Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Gunilla Olsson - 22 februari 2012 08:19

Jag älskar att få blomsterbud. Vilken tjej gör inte det? Det är något magiskt med att få det levererat till dörren, skala av pappret och läsa de få utvalda orden på medföljande kort. Trots att man både fått och gett några blomsterbud genom åren var det nog först igår jag förstod vidden av signalen de sänder.


-Du har fått paket, ringde de och sa från receptionen. Det var ett samtal jag väntat på eftersom min vän L bett om hjälp att ta med en blomsterbukett till gemensamma vännens A konsert den kvällen. Ingen stor grej alls tyckte jag, bara buda buketten till jobbet så tar jag med den.


Men när jag kom ner satt M bokstavligen och studsade på stället med hemlig min.


-Vad bra, de har kommit sa jag lite likgiltigt och såg med en gång vilken besvikelse jag orsakade henne. Jag hasplade ur mig en förklaring om att de inte var till mig och gjorde nog det hela bara värre och värre för varje ord.


En smart tjej hade lärt sig av sitt misstag. Dessvärre är jag inte alltid en sådan utan jag fortsatte eftermiddagen med att ärligt svara att de inte var till mig, jag fyller inte år eller vad som nu var lämpligt svar på alla de frågor som kom min väg. Idel besvikna ansiktsuttryck då min story inte visade sig mer spännande än så. Trevligt att så många unnar mig blommor såklart men det hela kändes smått oproportionerligt och jag längtade efter att lämna kontoret och istället möta anonyma människor som spekulerar i tysthet kring blomsterbuketter på armen.


Jag fick som jag ville och på tunnelbanan var det få som intresserade sig för mig och min bukett. Desto värre blev det dock när jag väl anlände till konserten och möttes av:

- Ååå du har blommor med dig vad gulligt.

- Duktigt att ha blommor med sig, det skulle man haft såklart. osv osv.

Igen fick jag börja rätta ut missförstånden och drog en suck av lättnad då det fanns en hink att trycka ner buketten i bland andra.


Det var en kanonfin bukett och jag önskar att jag hade gjort mig förtjänt av den eller kunde ta credden för den, men tillslut hamnade den åtminstone i rätta händer. Kvällen var din A och den var magisk. Stort grattis till dig!


Jag gick hem helt förundrad att man lyckats hitta 4 unga snygga kvinnliga hornister och vilken glädje detta måste ha varit för den annars så mansdominerade blåsorkestern. Vem visste att hornisten är blåsorkesterns motsvarighet till en high school cheerleader? Och vilket instrument spelas av quarterbackens motsvarighet? Vill bara veta ifall man skulle ge sig på att skriva filmmanus om orkesterromantik.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 14 februari 2012 16:14

Det var när jag läste den här artikeln av Maria Sveland, som det än en gång började att snurra i mitt huvud kring det där med feminism.


Jag har likt henne reagerat på ett allt hårdare debattklimat generellt. I så gott som alla forum, kommentatorsfält och sociala medier tävlas det i att uttrycka sig så knivskarpt och provocerande som möjligt för att göra sin poäng hörd i det allmänt pågående bruset. Jag är säkert inget undantag men jag kommer på mig själv med att allt oftare efterlysa nyanser.


Hon kallar det här för att "gränserna förskjutits åt höger" och drar sig inte för att klumpa ihop Bengt Ohlsson och Marcus Birro med Knausgård och Breivik. Jag skulle vilja påstå att det snarare handlar om en polarisering och att det finns extremister både åt höger och vänster som bidrar till ett debattklimat som i mångt och mycket går överstyr.


Ironiskt nog tycker jag Sveland själv bidrar till det när hon så lättvindigt avskriver hela problematiken med generaliseringar om höger och vänster och klumpar ihop helt utan hänsyn till gråskalan.


Mitt problem med feminism har alltid varit att jag känt att definitionen varit så otroligt snäv att många kvinnor inte alls kunnat omfattas av den. Trots allt har den framförts av en högljudd grupp och därmed fått gehör och tvingat oss övriga kvinnor att förhålla oss till den vare sig vi vill eller ej. Har man då valt att inte ansluta är man inte bara inte feminist utan man är antifeminist.


Jag är en yrkesarbetande modern självständig singelkvinna som förstår att det finns andra kvinnor som valt ett annat liv än mitt. Jag har anklagats för att vara osolidarisk mot andra kvinnor som vill komma fram i karriären då jag tyckt att kvinnor med andra ambitioner ska få göra andra val. Varför feminsiter inte förväntas vara solidariska med hemmafruar och därför stanna hemma har jag aldrig förstått. Varför den ena kvinnans val ska vara rätt medans den andras anses fel rimmar för mig fruktansvärt illa med feminismens egentliga grundtanke.


Sveland tar det hela ett steg till. Hon gör i sin text antifeminister synonyma med kvinnohatare. Placerar mig i ett fack som känns mig så oerhört främmande då hon i breda penseldrag målar världen svart och vit. Man står med henne eller med Pär Ström och gänget på Genusnytt.


