Inlägg publicerade under kategorin #blogg100

Av Gunilla Olsson - 15 februari 2013 23:17

Jag är löjligt förtjust i roadtrips. Gillar överlag att åka och köra bil men med rätt sällskap blir det än bättre. Idag blev en spontan sådan då jag kidnappade min vän K med mig hem när jag passerade hennes hemstad under eftermiddagen.


En trevlig middag blev det längs vägen då även Norrköping och hennes kusin D fick njuta av vårt sällskap i några timmar.


Min vän K och jag har avverkat många mil ihop. Mest i Sverige men även längre resor ner i Europa eller längs diverse highways i västra USA. En enkel spellista duger helt enkelt inte som underhållning längre utan vi låter det spåra lite mer än så.


Det började idag med att K, så som bara hon gör, av någon oförklarlig anledning började nynna på Rövarsången från Folk och Rövare i Kamomillastad. Vi började damma av diverse sånger från barndomen som alla hade betydligt fler verser än vad vi kunde minnas. Slog och letade på både Youtube och Spotify för att fräscha upp minnet. 


Resans klimax nåddes nog ändå då vi kom och tänka på den här gamla godingen.



Lillebror R den är för din skull. Vet att du och jag vid tillfällen försökt komma ihåg, den i mångt och mycket, helt absurda texten. Den är ju söt i all sin välmening sången, men visst är det svårt att tänka sig att man för 25 år sen sjöng den i skolor. Vilken skyddad värld vi måste ha växt upp i, eller bör man kanske kalla den naiv.


Så är det att roadtrippa med mig och min vän K. Bara att säga till om ni vill ha chans att uppleva det live.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 14 februari 2013 23:00

Cissi har nu ägnat två dagar åt att spy galla på Twitter över denna enligt hennes uppfattning helt meningslösa helgdag. Det står henne såklart fritt att finna den meningslös, men genom att tillskriva den två dagars oavbrutet twittrande vågar jag påstå att hon givit den mer mening än de flesta andra.


Nedan finner ni ett smakprov på hennes feed.


 


Det här är så infantilt och barnsligt på alla nivåer så jag vet knappt var jag ska börja. För det första ska alltså hon och hennes pojkvän särskilja just 14e februari från övriga året? Det låter som ett sätt att uppmärksamma dagen, smart plan.


För det andra är det alltså Svensk Handel som skapat Alla Hjärtans dag? Häpnadsväckande uppgifter med tanke på att Katolska kyrkan började att fira den på 400-talet och sen under medeltiden blev den mer vida spridd som en dag i romansens tecken. Jag menar, vilken lobbygrupp och vision Svensk Handel måste ha haft redan då. Kul att de nu äntligen får skörda genom att sälja några rosor extra. Kanske ingen jätteavkastning på 1600 års förarbete, men A for effort som man säger.


Sen trodde jag att det stod alla människor fritt att uppmärksamma eller inte uppmärksamma denna dag på vilket sätt man själv önskar. Vore konstigt om Svensk Handel inte hoppades att den uppmärksammas genom diverse inköp, det är lite av deras levebröd alla årets 365 dagar.


Jag häpnar över att något så icke-kontroversiellt som Alla Hjärtans Dag kan vara så oerhört provocerande för vissa. Det är väl bara en påminnelse att visa sina nära och kära lite extra uppskattning. Är man bra på att göra det redan titt som tätt är väl det jättebra. Är man mindre bra på det är det säkert en välkommen knuff. Oavsett vilket så är det bara en dag i almanackan som man gör vad man vill med, precis som alla andra dagar.


Jag stod i kö för att köpa med mig semlor hem till min Farfar och hans fru tidigare idag. Jag tyckte om att se kön framför mig ringla sig långsamt framåt. Det var en salig blandning människor och jag hade gott om tid att fundera över vem alla skulle dela sina godsaker med. Precis framför mig stod en äldre man med en blombukett under armen. Han hade förbeställt två semlor men kände sig lite spontan och bad dem lägga med två vaniljhjärtan också. Det värmde mitt hjärta att se hans famlande med plånboken, bukett och konditorilåda. Jag unnar honom världens mysigaste kväll med vem han nu än delar den med.


Om det här är Cissi Wallins största bekymmer i dessa dagar, att folk en trist dag i februari gör lite extra för människor de bryr sig om, då tycker jag att hon ska skatta sig lycklig. Det finns nämligen folk i den riktiga världen med riktiga problem Cissi Wallin, firandet av Alla Hjärtans Dag är inte ett av dem, så skärp dig!


ANNONS
Av Gunilla Olsson - 13 februari 2013 22:19

Inte ens när jag ligger uttråkad på ett hotellrum i Malmö och zappar kan jag uppbåda ens minsta intresse att följa serien.


 


Bilden är snygg och beskrivningen låter ju som att serien borde innehålla allt man kan önska från en tv-serie.


 


Men allt jag ser och tänker på är den alltför självsäkra brandman som för över 10 år sen släntrade fram till mig vid en bardisk. Efter att ha synat mig upp och ner så går han rätt tätt intill och säger "Jag jobbar med att tända hjärtan och släcka bränder."


