyhetskälla.

Det kändes så oerhört overkligt där vi satt, mitt i en trevlig miljö, i en trevlig stund. Det var på något sätt för svårt att greppa. Visst dämpade det stämningen tillfälligt men vi sköt det ur sinnet. Det var hemskt men vi förstod inte vidden ännu och visste inte vad annat vi kunde ta oss för där och då.

Först några timmar senare tar jag paus från dansgolvet och vågar titta i telefonen igen. Det har legat och gnagt men jag har dragit mig för att veta. Jag läser både nyheterna och facebook och vill bryta ihop och gråta.  

Jag känner mig så fruktansvärt arg, maktlös och förtvivlad. Hur i hela friden kan en förvirrad hatisk människa få påverka allas vår känsla av trygghet och beröva så många människor älskade familjemedlemmar, vänner och nära. 

Om jag nu känner alla dessa saker så kan jag inte ens föreställa mig hur våra grannar och vänner i Norge känner denna dag.

Vi tänker på er, sörjer med er. Vad mer kan man säga?

I förberedelse för helgen med tjejerna som är på väg upp till Sthlm i detta nu så var jag på systemet och köpte en flaska alkoholfritt vin. Ja det går vilt till när vi ses som ni hör. 

Emellanåt får jag visa leg vilket är helt absurt med tanke på min ålder och det faktum att jag aldrig köper annat än alkoholfritt men så är det i alla fall. Idag var inte en sådan dag. Det var inte långt ifrån att jag bad kassörskan om hennes leg dock. Hon borde helt klart jobba på en lämpligare plats för 12-åringar. 

Med detta sagt så försvinner jag nog för helgen kära läsare. Men vi brukar ju "ses" förr eller senare så det löser sig. Trevlig helg på er!

För mig är det alltid mest naturligt att vika åt höger men trots denna enkla regel hamnar man ibland i ett möte med någon där bägge försöker ge plats och komma förbi men råkar gå åt samma håll.

I sin iver att igen underlätta för sin medmänniska tar bägge sen ett steg åt vänster och befinner sig igen i varandras väg. Ni vet vad jag pratar om, va?

Idag var första gången jag hade ett liknande möte med en fågel. Önskar jag kunde ge prov på kunskap i fågelnamn men vi kan väl säga så här; det var inte en svan, anka, and, kyckling, gråsparv, duva, skata eller kråka, inte heller en rovfågel. I övrigt har jag noll koll.

Gråbrun, burrig och rund var den och satt parkerad mitt på den lilla stigen från min parkering ner mot tunnelbanan. Jag fick komma till ett plötslig halt då den inte behagade flytta på sig vilket jag tog för givet var den regel som gällde fåglar och människor emellan. Jag hann stanna innan jag satte foten på den i alla fall och där blev vi stående. Jag tittade ner, den tittade upp.

Jag försökte vika åt höger, den tog ett skutt åt samma håll. Jag försökte samma manöver åt vänster men fick se den ta ännu ett skutt. Jag skrattade och såg på den förbryllat.

Det gick inte längre att ignorera, det var som ett djur ur fablernas värld. Ni vet ett djur som man behöver tillskriva vissa mänskliga egenskaper. Det sitter långt inne innan jag sänker mig till den nivån men jag hade inget val.

Jag sa klart och tydligt "Ursäkta" och det var tydligen precis vad den väntade på för då flyttade den sig snabbt in i skogspartiet.

Du fågeln, jag vet inte om ni fabeldjur läser det här. Men det kommer inte bli en vana att vi ska nicka och utbyta artigheter av detta slag. Det kan du glömma!

Pratade med en kollega en stund imorse. Hon är från Kurdistan och likt mig väldigt bokintresserad. Hon har bland annat varit i kontakt med ett kurdiskt förlag om översättning av böcker.

Tydligen funkar det bra och finns ett bra utbud för barnböcker och vuxenböcker men att det vad gäller tonårsböcker finns en brist.

Hon var väldigt försiktig i hur hon uttryckte sig men jag förstod att hon menade på att svenska ungdomsböcker inte riktigt var vad hon ville att hennes tonåringar skulle läsa. Hon sa att det är bra att de lär sig kulturen ordentligt såklart men att svenska böcker visar på helt andra värderingar än vad de har med sig. Vi pratar här om en väldigt acklimatiserad kvinna som likväl hade dessa farhågor.

Jag kan verkligen förstå henne. Vi sätter en ära i det här landet att vara så oerhört liberala i kulturella sammanhang på gott och ont.

Jag förespråkar inte att pracka på någon min moraliska ståndpunkt men tycker kanske inte heller att jag nödvändigtvis måste bli påprackad någon annans mer liberala inställning heller.

Som vuxen är det här inget som helst bekymmer för mig. Jag väljer ständigt mitt egna intag, och missförstå mig rätt, det finns en massa fantastisk litteratur och kultur.  

Tonåringar kan dock behöva lite handledning innan de hittar vad de själva gillar och behöver även de ha ett utbud att välja ifrån.

Jag har undervisat litteratur i 10 år till tonåringar. Jag har som resultat läst otaliga böcker inom genren. Jag har varit mån om att visa ett spektra inom genren i mitt klassrum. Men det går inte att komma ifrån att de flesta svenska böcker riktade till denna målgrupp gärna vill normalisera sex, fylla och annat som författaren anser hör tonåren till.

Sanningen är den att det finns många ungdomar i åldersgruppen vars verklighet detta inte alls beskriver. Istället blir det de som känner sig onormala och främmande.

Jag har av naturliga skäl kopplat mina funderingar kring detta till min egna kristna livsåskådning men min kollega påminde mig om att det finns många fler som upplever samma sak.

När ska vi ha kommit varvet runt? När ska vi inse att äkta liberalisering kräver tolerans för hela spektrat av livsåskådningar och moraliska ståndpunkter och ge utrymme för samtliga dessa? Det är en större fråga än tonårslitteratur men väl värd att fundera över.