Hon skriver  "Det ligger i hatets natur att det tvingar de hatade att förhålla sig till dess existens." Hon syftar på att hatet bara skulle blåsa från höger men lyckas med den meningen sätta fingret på mitt mångåriga kluvna förhållande till feminismen. Någon annan har satt agendan och jag tvingas förhålla mig.


Aldrig har det funnits bättre förutsättningar för oss "vanligt folk" att höja en sund röst. Tyvärr slarvar vi bort möjligheten genom att göra oss upptagna att skruva resonemangen till sin spets. Jag är trött på onyanserade debattörer vare sig de heter Sveland eller Ström och vare sig de står till vänster eller höger.


Målar man världen i svart eller vitt kommer där alltid finnas ett "vi" och ett "dem". Ditt hjärta har all anledning att bulta förtvivlat Sveland för din text bidrar till ett redan allt för hårt debattklimat helt utan gråskala.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 14 februari 2012 08:29

Jag drar på munnen när jag läser dagens Metro. Den är politiskt korrekt och försiktig på alla sätt och vis. Jag vet inte om det är rättvist men jag uppfattar det som väldigt svenskt. Kanske är det en åkomma även i många andra länder det låter jag vara osagt.


Redan på första sidan slår man fast dagens tema:


 


Med tanke på dagens datum känns det både naturligt och väntat. Metro gillar temanummer och Alla Hjärtans Dag är naturligtvis en tacksam grund för en sådan. So far so good.


Bläddrar man sen igenom tidningen följer diverse rubriker som klingar väl med temat. Där finns också de obligatoriska rubrikerna satta för att ingjuta hopp i oss "stackars" singlar.


   


Jag upplever det lite fånigt men visst låt vara. Det jag tycker är mest intressant dock är de annonser och artiklar som går än längre i att vara säkra på att alla känner igen sig och känner sig inkluderade.


 

 


Måste verkligen varje dag handla om alla? Måste vi alla ha och ges rätten att dagligdags känna oss inkluderade? Kan inte Alla Hjärtans Dag helt enkelt få handla om de som vill fira den person de älskar? Måste där verkligen tas hänsyn till alla andras livssituation istället för att ohämmat hylla den romantiska kärleken?


Nu kommer några av er protestera och mena på att det finns många sorters kärlek. Visst är det så. Men det finns också andra dagar på året tillägnade andra relationer och annan typ av kärlek. Mor- och Farsdag för att ge det mest uppenbara exemplet.


Alla kommer inte att få uppleva all typ av kärlek och det är naturligtvis helt ok men framförallt en fråga som kan lyftas 364 andra dagar under året. Det är lite som att vara på någon annans födelsedagsfest. Det var många år sen sist jag kände mig avundsjuk när paket öppnades och ljus blåstes ut utan att det var min tur. Alla dagar handlar inte om mig.


Alla hjärtans dag är för mig som singel inte en dag jag känner att jag överhuvudtaget måste förhålla mig till. Varför Metros redaktion känner ett behov av att likväl inkludera mig är för mig ett mysterium.


Jag hoppas ni alla mina vänner som har kärleken i ert liv frossar i den lite extra idag utan att sända mig en enda tanke. Precis som det ska vara!



Av Gunilla Olsson - 13 februari 2012 12:15

Efter en helg med möten med diverse smittohärdar sitter jag idag på kontoret med paniken i bröstet.


Huvudet har dunkat sen igårkväll men varit hanterbart.


Näsan rinner, men är det verkligen mer än vanligt? Det gjorde den förra veckan också och då mådde jag kanon.


Tandköttet kliar aningen som att bihålorna börjar bli fulla, men det kan vara ren och skär inbillning.


Känner mig lite matt men det är trots allt måndag.


Kan det vara ett illamående jag känner och varför rör magen på sig lite oroligt? Har visserligen inte ätit frukost, kan bero på det. Äta eller inte äta? Vad är bästa taktiken i nuläget?


Klart jag är frisk! Jag kör på tills motsatsen är bevisad. Hade jag kunnat vissla hade jag gjort just det, allt för att visa hur pigg och oberörd jag faktiskt är.

Av Gunilla Olsson - 13 februari 2012 08:28

Tidigt igårmorse började jag och min vän G att rulla milen upp mot Borlänge. Vägarna var förvånansvärt bra och vi kom fram på tok för tidigt. Insåg att vi helt klart varit överambitiösa och lätt hade kunnat unna oss en halvtimme till sömn egentligen, men gjort var gjort och Borlänge bjöd oss på en fantastiskt vacker dag både ute och inne.


Mina resor norröver är få och jag minns väl första gången jag besökta denna lilla stad i Dalarna. På den tiden bodde jag med bästa dalkullan M och hon ville visa, oss smålandsflickor hon delade lägenhet med, hembyggden. En helg i Borlänge innefattade, årets storfilm Love Actually, på en något mindre biograf, dans på lokal där gamla bekantingar till M var klart överrepresenterade och lite shopping på Kupolen. Ungefär det förväntade med andra ord. Sen en massa asgarv men det förstod ni väl av sällskapet vi var i.


