Solen skiner utanför fönstret och golvet skakar under fötterna. Någonstans i närheten borras det och det ruckar hela byggnaden vi sitter i.

Jag gillar kombinationen sol och skak. Kisar jag lite kan jag låtsas att det är palmer jag ser och inte barrträd utanför fönstret och plötsligt känns det som att jag sitter i Kalifornien och jobbar. AWESOME!

Jag har alltid varit mer förtjust i Tyskland än vad jag velat erkänna. Framförallt har jag alltid önskat att jag skulle ha tagit chansen och lärt mig språket ordentligt.

Tyvärr stannade min utveckling på den nivån att jag kan imitera det väl nog för att driva med det, men endast begränsat förstå det i skrift.

Det kändes därför stort idag när jag upptäckte att någon hittat till min blogg via ett svensk-forum på en tysk sajt. Det kändes lite som att Tyskland sträckte ut armarna och omfamnade mig. Gav mig en andra chans att öppet besvara dess kärlek.

Jag hoppas i alla fall att det var så och att jag inte helt missförstått och att de egentligen förfasas över fräckheten i min text. Det är nog 50/50, men det är trevligare att låtsas att de gillar mig.

Och för er som undrar, ja rubriken fick jag hjälp med av Google translate. Men bara för att jag var osäker på grammatiken!

Av någon anledning har det blivit socialt accepterat i Sverige att raljera över hur dumma amerikaner är. Man tycker att man på väldigt lösa boliner kan avfärda över 300milj människor.

Man skrattar åt de gatuintervjuer Jay Leno gör i sitt inslag Jay-walk och häpnar över de korkade svar han får. På något vis ifrågasätter man aldrig hur många man frågar innan dessa svar ges eller hur liknande intervjuer skulle låta i Sverige.

Roligast av allt tycker man nästan är att de inte ens vet vad vår huvudstad heter eller knappt vet skillnad på europeiska städer och länder, än mindre vet var de ligger. Att det säger mer om vår obetydelse än deras brist på kunskap blundar man för.

Det faktum att vi pratar om ett land med fler delstater än det finns länder i europa, där inte möjligheten att sätta sig i en bil eller ett plan och på bara några timmar vara i ett helt annat land med en helt annan kultur existerar, det är en liten detalj vi snabbt bortser ifrån.

Hela det här uttrycket för självgodhet kan provocera mig något oerhört eftersom det bygger på precis samma okunskap som man beskyller dem för. Jag har många åsikter om USA, både positiva och negativa och hoppas att mina år där gjort dem relativt nyanserade och åtminstone befogade.

Den slutsatsen jag drar denna morgon är att deras lag om att man får svänga höger även vid rödljus är genial. Tills vi visar samma goda omdöme och inför samma lag anser jag inte oss ha någon rätt att håna och ifrågasätta deras intelligens.

Nu har jag i två dagar passerat Vinsta industriområde. Det är många år sen sist jag satte fot där och ändå vrider sig magen lite på mig när jag kör förbi.

Där jobbade jag en gång i tiden på Walthers gymnasium. Eleverna var trevliga men det är betydligt mer än vad jag kan säga om ägaren herr Walther.

Det var början på bråkiga år då jag vid två tillfällen tvingades ta hjälp av advokater för att förhindra avtalsbrott och få ut rättmätig lön för mitt arbete.

Det finns mycket jag skulle kunna berätta om världens sämsta arbetsgivare Janne Walther men jag nöjer mig med att så här digitalt önska honom alla livets motgångar, samt tacka min lyckliga stjärna för min chef idag.

Hade jag varit en person som bett andra att "sticka och brinna" hade du varit överst på min lista Janne.

Tog bil till jobbet idag och här kommer topp 3 fördelarna jag reflekterade över bakom ratten.

• Köer ökar stressnivån snabbt och effektivt i kroppen. Blodet börjar pumpa och pulsen stiger avsevärt, man kryddar det hela med en lagom dos road-rage och anländer till jobbet mer vaken än sällan skådat en måndagsmorgon.

• Man kan dra upp musiken och tack vare dämpande motorljud och stängda dörrar ta ton och sjunga ut på riktigt. Ska jag nämna två favoritögonblick är nog det första när "In the end" kom på. Den ligger perfekt för mitt tonläge när jag får sjunga den ostört. Det andra måste vara att shakea höfterna till "Waka Waka" strax innan påfarten till 275.

• Den förnämsta av fördelarna är kanske ändå att man blir nästan tacksam att man åker kollektivt dagligdags efter att ha startat dagen på Essinge-leden. Jag sa nästan!

