Inlägg publicerade under kategorin Resa

Av Gunilla Olsson - 19 december 2011 16:45

Som nyinflyttad 1998 till huvudstaden var vett och etikett i kollektivtrafiken en av de första sakerna man fick lära sig. Man förstod snabbt att stå till höger i rulltrappan och rätta sig i kön till bussen.


I takt med att pusselbitarna över stadens uppbyggnad föll på plats lärde man sig också att planera sitt resande så att man satt i rätt ände av tågen för att smidigare komma upp rätt ovan jord sen.


Det finns minuter att tjäna på daglig basis om man har koll och promenerar till andra änden av perrongen istället för att rastlöst stå och låta några minuter ticka när man väntar, för att sen dessutom behöva gå de extra metrerna vid ankomst.


Det här sitter i ryggraden hos varje stockholmare som frekvent rör sig i tunnelbane- och pendeltågsnätet. Idag förvånade jag dock mig själv när jag överförde samma logik till bussåkandet.


För första gången någonsin tog jag mig medvetet längst bak i bussen för att tjäna några meter vid avstigning. Inte för att tjäna några sekunder på väg till jobbet, så nitisk kan ingen beskylla mig för att vara. Snarare för att precis så pissigt väder bjöd vår huvudstad på imorse.


Det har matchat mitt humör på sistone men i takt med att kaoset omkring mig löser sig och humöret därmed vänder så tycker jag faktiskt att vädret borde vara hänsynsfullt nog och välja samma kurva.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 7 november 2011 08:52

1990 gick familjesemestern till Italien och fotbolls-VM. Vi bodde på en camping vid Genua och njöt av sol och bad samt den generella uppståndelsen kring evenemanget.Dessutom var vi på plats i arenan och såg Costa Rica skicka hem Sverige och Grin-Olle Nordin med ännu en 2-1 förlust.


Om ni tycker att det låter fanatiskt av en familjefar att dra ner sin barnfamilj på en lång bil och camping-semester för att titta på fotboll så fanns det andra som gått ännu längre.


Brevid oss på campingen bodde ett gäng svenska killar som kört ner i en folkvagnsbuss med skjutdörr lik våran men målad som en stor gigantisk svensk flagga.


Den kändes säkert som en bra idé då de optimistiskt började rulla milen ner genom Europa. De var inte riktigt lika entusiastiska över skammen att köra hem i densamme efter Sveriges minst sagt bedrövliga insats i mästerskapet. "Tror ni det går att köpa solglasögon till bilen?"


Idag såg jag bilden efter senaste tidens översvämningar i just Genua. Jag spanar bland bilkaoset men hittar den inte. Antar att de trots allt lät sig utskrattas längs Europas motorvägar i sin patriotiska buss.  


 

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 27 oktober 2011 08:48

Ibland drabbar känslan mig att det som händer hade gjort sig så bra på film. Jag ser framför mig hur biopubliken roas av den absurda situationen. Oftast roar känslan och tanken mig, men ibland gör den mig lite illa till mods då jag inser att det inte är mig biopubliken kommer sympatisera med. Snarare tvärtom. Jag skulle helt orättvis porträtteras som "the villain".


Trött efter några dagars tjänsteresa lämnade jag igår in hyrbilen och skulle ta en taxi hem. Som brukligt är går jag bort mot taxikön, får ögonkontakt med första bilens förare som nickar att han är ledig och kommer ut för att hjälpa mig med väskor in i bagageutrymmet.


Med väskorna på plats och handen på handtaget hör jag hur en taxichaufför två bilar bak börjar ropa. "Det är jag som är första bil, det är jag som är första bil." Jag ser på min chaufför som bara skakar på huvudet så jag öppnar dörren och ska sätta mig varpå den arga taxichauffören kommer springande. "Det är jag som är första bil." Jag ser igen på min chaufför som denna gången mumlar "Ja han kom först så du får välja vem du vill åka med."


Eftersom väskorna var på plats så tyckte jag det var logiskt att åka med bilen jag var på väg in i men den andra chauffören protesterade högljutt tills en tredje chaufför blandar sig i och bekräftar att den arga chauffören faktiskt var först. De börjar då demonstrativt lyfta över mina väskor till "rätt bil".


Jag undrade om det var ett skämt och trött och irriterad blev jag nog lika högljudd när jag ifrågasatte om de verkligen tyckte att det var mitt jobb att hålla reda på vilken bil som kom först och om de på fullt allvar trodde att jag brydde mig det allra minsta. Sur mumlar jag till min nu hänvisade chaufför "ja vad kul det känns att åka med dig."


Han ägnade sen resan åt att desperat försöka rädda sin dricks genom överdrivet trevligt småprat. Jag ägnade resan åt att tänka på hur mycket han såg ut som en karaktär ur en Josef Fares film.


I den filmen hade han haft fru och barn han försörjde på sin taxi-lön trots att han i sitt hemland var hyllad hjärnkirurg. I samma film hade han samma kväll fått veta att hans fru lämnat honom och det är enda anledningen till att han exploderar när han inte ens får körningen han har rätt till. Vanligtvis är han glad och munter och helt klart biopublikens favorit.


