Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Gunilla Olsson - 15 december 2011 20:00

Jag tror att jag tidigare nämnt att min bror M är extremt snäll och hjälpsam. Kanske sa jag lurad men jag menade snäll. Ni kan läsa om det här.


Han har under året varit mer än generös med den i inlägget nämnda bil och löst ett antal kniviga situationer åt mig på så sätt.


När Microsoft på sedvanligt vis önskade mig God Jul med en fin julgran kändes det därför naturligt att erbjuda den till min bror och hans familj. Gran i min lägenhet i år var inte att tänka på, men klart de skulle ha en.


 


Han tog tacksamt emot och erbjöd sig att byta den mot en gåva även han belönats från familjevännen Microsoft. Samma kväll kom han förbi och överlämnade en sprillans ny X-box 360 han inte hade användning av.


 


Jag vet inte hur ni känner kära läsare. Jag kan inte riktigt undvika att känna att min gåva föll sig rätt platt i jämförelse. Hade varit lätt att påstå att jag vunnit än en gång. Att jag lurade honom igen. Men jag undrar om inte det vore att utmana ödet.


Ska han någon gång kräva in sin tacksamhetsskuld står jag grundlurad! Var står en gran kontra en X-box i Uscados tro?

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 15 december 2011 16:00

Dragkedjan på ena halvan av mitt favoritstövelpar har gått sönder. Jag har inte kommit mig för att lämna in dem för en ny utan har istället spenderat större delen av hösten i mina så kallade reservstövlar. Höga svarta stövlar ingår i vardagsuniformen och är helt oumbärliga.


Nu senaste dagarna känner jag hur även ena reservstövelns dragkedja trilskas lite. Det är alltid mitt på, man märker att gängorna i dragkedjan är lite slitna och varje gång man ska lirka sig förbi känns det kritiskt. Jag vet att den när som helst kommer att ge upp.


Imorse övervägde jag därför att packa ner mina favoritstövlar och se till att få dem inlämnade för att vara förberedd den dagen dragkedjan har fått nog. Men jag är inte drottning av rationaliseringar för intet.


Det är trots allt motsatt stövel i paret vars dragkedja nu är inne på sista rycket. Är jag för gammal för att gå i olika och låtsas som att jag bara bytt ena skon med bästisen som det ultimata tecknet på vänskap?


En gång i tiden kom man ju undan med det. Tänk att få vara ung igen! 

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 15 december 2011 12:00

Jag skriver ett helt oskyldigt blogginlägg om mina syskon och systerdotter E kommenterar följande:


 


Allvarligt talat! Ska man behöva oroa sig över vad som sägs på skolgårdar nu? Jag ringde systerdotter E och fick mycket riktigt bekräftat. Hennes klasskompisar tyckte att hennes familj var mer eller mindre galen och på daglig basis gödde hon dem med roande anekdoter för att spä på denna missuppfattning.


Hon hade läst mitt blogginlägg, tagit stödanteckningar och gjort sig redo för att dagen efter (läs idag) återberätta det till hennes uppskattande publik.


Jag vet inte ens var jag ska börja. Är hon ens min systerdotter eller är hon en hämningslös infiltratör som tagit sig in i familjen med en agenda? Jag tar inget för givet.


Däremot måste jag ge henne beröm. Hon verkar ha hittat vad publiken vill ha. Här ser ni vad som händer med min besökskurva på bloggen när jag skriver om familjen.


 


Kanske har jag underskattat hur mytomspunnen Familjen O är. Kanske ska jag sluta med samhällskritik och mer allmängiltiga livsfunderingar och ge er vad ni tycks sukta efter. DIRT!


Vi får se kära läsare om jag säljer mig och tar upp kampen med brorsdotter E om att vinna poänger på den galna genpool vi kallar vår familj.



Av Gunilla Olsson - 14 december 2011 16:10

Vårt hem har alltid karakteriserats av en rå men hjärtlig ton. Skämten har haft högt i tak men när sen tragedin slagit till har gruppen snabbt slutit samman.


Få är de som endast känner en i syskonskaran. Vi är lite av flockdjur och det är lätt hänt att man får några på köpet om man gör misstaget att närma sig en av oss.


Som mellanbarn hör man hemma överallt och ingenstans. Man är inte en självklar del av den äldre syskongruppen och man är absolut inte en självklar del av den yngre. Man åtnjuter lyxen av att få flyta lite emellan samtidigt som man ständigt löper risken att falla mellan stolarna.


Det är som det är och går oftast att bara skoja åt. Jag skämtar med syskonen om att de oftare svarar när jag ringer från mitt jobbnummer som de inte lagt in, än när mitt namn blinkar på displayen. Jag bjuder på det och lägger ingen större värdering vid det. Det har liksom aldrig fått mig att ifrågasätta släktskapet!


Nu råkade jag dock snegla på min familjelista på Facebook. (Min far är 40-talist och har därmed giltig frånvaro.)


 


Vad exakt är det A och H väntar på kan man fråga sig? Hade jag varit adopterad tror jag det hade kommit fram vid det här laget!

Av Gunilla Olsson - 13 december 2011 16:24

Jag känner att jag behöver bjuda både mig själv och mina läsare på ett skratt denna eftermiddag. Dessvärre går hjärnan på tomgång och jag klarar inte att författa något med tillstymelse till humor i sig.


Fick nyss min chef att asgarva när jag föreslog att vi skulle vidarebefodra Js kontaktuppgifter i ett massutskick, men det är nog ett skämt som krävde att man var på plats för att uppskatta.


Tur är det väl att det finns andra att förlita sig på. För några år sen nu sprang jag på David Thornes blogg. Jag har inte följt den och går inte i god för den men det finns en del som onekligen fått mig att skratta där.