Sjung ut ni också kära läsare! Det rekommenderas en grå måndagsmorgon som denna.

En lunch i förra veckan ägnades åt den till synes outröttliga diskussionen norr eller söder om Stockholm. Det finns ingen i Stockholm som inte har en åsikt och inte känner sig absolut mer hemma på endera sidan.

Lunchen avslutades och vi kom ut på trottaren och upptäckte att solen hade tittat fram under tiden.  Tacksamma på det sättet som enbart svenskar kan bli över 5min sol började det tävlas i superlativ till solens och årstidens hyllningar.

Jag var tvungen att inflika att den verkliga diskussionen borde knappast vara norr eller söder om Stockholm utan snarare norra eller södra halvklotet. Där kan vi väl vara eniga att vi är alla förlorare.

Nu sällar sig Alexandra Pascalidou till den stackars skara människor som refererar till Stockholm som ”Nordens Venedig”.

Det är omöjligt att inte tycka synd om dessa människor. De har alldeles uppenbart aldrig haft det stora nöjet att besöka staden full av gondoler, kanaler, gränder och smyckade broar.

Jag har bara varit i Venedig en gång, i november dessutom. Det var fortfarande vacker höst med behaglig temperatur samtidigt som det var rätt tomt på turister. Staden var magisk, särskilt för någon som är så förtjust i vatten som jag är.

Stockholm har jag bott i snart 13 år. Tycker det är en fantastisk kunglig huvudstad vi har. Särskilt så här års. Visst finns här vatten dessutom. Mälaren och Östersjön möts och skapar utsikter samt ger vår stad karaktär.

Men att det finns vatten i en stad kan väl knappast räcka för att dra parallellen när vattnet inte alls närvarar på samma sätt och resten av staden är totalt olik. Annars borde väl Örebro, Paris, Jönköping osv också kunna liknas och jämföras. Finns vatten i de städerna med serru.

Uppsala med sin domkyrka är verkligen Nordens Rom, Visby är Sveriges Kina med sin Stadsmur och varför åka till Taj Mahal när vi har Brahehus?

Skärp till dig nu Alexandra. Du får gärna hylla vår huvudstad men besinna dig och möjligtvis köp en biljett till Venedig så kanske du kan hylla Stockholms unikhet utan att göra fåniga paralleller helt utan verklighetsförankring.

För många år sen läste jag ”Han som älskade livet” av Irving Stone. Jag blev helt betagen av berättelsen om Vincent van Goghs liv och hans passion för sin konst.

Jag kan absolut ingenting om konst. Jag njuter av att gå på konstmuseer men vet egentligen inte vad jag ska titta på.

En bok kan jag bryta ner i beståndsdelar, allt kan analyseras. Jag kan med exakthet uttrycka mina åsikter om författarens ordval, meningsuppbyggnad, berättarförmåga och övriga kvaliteter som författare. Jag behärskar det nödvändiga språket och har verktygen som krävs för en sådan uppgift.

När det kommer till konst står jag handfallen. Jag kan inte vokabuläret och jag har ingen förståelse för tekniker eller de stilistiska val en konstnär likt en författare måste ställas inför.

Inte helt oväntat var det därför genom litteraturen som jag fick en favoritkonstnär. Van Goghs öde berörde mig något oerhört och genom boken blev han min favoritkonstnär långt innan jag blev bekant med hans konst.

Jag visste förståss att han målat solrosor, jag är inte helt tappad bakom en vagn, men mycket längre än så sträckte sig inte mina kunskaper.  Ändå visste jag att jag ville pryda mina väggar med hans konst.

Jag har nu tre van Gogh tryck hemma på väggen som jag alla älskar. Dessa är två av dem.

Jag kom att förstå att jag behöver en personlig koppling för att till fullo förstå och uppskatta konst. Allt man hittar på mina väggar hemma numera har därför en historia eller en förklaring till varför just den tavlan har fått en vägg, ett utrymme.

Störst värde har naturligtvis tavlan en vän en gång målade på beställning. Det är av förklarliga skäl det enda original-verket jag har hemma och har en självklar hedersplats.

Men sen den där boken, ”Han som älskade livet” så har jag längtat till Amsterdam. Jag vill så gärna besöka van Gogh museet där och få uppleva hans konst på riktigt.

Nu kära bloggläsare ska det bli av. Idag är 9 maj 2011, innan 9 maj 2012 har jag varit i Amsterdam. Jag älskar tulpaner och vill gärna se fält av dessa men allra helst vill jag se van Goghs solrosor.