Inlägg publicerade under kategorin Nostalgi

Av Gunilla Olsson - 9 november 2011 08:24

Så här sugen på sötlimpa med prickig korv har jag inte varit sen tonårens maj-hajkdagar. Jag vill tacka den tjej som valde platsen brevid just mig på bussen efter att uppenbarligen ätit just det till frukost.


Hon lämnade mig med en hungerskänsla som inte riktigt vill ge med sig, men främst en längtan efter sorgfria tonårsdagar i soliga maj.


Trots att hennes arom gav mer insikter än vad jag har om de flesta människors frukostvanor så återstår en fråga. Drack hon blåbärssoppa till? Dum vore hon väl annars!

Av Gunilla Olsson - 7 november 2011 08:52

1990 gick familjesemestern till Italien och fotbolls-VM. Vi bodde på en camping vid Genua och njöt av sol och bad samt den generella uppståndelsen kring evenemanget.Dessutom var vi på plats i arenan och såg Costa Rica skicka hem Sverige och Grin-Olle Nordin med ännu en 2-1 förlust.


Om ni tycker att det låter fanatiskt av en familjefar att dra ner sin barnfamilj på en lång bil och camping-semester för att titta på fotboll så fanns det andra som gått ännu längre.


Brevid oss på campingen bodde ett gäng svenska killar som kört ner i en folkvagnsbuss med skjutdörr lik våran men målad som en stor gigantisk svensk flagga.


Den kändes säkert som en bra idé då de optimistiskt började rulla milen ner genom Europa. De var inte riktigt lika entusiastiska över skammen att köra hem i densamme efter Sveriges minst sagt bedrövliga insats i mästerskapet. "Tror ni det går att köpa solglasögon till bilen?"


Idag såg jag bilden efter senaste tidens översvämningar i just Genua. Jag spanar bland bilkaoset men hittar den inte. Antar att de trots allt lät sig utskrattas längs Europas motorvägar i sin patriotiska buss.  


 

Av Gunilla Olsson - 2 november 2011 09:41

Musik var aldrig min favorittimme i skolan. Jag har alltid varit väl medveten om min bristande förmåga och föredrog de lektioner jag istället kunde briljera. Värst var de lektionerna då vi tvingades sjunga "Musik ska byggas utav glädje". Det kan vara mitt mest ångestframkallande musikminne.


Däremot fanns det en del sånger som kunde lysa upp i mörkret,jag älskade till exempel sången "I en sal på lasarettet". Jag försöker att inte dra allt för stora slutsatser om vad det säger om min eventuella personligheter att jag föredrog en så deprimerande sång. "Min vän Angie" var nog favoritboken under samma period och det gör inte saken bättre.


Men den riktiga favoriten var nog den riviga sången nedan, inte heller den med glad text men lycklig på något vis ändå.



På sistone dyker den upp i mitt huvud varje gång jag sätter fot i mitt trapphus som för tillfället genomgår ett större plastikkirurgiskt ingrepp.


   


Kan tyckas som ett tämligen dramatiskt låtval för en enkel ommålning. Men den där orangea färgen besitter mer av husets själ än du kära läsare kan ana. För varje penseltag känns det mer och mer som ett helt nytt hus och därmed känns låten helt berättigad.


Eller så söker jag bara anledning att ohämmat få tralla den i hissen och minnas de få musiklektioner jag faktiskt gillade. Ledsen grannar för detta nya inslag i vårt annars så trivsamma hus.


Av Gunilla Olsson - 20 september 2011 08:45

Jag vågar nog påstå att jag var relativt modig som barn. Kan inte erinra mig rädsla för mörker, spindlar, monster eller vad annat barn nu är rädda för.


Visst fanns det undantag. Det var allmänt känt att det bodde ett troll i ett av husen i Stadsparken. Han verkade hålla sig inomhus, så att bara gå förbi var helt ok, men när man blev utmanad att knacka på gällde det att snabbt lägga benen på ryggen sen.


Sen var det den där björnlokan. Någon hade med framgång skrämt upp mig och min barndomsvän H så till den grad att vi tog omvägar för att undvika den vad vi förstod giftiga saften.


Men det där var ju ingenting mot min riktiga skräck. En skräck som inte fick det att pirra också lite av förtjusning utan som faktiskt framstod enbart som obehaglig och framförallt möjlig.


Jag fick och får ofta hicka. En djup hicka som känns i hela bröstet. Det är så ohyggligt obehagligt på alla sätt och vis, det går inte att tänka på något annat. Tills jag botat hickan upptar den hela mitt fokus, min tankeverksamhet och min energi.


Jag minns första gången jag hörde om kronisk hicka. Det var en berättelse om en man som hade hickat i över 15 år. Varje gång jag fick hicka efter det tänkte jag på honom. Efter åtskilliga glas vatten när hickan äntligen gav med sig drog jag en suck av lättnad att jag än en gång kommit undan med blotta förskräckelsen.