Jag rekommenderar Dear blockbuster member, The ducks in the bathroom och Dear neighbour you are not invited


Någon dag då jag har på tok för mycket tid till övers ska jag bli rättshaverist och ägna dagarna åt att irritera myndigheter, hyresvärdar och annat löst folk med totalt menlös korrespondens. Nedan ser ni hans kanske mest uppmärksammade brevväxling.


    

Av Gunilla Olsson - 13 december 2011 11:45

För en gångs skull har jag ingen stark åsikt i frågan. Jag har inte tittat på förslaget och vet därför inte om det är lyckat. Jag har också för dålig förkunskap i konstruktion för att veta något om hur stor ombyggnation som krävs. Därför tänker jag inte alls uttala mig om sakfrågan. Den får andra diskutera.


Med det sagt så vill jag fortfarande inte vara helt tyst. Det vore helt olikt mig. Här följer mina reflektioner om debatten som rasar.


1. Jag tycker det är oerhört gulligt med aktivister. Ni vet sådana där personer som med handskrivna plakat fortfarande leker år 1967 och så fort politikerna inte lyssnar på dem skriker att det är "odemokratiskt". Det är deras absoluta favoritord. Så övertygade är de att trots att de bara är ca 20 personer som står och huttrar där i kylan så står samtliga stockholmare moraliskt bakom dem. Det är något rörande över det samtidigt som det naturligtvis är urbota dumt.


2. Nostalgi kan få till och med en annars stundtals resonabel Oisin Cantwell att publicera sån här dynga. Jag uppskattar att han gillade att dricka läsk på högstadiediscon, men kan inte riktigt se att det ska påverka infrastrukturen i vår huvudstad. Varje gång jag är i Jönköping möts jag av förändringar, men det är svårt att begära av de som bor kvar, att de i solidaritet med mig bevarar mina minnen. Jag tror på något sätt att minnen finns kvar även om de byggs bort.


3. Efter en 20 år lång diskussion tror jag inte att rätt svar är att avvakta och utvärdera lite mer.


Jag tittade på nyheterna i morse då en representant från Stockholms Skönhetsråd var på plats. Argumenten både från honom och ansvarig politiker var de vanliga. De har valsats i media tillräckligt men jag skrattade gott åt hans slutkläm. Han fick frågan om han nu trodde att loppet var kört och svarade något i stil med "Redan 1904 började man diskutera Slussen och röstade igenom en förändring som skulle ske 1906. Den lyckades man stoppa så jag är fortsatt optimistisk."


Får man verkligen kalla sig optimist om man inte har ett kreativt motförslag utan enbart bejublar att man nu på över 100 år inte lyckats komma fram till en lösning på en av stans värsta knutar.


Jag kan tänka mig många ord för att beskriva en sådan person, optimist är inte ett av dem.



Av Gunilla Olsson - 13 december 2011 08:21

Är det det här man menar med att gammelmedia är hopplöst efter de sociala medierna?


 


 


Bättre lycka nästa gång Metro! Lite pinsamt att vara ett dygn efter med "nyheter" men djungeltelegrafen i mormonvärlden ska helt enkelt inte underskattas.


Av Gunilla Olsson - 12 december 2011 08:46

Ni minns kanske hur Noomi Rapace beklagade sig i LA Times för ett år sen.

 


Uttalandet fick rättvist ta en del spe och hån. Få är vi väl som skulle vända oss efter Noomi på stan såvida inte hon var utspökad som Salander. Det ligger liksom i vår svenskhet att inte låta oss imponeras. Min uppfattning är att vi allt som oftast gör vårt bästa för att verka totalt oberörda snarare än att vi anstränger oss för att ta kontakt. Uttalandet kan inte annat än att tolkas som att hon drabbats av total hybris.


Kanske var det Noomis bristande förståelse för ett internationellt mediaklimat då hon trampade i klaveret den gången. Att hon trodde att det gick att prata på det viset i USA för att bygga en image av hennes storhet, utan risk för att det skulle uppdagas i jante-lagslandet hon lämnat. Jag trodde hon lärt sig sin läxa.


Därför visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera när jag hörde henne intervjuas i SVT imorse.


Hon är i Sverige för att lansera Sherlock Holmes, hennes första stora Hollywoodroll och hon vill på fullt allvar påstå att hon inte visste i vilket land hon vaknade imorse.


Jo det låter helt rimligt Noomi. Vi förstår att du reser mycket och jag kan förstå om du missar om du är i Zûrich eller Bern för stunden. Men det finns inte en chans i världen att du inte är väldigt medveten om när du kommer tillbaka till din hemstad för att lansera och fira ditt internationella genombrott.


Det måste vara hemskt ansträngande att vara Noomi Rapace. Att så desperat vilja framstå som kreddig och konstnärlig och distansera sig från Hollywood-klyschan men samtidigt vilja framhäva sin egna storhet och framgång. Jag förstår dilemmat Noomi. Det kan inte vara lätt. Men erkänn slaget förlorat. Jag vill inte höra dig i fler intervjuer prata om hur annorlunda Hollywood är från vad du trodde. Hur mycket konstnärlig frihet du får i dessa stora roller. Det är ok, du väljer glamouren framför stadsteatern. Ingen missunnar dig detta. Galen vore man om man valde annorlunda.


Ställ dig bara upp och skrik "JAG ÄR LYCKAD, JAG TJÄNAR EN MASSA PENGAR, JAG ÄR BERÖMD OCH JAG ÄLSKAR DET". Jag tror det skulle vara hemskt befriande både för dig och oss.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se