Inlägg publicerade under kategorin #blogg100

Av Gunilla Olsson - 23 februari 2013 21:10

Mitt facebook-flöde är fullt av grymma kompisar som idag tagit sig an och dessutom fullföljt Tjejvasan. 


Här på hemmafronten har skid-VM kommit igång i TV-tablån och idag var första riktiga lite längre etappen. Det borde råda skidfeber och njutas i fulla drag.


Det är något i mig som gör att jag inte vågar gå helt in i detta VM dock. Jag känner på mig att det bara skulle göra mig besviken. Det kommer att vara några framgångar här och där men medaljregnet, skrällarna och den absoluta medvinden känns som den uteblir.


Istället fick vi idag en försmak vad som finns att vänta. Idel röda dräkter från landet i väst, överallt i spåren, framför, bakom, vid sidan. På varje svensk går det fyra norrmän och alla med det äckliga självförtroendet, självgodheten och flinet som bara ett land med allt för mycket pengar och för många framgångar i spåret kan ha. 


Ja idag har jag legat på soffan och drömt mig tillbaks till 1905 samt övervägt en attack. Vårt försvar klarar en vecka sägs det, men lusekoftorna borde vi väl ändå kunna ta eller? Vi borde passa på den här veckan när halva landet är iväg och åker skidor ändå.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 22 februari 2013 19:53

Jag är inte en person som styrs av vanor. Min morgonrutin skiljer sig en hel del från dag till dag, jag har ingen veckodag då jag "alltid" gör något eller är på samma plats, och jag hoppas och tror att jag inte har allt för många fixa ideér om att saker måste ske på ett visst sätt.


Med det sagt tänker jag med en viss dos övermod därmed konstatera att jag inte heller tror att jag är en person som lägger mig till med vanor särskilt enkelt. Vi konstaterade här på bloggen för ett tag sen att de vanliga 21 dagarna det ska ta att skapa en vana inte riktigt gjort jobbet för min blogg tex. Man kan skylla på att jag inte bloggar samma tid varje dag och därmed uteblir rutinen men faktum kvarstår att jag dagligen måste påminna mig och övervinna ett visst motstånd innan det blir gjort. Men vet ni vad. Det gör inget, för det blir av och det kommer faktiskt ut ett blogginlägg dagligen oavsett.


Det motiverar mig att ge mig på fler vanor. Jag är kass på nyårslöften och uppenbarligen sen på bollen men jag har nu skapat en mental lista med vanor jag önskade att jag besatt. Ja ni andra kan ägna nyårslöften till att göra er av med ovanor men jag är sugen på vanor, jag välkomnar dem, jag sträcker ut armarna och skriker BRING THEM ON!


Min handlingsplan är följande. Varje önskad vana ska få 21 dagar på sig att etablera sig. Min förhoppning är att inom ramen för denna tid ha överkommit åtminstone initialt motstånd och därmed i all dräglighet kunna fortsätta och ge det den tiden som krävs innan vanan är officiellt min.


Bloggen var önskad vana 1 och den får vi konstatera är i full rullning, Vana 2 är påbörjad sen 2 dagar tillbaka och året 2013, vanornas år rullar på i rasande tempo.


Wish me luck! Och trevlig helg på er!

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 21 februari 2013 17:23

Jag misstänker att det är fler än jag som saknar den brillianta serien Seinfeld. Ledord som smart, rolig, vardagsnära och skruvad gjorde den till min favorit i många år. 


Jag älskar hur den kommit till liv igen genom att följa @seinfeldtoday på Twitter. Det är ett konto som fått stor uppmärksamhet. Tanken bakom är enkel. Varje tweet förmedlar vad ett avsnitt i nutid skulle kunna komma att handla om.


 


Blir ni som jag nostaligiska rekommenderar jag att ni går in där och läser emellanåt. Inte helt sällan räcker det med dessa små meningar för att jag ska kunna se avsnittets scener utspela sig framför mig. Höra hur George utbrister med sin vanliga agressiva lätt höjda ton "This thing knows me, Jerry" eller Kramer "You don't get it, Jerry!"


Visst är det lyxigt att känna att man plöjt en massa Seinfeld-episoder på bara några minuters läsande när tiden är knapp. 

Av Gunilla Olsson - 21 februari 2013 08:40

Jag är hemskt ledsen att ni lönlöst igår satt här och uppdaterade sidan om och om igen i hopp om att hitta ett inlägg från mig. Jag kom hem sent efter en dag full av möten i Jönköping bara för att upptäcka att mitt nät inte riktigt ville fungera kvällen till ära.