Jag var övertygad om att en dag skulle det inte spela någon roll hur många glas vatten jag drack, hur länge jag höll andan eller alla andra knep jag testade. Hickan skulle komma för att stanna.


Jag ser inte längre kronisk hicka som mitt självklara öde, men blotta tanken på hur obehagligt det vore får mig fortfarande att känna en mikrosekunds panik varje gång bröstet drar ihop sig på det så bekanta sättet.

Av Gunilla Olsson - 6 september 2011 15:00

Ni kommer väl ihåg hur Brenda låg och grät på sin säng efter att hon och Dylan gjort slut. På repeat spelades Losing my Religion med R.E.M och hon riktigt frossade i sin sorg.


Jag kan inte höra låten utan att se det framför mig och känna hennes förtvivlan. Till och med på en fullsatt buss en tidig tisdagmorgon kastades jag tillbaka in i den serie som följde mig genom mina tonår.


Vad jag älskade Beverly Hills 90210. Den var ju den första i sitt slag men som 32-åring får jag erkänna att genren är fortfarande min absoluta favorit.


High School serier i stil med Gossip Girl, Pretty Little Liars, One Tree Hill, OC och dylikt är min guilty pleasure. Jag längtar efter att nya säsongerna ska börja och får väl göra som Brenda, lyssna på nedan låt i repeat tills dess.


Och för er som undrar. Det är klart jag höll på Brenda. Kelly var en mes i jämförelse! Team Brenda for the win!




Av Gunilla Olsson - 18 juli 2011 21:35

Efter några regniga hemmakvällar har jag åter bekantat mig med Tom Cruise tidigare dar. Top Gun i all ära men hur bra är inte Cocktail? 


Jag gillar film och går gärna på bio. Jag har studerat filmanalys och anser nog att min smak är rätt förfinad. Trots detta är jag så oerhört svag för 80-tals filmer. Det är så mycket som har blivit bättre i konsten att göra film men ändå finns det något så tilltalande över dessa lite sämre men ack så fantastiska filmer. 


Jag har redan hyllat Dirty Dancing och nu Cocktail men låt oss inte glömma, Can't buy me love, Somekind of wonderful, Footloose, Flashdance och så många fler.


Enkel dramaturgi, oförglömliga oneliners och helt lagom okomplicerad handling gör att jag kan se dem otaliga gånger. Jag saknar filmer som de gjordes förr.

Av Gunilla Olsson - 4 juli 2011 16:01

Jag var bara 9 år ändå minns jag tydligt min pappas 40-års fest. Det skojades om att pappa nu började bli gammal. Av familjen fick han till och med en gungstol dagen till ära.


Det var med en glimt i ögat men jag tyckte nog samtidigt att det inte var helt obefogat. Han fyllde trots allt 40. Det kändes som en lämplig gungstolsålder.


Huset var fyllt av vänner. Min pappas kärlek till glass är vida känd och som gemensamt skämt var det just paket med glass gästerna kom med. Pappa satte en lapp på frysen som tydligt markerade "Ingvars".


Vi har precis eftermiddagsfikat på jobbet och firat en kollega som fyllde 40 i helgen. Hade någon frågat hade jag utan att veta säkert sagt "han är nog typ i min ålder, något äldre kanske".


Jag är inte 9 år längre och det är såklart naturligt att 40 numera är ett lite mer nyanserat tal i mitt sinne. Men visst har vår syn på ålder i allmänhet förändrats också.


Min kollega uppvaktades inte med någon gungstol. Sanningen är den att jag aldrig skulle komma på tanken att ge min pappa en heller nu 23 år senare.


Min storasyster A blir 40 om ett år. Jag vågar nog lova att den som dyker upp på den festen med en gungstol får åka hem i rullstol.

Av Gunilla Olsson - 27 juni 2011 12:26

Midsommarafton avslutades med ett kort men intensivt nattdopp i Axamosjön. När vi tog språnget ut från bryggan och klöv ytan var min första tanke hur bekant känslan var.


Jag kan inte räkna alla de gånger jag hoppat från den bryggan. Det var många år sen sist men vattnet kändes, smakade och smekte på precis samma sätt.


Jag försökte återge scenariot för lillasyster U. Hon tog det inte riktigt på allvar. Jag försökte förklara precis hur bekant det var genom att påstå att om någon skulle flyga mig i helikopter med ögonbindel och sen dumpa mig från den bryggan hade jag med 100% säkerhet vetat att det var just i Axamo jag blev dumpad.


Resultatet blev att lillasyster U skrattade så att hon grät och väckte lill-prinsen när hon genom hånskrattet frustade fram att jag alltid överdriver.


Jag vill påstå att jag har rätt även om metoden måhända är aningen extrem.


Här kommer dagens utmaning kära läsare. Hitta en helikopterpilot som flyger runt mig med ögonbindel och dumpar mig i Axamo och 4 valfria sjöar. Jag lovar att jag kan urskilja Axamo utan problem.

Skapa flashcards