Min otacksamma roll var helt enkelt den bifigur som råkar komma in i handlingen när den älskade karaktärens tillvaro ramlar samman och ytterligare spär på hans misär istället för att uppfatta hans rop på hjälp. Helt orättvist blir jag "the villain", det är ingens fel, biopubliken får bara aldrig höra min berättelse.  


Det fick mig att under resan bli aningen vänligare inställd mot den pratglada chauffören. Men med avstängd söderledstunnel och diverse omvägar med efterföljande dubbel taxinota fick han ändock ingen dricks. Någon måtta får det va!

Av Gunilla Olsson - 14 oktober 2011 08:17

Jag förstår att SL har betydligt större erfarenhet av att ställa in tåg än att sätta in extra tåg. Kanske är det därför rutinerna brister och de nöjer sig med att basunera ut sin glädje över att de de facto överpresterar med "Extra tåg".


   

Eller så försöker de helt enkelt ge oss resenärer lite vardagsmystik. En dag hoppas jag att jag har både tiden och modet att hoppa på tåget med destination okänd.

Av Gunilla Olsson - 15 september 2011 08:59

Jag har tidigare beklagat mig över medresenärer med liten eller ingen känsla för personligt utrymme. Jag vill ta tillfället i akt och be dessa om ursäkt. Jag trodde att ni inkräktade i min sfär men i jämförelse med dagens upplevelse har ni på alla sätt försökt visa mig hänsyn och ge mig utrymme. Jag visste inte hur mycket värre ni kunde ha betett er. Förlåt!


Idag sätter sig en kvinna intill mig. Jag vågar påstå närmre än en kvinna någonsin kommit mig. Så nära att gränsen för mitt och hennes helt suddades ut. Det var svårt att ens avgöra var min kropp började och hennes slutade.


Jag blev så perplex att jag började fundera över att jag nog trots allt kände henne. Den kvart vi satt kändes så intim att hade det varit avslutet på en dejtkväll och hon hade begåvats med en y-kromosom hade jag nog ställt frågan: Är vi ihop nu?


Av Gunilla Olsson - 29 augusti 2011 08:15

Där sitter jag i godan ro och läser min Metro när mannen framför mig fångar min blick.


Han drar ur jackfickan fram sitt nyckelband och hänger det om halsen samtidigt som han ser på mig. Jag läser på bandet som vittnar om hans generösa blodgivande "Jag är positiv"

 

Plötsligt känns blicken menande och stämningen blir smått påtaglig. Hur kan han veta att i min väska ligger


 

?


Hade jag haft en bättre hårdag, eller något som helst till övers för folk som bär sina nycklar kring halsen, kanske jag hade besvarat hans blinkning och gett mig tillkänna.

Av Gunilla Olsson - 25 augusti 2011 09:06

Det har en tid nu varit känt att både Fredrik Lindström och Henrik Schyffert flyttar till Ateljéhuset i Vasastan som blir Stockholms första bostadshus med en så kallad Doorman.


Jag hade en i New York. Långt ifrån en flashig variant i uniform som artigt höll upp dörren för mig. Snarare en bister variant som misstänksamt glodde genom sin glasruta som om det var första gången han såg mig och övervägde om jag skulle tillåtas inträde.  Det spelade ingen roll hur många gånger vi upprepade proceduren, jag förblev opålitlig i hans blick.


Trots min föga mer-smakande upplevelse av Doorman då så uppskattade jag att se att min hyresvärd i Skärmarbrink tar upp kampen genom att erbjuda hissvärd.


 

Han var inte mycket hjälp i att stänga varken galler- eller ytterdörren. Men visst var han rekryterad med hänsyn till hissens storlek och en viss trivselkänsla tycker jag nog ändå han bidrog med.  

Av Gunilla Olsson - 24 augusti 2011 12:14

Jag ber om ursäkt till känsliga läsare. Jag kommer att i detta inlägg låta extremt gammal. Jag är hemskt ledsen för om detta skrämmer er och får er att ifrågasätta er egna ålder och alltmer tilltagande skröplighet. Det är en verklighet vi alla får hitta sätt att förhålla oss till.


En gång i tiden älskade jag denna låt och kunde helt sympatisera med dess text. Ja jag vet att det inte är originalet men det är den här versionen jag menar.



Den fanns med på ett (håll i er nu) blandband min vän L eller för er som föredrar F gjorde till mig och skickade (nästa skräll) brevledes till mig på andra sidan Atlanten 1995.


Han var snäll och gjorde det med jämna mellanrum för att jag skulle få höra vad som spelades för musik hemma men också för att dela sin favoritmusik med mig. Jag lyssnade sönder de där banden. Jag lyssnade sönder den där låten.


Inget år har brev betytt så mycket för mig som de gjorde 95/96 då jag bodde så långt bort från mitt verkliga liv. Det var en tid då brev och blandband var det man hänvisades till för att överbrygga avstånd.


Nu är jag tacksam varje dag jag kommer hem och det är tomt på golvet innanför dörren. Det innebär färre räkningar att betala. Men ibland ligger där något färgglatt och oj vad glad man blir då.


 

Igårkväll var det detta vykort som gjorde mig alldeles lycklig när jag öppnade dörren. Antagligen borde jag börja skicka vykort till folk. Eller är det bara jag som fortfarande är kvar i 95/96 på något plan?


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se