Jag tror att min enda reaktion var ett skratt innan jag snabbt flydde platsen. Det är långsint och orättvist jag vet. Men det går ju bara inte att glömma och förlåta. Brandmän, jag är helt enkelt inte intresserad.



Av Gunilla Olsson - 12 februari 2013 21:49

Min senaste följare på twitter kallar sig för "@klasshat".


 

Hen tillkom efter att jag imorse tweetade "Varför lyfts alltid inkomstklyftan som en relevant siffra? Måste väl ändå vara det allmänna välståndet som är av vikt."


Osäkert om hen helt missförstod mig eller hoppas på framtida twitter-gräl. Jag har svårt att tro att vi kommer komma så bra överens.


Den ständiga fokuseringen på rättvisa är för mig ett intressant fenomen. Rättvisa i all ära men det, tycks liksom vara ett självändamål och inte bara det utan i många kretsar värt varje pris.


Det spelar liksom ingen roll om jag är nöjd med min lön, mitt jobb och mitt boende samt tycker att jag lever den livsstil jag vill leva. Det verkar som att jag utöver det måste av någon obegriplig anledning sätta det i relation till min granne, min kollega och alla andra i samhället och först då bedöma om den duger. Har någon något mer eller något bättre betyder det tydligen att livet jag tidigare var nöjd med borde ifrågasättas.


Att inkomstklyftorna ökar säger mig inget alls. Däremot tycker jag det är viktigt att lägsta nivån och standarden i Sverige är dräglig och värdig en välfärdsstat.


Jag skrattade lite i veckan när den gode Stefan Löfven försökte göra ett nummer av att "Reinfeldt inte vågar möta honom i en debatt". Det har väl bara varit en riktig debatt de mötts i på Agenda och om Löfven tror att han där satte skräck i motståndarna måste han vara gravt desillusionerad.


Jag har fortfarande sett för lite av Löfven för att uttala mig om hans egentliga kompetens. Jag till skillnad från många andra tycker att det är svårt att få ökat förtroende för någon i takt med att de tiger. Men vad jag såg i den debatten var oavsett allt prat om affärsplaner och arbetsmarknadspolitik bara ännu en betong-sosse.


Reinfeldt redogjorde för höjningen av pensionerna som de äntligen lyckades ge pensionärerna. Han ifrågasatte S hån över den låga nivån då de faktiskt höjde pensionerna till skillnad från S även om höjningen var liten. Löfven tittade med ett hånflin på honom och sa "Men det var ju ni som gjorde jobbskatteavdraget och skapade klyftan mellan löntagare och pensionärer, samma klyfta ni nu försöker minska. Det var ju ni som skapade problemet och nu vill ni ha en klapp på axeln för att ni löste det."


Reinfeldt försökte att förklara att problemet inte var klyftan utan den låga levnadsstandarden tidigare, sa att visst klyftan har ökat men alla har ju ändå fått mer. Ett resonemang som gick helt över huvudet på Löfven. Han upprepade bara igen att Alliansen hade ju skapat klyftan, klart att det var deras jobb att reparera den.


Jag satt häpen i TV-soffan och kunde inte riktigt tro på vad jag såg. Kunde partiledaren i Sveriges största parti på fullt allvar inte förstå så enkel logik som att om alla har fått det bättre är det en bra sak även om alla inte fått det lika mycket bättre. Nej hans resonemang föreslog att en lägre nivå för alla hade varit att föredra framför eventuella skillnader i ökning.


Nästa gång ni glädjer er över en framgång kära läsare. Det kan vara allt ifrån löneförhöjning, ny bil, mer tid med era barn, godare köttbullar eller vad som helst. Innan ni känner er allt för nöjda och tillfredställda se till att ingen har det ännu bättre, först då är förbättringen äkte förstår ni. Visst låter det som ett eftersträvansvärt synsätt. Eller?

Av Gunilla Olsson - 11 februari 2013 22:57

Den här utmaningen, utmanar mig på riktigt. Jag känner att jag i mångt och mycket får tvinga fram vinklar och inlägg i stor kontrast mot när jag en gång började och det bara flödade genom fingrarna.


Därför har det varit en lättnad att de senaste dagarna få inläggen till mig. Det har börjat fyllas en lista i mobilen med tänkbara ämnen och jag börjar se världen genom blogg-färgade glasögon. Jag väntar fortfarande på att ord och formuleringar ska komma med samma lätthet men det är åtminstone en början.


Jag somnade på min soffa mitt i ett Grey´s Anatomy avsnitt tidigare idag och drömde inspirerat om sjukhusmiljön att jag tillsammans med få andra isolerades i ett rum. Det var märkligt för vi var där isolerade från resten av världen och hade lyckats stänga kopplingen mellan våra och alla andras blodomlopp utanför rummet, det var bara denna lilla grupp vars blod fortfarande var förenat.