Till historien hör dock att en av föräldrarnas bilar, då en vit honda accord, hade gått sönder i Ljusdal några månader tidigare på väg upp mot Östersund. Jag och min vän K tog tåget dit för att hämta bilen och istället köra ner till Borlänge, för att möta resten av tjejerna där. När bilen var på väg upp mot Östersund var det torra höstvägar, dessa hade bytts mot betydligt halare vintervägar. Däcken hade dessvärre inte bytts.


Vi sladdade oss genom landskapet i Bandyriket. Vår vana trogen kunde vi inte låta bli att håna de något exotiska obekanta inslagen. I fokus hamnade de röda vägarna. Snyggare javisst men höjden av fåfänga att smycka sin asfalt röd. Vid bensträckare passade jag på att ringa det årets flirt vars hemstad jag då faktiskt råkade stå i. Han förklarade tålmodigt att den röda asfalten var för min skull och gav lite extra friktion till mina blankslitna sommardäck. Jag var lite mer tacksam för den röda färgen efter det samtalet. Den skulle komma att behövas med tanke på den läskiga snöstorm som slog till precis lagom till att vi skulle hem till 08-land.


Igår var bilen bekväm och vinterdäcken pålitliga då vi susade hem igen sen eftermiddag. Jag har kört den där sträckan några gånger sen den där första tjejhelgen men hittills aldrig lyckats göra det utan att vara tacksam att vi tog oss hem i snöstormen den där gången.


Ikväll ska jag på "dejt" med dalkullan M. Visst är det härligt när minnen och vänskaper består!



Av Gunilla Olsson - 11 februari 2012 11:06

Det är ingen hemlighet att jag inte är en stor vinterfantast. Det känns som månader av ständigt krig. Krig mot halka, krig mot kyla, krig mot väta, krig mot trötthet, krig mot mörker, krig mot förseningar och sist men inte minst, krig mot de härjade spår denna bitande kyla lämnar på våra kroppar.


En relativt ledig lördag som denna inbjuder därför till kris- och katastrofreducering i hemmaspat även kallat mitt badkar. 


Bada, skrubba, raka, peela, klippa, tvätta, balsamera, löddra, inpacka, duscha, plocka, skölja och smörja, är exempel på de verb som än så länge dominerar min dag. Fötter och händer kvarstår, verb som fila, riva, måla borde därför tillkomma.


Vilka verb är era denna dag?

Av Gunilla Olsson - 11 februari 2012 11:04

Tack för de förslag på blogg-poster som inkommit! De kommer samtliga att levereras inom en vecka. Dessutom är väl "keep em coming" ett uttryck som lämpar sig att slänga in här.

Av Gunilla Olsson - 9 februari 2012 16:07

Hade vännina H över på middag i tisdags och bjöd på barnens och kanske även min favorit, köttbullar med mos och gräddsås.


Jag trodde i många år att jag inte gillade potatismos. Det var bara för att jag aldrig smakat mitt eget. Det är ju asgott! Vill ni bjuda mig på middag och mos en dag, så kommer jag gärna om jag får göra moset.


Nu till saken. Jag fick en del köttbullesmet över som jag i all husmoderlighet tänkte ta tillvara på idag. Jag fick den brillianta ideén att ge mig på en favorit från barndomen. Ja ni vet på den tiden då jag inte gillade mos. Något vagt minne hade jag av att mamma la köttbullesmet på en smörgås och stekte hela mackapären för att sen i färdigt format kalla den för Parisare. Av någon anledning var de omöjliga att särskilja från Fattiga Riddare. Inte smakmässigt men namnmässigt då de både defacto var stekt bröd.


Visst låter det som hittepåmat? Men jag kollade med lillasyster U och hon hade kommit att tänka på dem häromdagen hon med. En snabb googlesökning berättar ju dessutom att det faktiskt finns recept och annat som gör rätten fullt legitim. Rödbetor ska tydligen hackas i smeten också tycker receptförfattarna, men de serverade mamma alltid vid sidan, och duger det åt henne duger det åt mig.


Jag kommer på mig själv att se fram emot kvällens måltid bara delvis för att den innehåller Parisare men mest för att de ska förtäras med stekt ägg som tillbehör.


Blir inte de flesta maträtter som serveras med ägg i någon form magiskt goda?

Spenatsoppa med ägghalva

Carbonara med äggula
Laxtoast med pocherat ägg

Till och med en tråkig pyttipanna blir ju tokgod med ett krämigt perfekt stekt ägg.


Vilket jättelångt inlägg för något så här totalt ointressant som mina middagsplaner. Men jag behöver komma in i skrivandet igen så jag låter bli att redigera ner det.


För er som inte orkade läsa så har jag full förståelse. Det räcker som så ofta annars, att bara titta på bilden.


 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se