Eftersom jag är en person helt utan musikalisk talang så känner jag väldigt sällan en önskan att brista ut i sång. Det finns det redan många andra i min närhet som gör oändligt mycket bättre. 

Trots detta har jag de senaste veckorna vid ett flertal tillfällen haft en nästan oemotståndlig längtan att ta ton och få ur mig denna.

Det började när jag slog mig ner på min vän K:s luftmadrass som hennes vana trogen består av mer madrass än just luft. Det var i skyddet av mitt egna hem och där och då tyckte jag att det skulle vara hysteriskt kul att sjunga den för henne, eftersom vi har så olika syn på hur en madrass bör fyllas. Dessvärre kunde jag inte komma på melodin och det hela föll platt. 

I övrigt har impulserna kommit i långt mycket mer publik situation närhelst jag gått in i en tunnelbanevagn. Då är melodin plötsligt väldigt klar i mitt huvud och jag får bita mig i läppen för att vara säker på att den inte slinker ut. Mina medresenärer  hade kanske stått ut med min obefintliga sångröst men om jag snott de sista syre-molekylerna vagnen hade att erbjuda för ett halvdant skämt kunde de nog ha vissa åsikter om det. 

Jag minns mina tonår som ett evigt spontant resande. Jag och min vän K flängde fram och tillbaks mellan Göteborg, Stockholm och Alingsås för att träffa vänner runtom.

Oftast bestämde resorna i sista minuten och vi fick paniktvätta för att sen packa en hög med fuktiga kläder och hänga upp dem på tork vid ankomst. 

Jag vill gärna tro att jag fortfarande är lika spontan. Hade inte livets alla måsten satt käppar i hjulet hade jag på samma sätt flängt land och rike runt med kläder som får torka i farten. 

Jag har idag varit vaken sen 07:00 för att hinna tvätta innan Göteborg. Inte på grund av lika spontan planering utan snarare på grund av dåligt med tider i tvättstugan. Resultatet kan dock bli detsamma.

Har jag tur hinner inte allt torka och jag får glad i hågen känna mig som en tonåring när jag packar ner några fuktiga plagg. Håll tummarna kära läsare!

En kvinna slet med att få styr på både resväska och barnvagn för att kunna ta rulltrappan upp från perrongen. Tillslut bad hon barnet gå ur vagnen för att hon skulle orka. Först då noterade jag att barnet säkert var minst 7år.

Det verkade i alla fall som hon fick ordning på ekipaget, så på vanligt stockholmsmanér så låtsades jag som ingenting och tog mig upp för trappan.

Min blick fastnar vid en man som strosar lugnt med en 1-åring i famnen. "Vad lustigt, han borde få kvinnans vagn, vore enklare för både honom och henne." "Men vänta, är de i sällskap kanske?"

Jag avfärdar tanken, han fortsätter gå så bekymmerslöst. Plötsligt tvärstannar han och ser sig förbryllat omkring innan han säger till 1-åringen. "Oj vi får vänta på mamma och storasyster."

Vilket ufo! Är det det som menas med ensamstående med tre barn tro?

Efter att varje dag sitta på samma buss och sen gå in i samma byggnad är det svårt att inte börja hälsa på några av de 240 kollegor som sitter i samma hus men på helt andra avdelningar. 

Problemet blir när den man av en händelse börjar småprata med som hastigast presenterar sig utan att man uppfattar namnet. Om man sen fortsätter att småprata med samma person. Lär sig saker som att hon har två barn, att hennes syster har en kolonilott där hon spenderar helgen ibland, att hon en gång i tiden var lärare och annan information av den mer privata karaktären. Då uppstår tillslut liksom inget läge där man på ett snyggt sätt kan fråga "du vad heter du nu igen?"

När hon dessutom flitigt och artigt använder ens eget namn vid tilltal förlorar det liksom sin charm att klämkäckt slänga ur sig ett "hej du" tillslut. Socialt har jag målat in mig i ett hörn.

Ungefär där befinner jag mig för tillfället.

Jag blir nästan rörd över min omgivnings uppslutning. Här trodde jag i min enfald att jag skulle känna mig som en ensamarbetare under sommaren. Att det skulle eka lite kusligt i tunnelbanevagnarna då resten av världen hittade en annan dygnsrytm än min. Att en sommarlunk skulle lägga sig över staden och påminna oss som vandrade i otakt om andras ledighet och lata dagar på soliga stränder.

Så är inte fallet. Det känns som hela stan sympatiarbetar. Vi pratar mer folkfyllda tåg än någonsin, trögare trafik på Essingeleden än brukligt och ett Stockholm som i största allmänhet är precis som vanligt.

Det är snällt alla Stockholmare men ta ledigt nu! Det har ni förtjänat!

Det finns en fördel med att åka kollektivt. Det är att man får egen tid att läsa helt utan att något annat måste göras. Det är lite av ett andrum i vardagen att sitta och läsa till och från jobbet.

Jag avskyr därför att springa på halvbekanta på tåget, bli tvungen att småprata och se lästillfället gå mig ur händerna. Jobbigast är när man råkar sätta sig och upptäcker först för sent att någon man borde hälsa på, men ändå inte känner och knappast vill tvingas forcera ett samtal med sitter i samma vagn en bit bort, men vänd mot en.

Man får använda all sin koncentration till att inte råka titta åt just det hållet, till varje pris undvika att blickar möts och omöjliggör ett uteblivet möte.

Ofta är denna känsla ömsesidig. Igår ägnade både jag och en ytlig bekant en svettig resa från arbetet med att efter bästa förmåga låtsas helt omedvetna om varandras närvaro.

Jag gömde mig bakom min bok och tittade ut genom det fönster som var på motsatt sida om honom. Han ägnade sin telefon febril uppmärksamhet.

Jag är övertygad om att han likt jag suckade av lättnad när han väl klev av och faran var över för oss bägge.

Värre är det när det inte är ömsesidigt. Då den ena försiktigt söker kontakt och den andra demonstrativt undviker. Även detta inträffade igår men då med min namnlösa systerson. Det spelar ingen roll, var, när eller hur jag håller honom. Han hittar alltid något annat att titta på än mig. Karma is a bitch. Jag får helt enkelt bli trevligare mot folk på tåget.

Ha en härlig Midsommar kära läsare. Jag åker till Jönköping om några timmar på snabbvisit. Där väntar sill, jordgubbar, vänner och annat som hör midsommar till.

Jag hoppas ni har hänsyn för att jag då jag lämnar storstaden inte kan styra över uppkoppling osv. Ni vet hur det är ute i landet, det krävs så långa kablar dit.

Vi får se när vi hörs helt enkelt!

Det är Wimbledon-tider. Förra året så här års befann jag mig i London för några av mitt livs mest kaotiska dagar. Tänk allt som kan gå fel med en stor grupp tonåringar i ett hett, turistfyllt London och gångra sen det med 10 så kanske ni börjar närma er den katastrofnivå vi befann oss på.

Det var dock bara de sista dagarna av en annars helt underbar tid i Torquay som språkrese-ledare. Bara att läsa Wimbledon-nyheter får mig att intensivt längta tillbaks till Torquay så att det gör ont i hela mig.

Samma dag som den känslostormen förs till ytan ser jag också att Malta försöker locka Stockholms tunnelbaneresenärer. Dit gick språkresan året innan dess.

Tror bestämt jag behöver ut och resa. Med eller utan tonåringar den här gången.