I detta drömlika/halv-vakna tillstånd tyckte jag det var grunden för ett helt genialt blogginlägg. Att tala om hur vi hör ihop eller inte hör ihop. Sen vaknade jag lite mer och förstod ingenting. Det hade ju kanske varit ett ok avstamp om det nu faktiskt var så att våra blodomlopp någonsin var sammanflätade. Men eftersom min erfarenhet av siamesiska tvillingar, som väl är de enda som ibland delar blodkärl, är begränsad och jag i vaket tillstånd ser världen aningen mer krasst, fanns där nog inget att hämta egentligen. 


Jag ska nu göra ett nytt försök och lyckas jag minnas nattens drömmar kanske de kan ge något av mer substans. 

Av Gunilla Olsson - 10 februari 2013 20:45

Lillasyster U fortsätter att föra dynastin och efternamnet Gleissman vidare genom praktexemplar till söner. För att ingen ska missa vilken fin börd dessa små gossar har så föräras de med namn som för tankarna till blått blod, tronföljd och palats.


Idag firade familjerna den yngstas nedkomst och namn, Harald Philip Gunnar Gleissman. Han var så övertänd och nervös inför dagen att han i stort sett bara var vaken under namngivelsen och sen sov gott i famnen hos moster A. En bra taktik helt klart, alla åkte nog därifrån och berömde hans klanderfria beteende.


Jag föreslår dock att vi fortfarande har ett öga på den goda Harald. Jag besökte honom tidigare i veckan och fick erfara då den överfulla blöjan skulle bytas. Jag tänkte en sekund att föräldrarna kanske väntat onödligt länge då den såg tung och full ut men allt fick sin förklaring. Hade jag vetat vad som väntade hade jag inte heller gjort mig någon brådska. Mig intet ont ananade försökte de först lägga över blöjbytet på, men det måste ha varit något i svåger Cs ton som fick mig att ana oråd.


Utrustade med blöja och våtservetter gick de båda föräldrarna beslutsamt mot badrummet. Rutinerade tvåbarnsföräldrar som de är så var det ändock tydligt att det här var ett uppdrag för två, lossa, torka och där kom det. Svåger C hoppar hastigt bakåt, lillasyster U något långsammare i reaktionerna står häpet kvar tills hon faller ihop i en hög av skratt på badrumsgolvet. 


Nytt försök, torka av väggen, med sockorna torka upp dropparna på golvet och inspektera lillasyster Us numera blöta jeans. Nu ska blöjan på. Men där kom det igen, den här gången blir lillasyster Us tröja plaskvåt och svåger C med reaktioner som en superhjälte klarar sig än en gång mirakulöst undan. Ny skrattattack över det glamorösa småbarnslivet.


Det gick ju smidigt det där, bebis har ny blöja, familjen ett nystädat badrum och lillasyster U rena kläder. Vet inte vad ni skulle kalla det, men känns inte riktigt som the Royal Treatment Harald. Men du växer nog i namnet ditt. Och vem vet hur Estelle uppför sig på skötbordet.






Av Gunilla Olsson - 9 februari 2013 22:52

Jag känner mig alltid dum när youtube kommer på tal. Aldrig sitter jag där och bara letar runt bland klipp. Det jag har sett har jag sett för att någon skickat en länk eller för att jag på något vis hört att det finns därute och jag letar upp just det klippet.


Den naturliga konsekvensen är ju därför att jag är sist på bollen. Det är ok, det kan jag leva med. Men just därför blir jag så glad när jag hittar människor som faktiskt inte sett vad jag har sett. Som missat ett klipp som tveklöst gått runt en del innan jag hittat det, men som jag ändå får äran att presentera som nytt för lyckliga utvalda. Dessa två klipp är de jag briljerat med på sistone.


Jag inser att ni alla säkert redan sett dem och till mitt försvar så såg jag dem redan 2012, men om någon mot förmodan missat dem så fyller detta inlägg trots allt ett värde. Mycket nöje!



Av Gunilla Olsson - 8 februari 2013 21:00

Allt är upplagt för en mysig fredagskväll. Lägenheten är relativt städad, skvallertidningar införskaffade och nya podcast nerladdade. Planen var att komma hem vid 20:00, tända ljus, glida ner i ett varmt bad, roa sig med lite hårborttagning och manikyr och sen avsluta kvällen i soffan framför en film för att vakna utvilad imorgon och känna sig helt ledig.


Det mer troliga scenariot är att jag förblir på soffan där jag nu landat, rationaliserar bort badet då jag egentligen är för trött. Somnar till och vaknar stel i ryggen strax efter midnatt och undrar varför i hela friden jag än en gång somnat fullt påklädd på soffan. 


Oavsett vilket så vägrar det goda humöret överge mig denna dag. Jag kan till och med glädja mig över det pissiga vädret. Två dagar nu har jag kommit ut till min parkerade bil rädd att hitta den med gul lapp under vindrutetorkaren bara för att inse att det finns inte en chans de kan lappa när snön maskerar eventuellt utgångna biljetter. Inget ont som inte har något gott med sig. Glad fredag på er allesammans!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se