I mitt huvud är det en fullt godtagbar ursäkt och jag har därmed inte misslyckats med denna "lilla" utmaning att blogga på i 100 dagar. Idag kompenserar jag er med två inlägg och sen låter vi det hela vara glömt och förlåtet och hoppas att Comhem visar sig mer samarbetsvilliga framöver.


Jag har haft en händig och pysslig morgon innan jag nu ska ge mig ut och starta dagen. Jag har på många plan förlikat mig med att leva mitt liv som singel. Det är ok att det är jag som måste gå upp och slänga in några maskiner tvätt, plocka här hemma för att göra lägenheten redo för helg, fylla kylen när den börjar eka märkbart och i allmänhet rå om mig själv och mitt. Det har tro det eller ej en del fördelar till och med.


Med det sagt finns det vissa dagar på året när mindre attraktiva sysslor uppdagas som jag önskar det vore annorlunda. Dagen då badrumsgolvet svämmar över och jag inser att det är hög tid att rensa golvbrunnen är en sådan. Ja jag vet att det bara är mitt egna hår men det är apäckligt oavsett! Nu är det i alla fall gjort och jag säger till mig själv som jag säger varje gång den är ren. "Det var nog sista gången. Det är bara en tidsfråga innan någon feminist uppmärksammar singel-problemet och börjar kvotera män min väg. Allt i rättvisans namn såklart"

Av Gunilla Olsson - 19 februari 2013 22:00

Min ständigt brillianta och omvärldsmedvetna vän P postade idag en länk på facebook till nedan artikel.


 


En artikel som vänder sig till Stefan Löfven med en vädjan om en lunchdejt för att diskutera mediastrategier. Du hittar texten i sin helhet här. Hon gör ett antal vettiga poänger och min första instinkt var att jubla och vilja skicka den till även alla övriga partiledare. 


Hon skriver:


 


Visst har hon rätt, inte i sitt politiska ställningstagande såklart, men i sak. Hon beskriver mitt och vad jag tror är alla andras beteende på både Facebook och Twitter. Budskapen behöver vara tydliga, enkla, koncisa, direkta och slagkraftiga för att jag ska trycka på dela-knappen och bidra till deras spridning.


Men det tog mig inte många minuter efter att jag både gillat min vän Ps länk samt kommenterat dess vikt innan det började gnaga i mig.


Vad säger det om tiden vi lever i när stora, viktiga och komplexa politiska frågor måste vässas ner till en mening och en bild för att vi ska bemöda oss ta dem till oss?  Vad händer med debatten när alla nyanser försvinner och budskapen istället anpassas för att locka så många "likes" som möjligt? Jag kan inte låta bli att känna att något går förlorat och att det är fördummande att ge efter för minsta motståndets lag. 


Jag skojar ofta om att jag är skeptisk till demokrati. Det är såklart sagt med en glimt i ögat och med full medvetenhet om att det inte finns något vettigare alternativ att tillgå, men det är nog här skon klämmer. Kielos har helt rätt, politiker är skyldiga att göra sina budskap begripliga och tillgängliga där "vanligt fölk" (Schulmans ordval) befinner sig och först då kan de få ordentlig spridning. 


Problemet är bara att "vanligt fölk" har alla rättigheter att matas med information, ta fritt ställning till den och basera sina val och sin röst på den. Däremot har de ingen som helst skyldighet att själv söka information, sätta den i sitt sammanhang, försäkra sig om att de förstått den rätt, visa på förståelse och kunskap nog att göra ett medvetet val. 


Jag inser att jag låter som vore jag 100 år gammal och längtade tillbaks till bättre tider. Riktigt så är inte fallet. Jag älskar sociala medier och ser gärna fler fyndiga bilder med enkla budskap att sprida bland mina vänner och följare. Men inte kan de ersätta alla andra plattformar och inte kan dessa förenklade budskap på allvar tillåtas lägga grunden för folks ställningstagande när det vankas val. 


Jag tror det finns enkla principer och svar i de flesta frågor, men för att kunna urskönja dem på riktigt krävs kunskap, förståelse och respekt för komplexiteten och nyanserna i frågeställningen. Annars är enkelhet faktiskt bara ett finare ord för gammal hederlig dumhet. 





Av Gunilla Olsson - 18 februari 2013 22:30

I det Olssonska hemmet var en av spisens fyra plattor ständigt upptagen av en välanvänd och väl-inoljad popcorn-gryta. Den användes inte till något annat och gick inte att få  ren hur mycket man än diskade den. Det fanns ingen anledning att någonsin ställa undan den eftersom den användes dagligen. 


Varför det var just popcorn som var familjens standard-snacks förtäljer inte historien. Antagligen var det ett ekonomiskt hållbart alternativ för att låta en stor barnaskara sätta guldkant på tillvaron. Det faktum att pappan till alla dessa barn dessutom gärna avslutade dagen framför Sportnytt med en skål popcorn i knät, gjorde det väl också till det naturliga valet och sen är det ju så himlans gott.


Till och med familjens undulater lärde sig att uppskatta denna kvällsrutin. När helst de hörde ljudet av den torkade majsen slå mot kastrullens botten började de flaxa som besatt inne i buren. De visste att det inte dröjde många minuter innan skål skulle vara till brädden fylld med varma, aromatiska och smakliga popcorn. De släpptes ut och intog position på skålkanten där de pickade. Allt eftersom skålens innehåll sjönk fick man se till att putta upp mot fåglarnas kant så att de inte i desperation skulle behöva hoppa ner och klampa runt i skålen.


Numera gör jag inte popcorn särskilt ofta men när det sker vill jag fortfarande ha dem på Olsson-vis. Grytan behöver vara stor nog att rymma innehåll för en stor skål, de ska saltas och sen ringlas smält smör över. Några försiktiga skakningar senare för att sprida saltet och smöret och skålen är färdig. Det glädjer mig varje gång brorsbarnen E och N är på besök ber de om popcorn gjorda på precis det sättet. Svägerska M deras mor skyller denna ovana helt på deras fars sida och vi tar gärna cred.


Min vän K var ju här i helgen och ser ju gärna sig själv som en av familjens bonusbarn. Stundtals är hon helt klart en av oss men det är först när popcorn ska serveras som skillnaden trots allt blir markant. En egen skål med enbart salt är inte så vi Olssons jobbar. 

Till skillnad från i mitt barndomshem ställs grytan undan i väntan på nästa användning. Men diskas gör den inte särskilt ofta och jag är rätt säker på att potatis kokt i den skulle ta smak och vara näst intill oätlig. Popcornen däremot smakar precis som de alltid har gjort och precis som de ska. 



Av Gunilla Olsson - 17 februari 2013 23:45

Det sägs att det tar 21 dagar att skaffa sig en ny vana. Lyckas man göra något konsekvent i 21 dagar faller det sig naturligt och blir en del av vardagen och en själv.


Om detta vore sant hade mitt liv varit annorlunda på många sätt, men mest påtagligt hade jag väl inte ännu en gång med panik i tangenttryckningarna suttit och bloggat strax innan midnatt. För nej det är inte min vana, det är dock oftare än önskat min ovana.


Kanske ska man en dag som denna glädja sig över att det är just så dock. Kanske berättar det något om den intensiva men också härliga helgen som varit att jag nu tre dagar på raken hamnat i tidsnöd. 


Att söndagar är vilodag har jag sen länge gett upp på som en myt, men den här helgen lyckades inte heller lördagslunken infinna sig utan nytta och nöje varvades om varandra i ett rasande tempo. Tur att det är så jag trots allt föredrar det. Tur att jag vet att det som ibland tycks totalt dränera en på energi kan också vara det som i slutänden laddar en med detsamma. 


Nu stänger jag ner och njuter av 4 lugna minuter innan måndagen och därmed arbetsveckan kickar igång. Kanske imorgon ovanan blir till vana, hoppet lever.

Av Gunilla Olsson - 16 februari 2013 22:45

Lampor är mycket dyrare i butik än vad de är i mitt huvud. När jag börjar känna mig klar med möblering av ett rum tänker jag alltid "ja nu ska jag bara köpa en lampa" Det spelar ingen roll hur många gånger detta har inträffat. Jag blir alltid lika förvånad när jag sen faktiskt börjar titta på lampor och de kostar som vilken annan möbel som helst. I min värld är det en inredningsdetalj, i tillverkarnas och prissättarnas värld är det en möbel.


Det återstår två stycken lampor att införskaffa till min lägenhet. En bra golvlampa och en taklampa till världens längsta hall. 


På golvet har jag nog landat i att jag vill ha en sån här där jag kan hitta några roliga skärmar.


 


Vad som skulle passa och vara praktiskt i min hall är och förblir ett mysterium. Det enda som står klart efter några olika besök i lampaffärer är att det kommer att kosta mer i verkligheten än vad det gör i fantasin.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se