Inlägg publicerade under kategorin #blogg100

Av Gunilla Olsson - 10 april 2013 21:30

Jag har verkligen inte saknat att åka kollektivt denna vinter. Jag har aldrig hållt mig så frisk som när jag istället fått sitta instängd i min egna skyddade bil och betrakta omvärlden genom vindrutan.


Däremot märker jag att mitt bloggande tagit lite stryk. Jag kunde alltid förlita mig på mina medresenärer, SL eller Metro att förse mig med stoff. I bilen är händelseförloppen aningen färre. 


För några år sen nu bestämde jag mig av någon helt obegriplig anledning att se om första säsongerna av Beverly Hills 90201. Oj vad jag älskade den serien då det begav sig. Jag hade posters på hela gänget på väggen, hemma hos min vän S lyssnade vi på soundtracket och såg första säsongen på VHS om och om igen med varsin glass-skål i knät.


När jag nu såg om den insåg jag hur gravt beroende varenda storyline var av det enkla faktum att personerna inte ägde en mobiltelefon. Varenda avsnitt fylldes av problematik som föddes av att någon var utelåst, de hade missförstått mötesplats, blev strandsatt på någon plats eller helt enkelt inte visste var de skulle hitta varandra. Idag hade detta aldrig varit riktiga problem. Man hade bara kunnat ringa. Stackars manusförfattare vad mycket svårare deras jobb måste vara numera.


Kort efter denna reflektion hörde jag Sigge Eklund göra en liknande då han pratade om svårigheterna att skapa film numera. Att man i filmen behöver skriva in en scen där mobilen försvinner för att komma undan med liknande storylines idag.


Jag vågar påstå att mitt bloggande tycks vara lika beroende av kollektivt åkande, som 90210 var beroende av brist på mobiltelefoner. Ja Sigge Eklund, jag vet att du utvecklade tanken och fick ut den på lite större plattform, men jag lovar, jag tänkte den först. Det glädjande är ju att manusförfattare tvingats bli bättre på att skapa innehåll och med lite tur kan jag lyckas med detsamma.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 9 april 2013 18:49

Igår kablades nyheterna ut. Järnladyn var död. Jag hann faktiskt inte ens se nyheten själv innan jag på FB möttes av nedan rubrik.


 


Texten i sin helhet hittar du här. Den går mest ut på att beskriva hur vidrig Thatcher var och allt hemskt hon gjorde och då främst mot homosexuella. 


Jag är inte ute efter att varken hylla eller kritisera Thatcher även om det naturligtvis är fullt möjligt att göra vilket som. Precis som går att göra med de flesta människor. Jag är ingen expert på ämnet. Men jag tycker det är smaklöst och så förutsägbart att en sån text snabbt dyker upp och cirkulerar på sociala medier.


Idel tummar upp från en publik som är glad att någon annan formulerade deras åsikt så att de själva slapp. De vet att de inte delar Thatchers politik och mer än så krävs inte för att ge Jonas sågning tummen upp.


Vi pratar ändå om en folkvald och många gånger omvald politiker som borde gjorde skillnad som politiker och som kvinna. Kan man inte ens i ett dygn efter hennes död få titta på de bra saker hon åstadkom och minnas henne för dem istället för att försäkra sig om att alla också minns det motsatta.


Ibland kan vi naturligtvis dra en suck av lättnad då någon lämnar detta liv. Jag krävde inga hyllningsartiklar när Saddam Hussein dog tex, men då pratar vi om någon skyldig till folkmord och krigsbrott. Jag tycker det finns en viss nyansskillnad. 


Hur vill Jonas själv minnas dagen han dör? Ska vi prata om den enastående komiker och författare han är, hur han sårbart öppet och ärligt berättade och berörde alla som lyssnade. Eller ska vi istället skriva en text om hur omdömeslöst han Twittrade sexskämt om unga pojkar under Melodifestivalen, hur han som en barnunge stormade ut ur en scen i Stjärnorna på Slottet, eller hur han sägs ha prostituerat sig som tonåring?


Jag har inget emot en nyanserad historiebeskrivning Jonas. Däremot lämnar din timing en del att önska. 





ANNONS
Av Gunilla Olsson - 8 april 2013 19:19

Ren inbox

Ren "att göra lista"

Rent kök

Rent badrum

Rena golv

Rena fönsterbräden

Rena hyllor

Ren tvätt

Ren disk

Rena bänkar

Rena lakan


Rent samvete.


Om det inte bara var för de där anskrämligt smutsiga fönstrena. Men solen slutar väl skina om bara några månader igen va? Jag kan nog låtsas som ingenting tills dess. 

Av Gunilla Olsson - 7 april 2013 23:05

Det är något speciellt det där med söndagskvällar. Man önskar att man velat lägga sig tidigt för att otåligt starta igång veckan. Jag har en helt ok vecka framför mig, gillar mitt jobb och har inget att klaga på. Ändå sitter jag här lite handfallen varje söndag. 


Stannar uppe senare än tänkt då jag ogärna avslutar helgen. En tillstymmelse till klump i magen vid tanken på att arbetsveckan börjar igen. Viss osäkerhet över vad det innebär. Vad är det jag jobbar med nu igen? Har jag koll på vad det är jag gör och vad jag behöver göra?


Jag vet att allt släpper så fort första mailet besvaras imorgon, första samtalet rings och saker börjar rulla igång. Men så rationell är jag inte på söndagskvällar. På söndagskvällar går jag vilse i mina tankar och låter dem komplicera livet mer än nödvändigt.

Av Gunilla Olsson - 5 april 2013 23:45

Jag vet inte om man ska glädjas att man får vara med och uppleva det i realtid eller sörja att man inte kan studera det i efterhand då det redan summerats och storheten till fullo kan förstås.


Jag sitter här med ett leende på läpparna helt salig över en bioupplevelse som bara Quentin Tarantino kan bjuda på.


Story, dialoger, musikval, foto, skådespelare, humorn, allt är så välfungerande att man blir helt matt. Att i en film i slaveriets USA sätta ett skjutvapen i händerna på Jamie Foxx och spela hiphopmusik samtidigt som han skjuter sig fri är inget annat än magiskt. 



 



Han är tveklöst ett geni Tarantino och hans historier är blodiga solskenshistorier som jag bara inte kan tröttna på. 


Av Gunilla Olsson - 5 april 2013 21:30

Jag har alltid gillat att åka bil. Det är något väldigt avslappnande med att ha några timmar framför sig i bilen, antingen själv eller i trevligt sällskap. Vill tro att jag alltid gillat det trots att jag som liten var galet åksjuk. 


Kan till stor del ha berott på att jag ständigt satt med näsan djupt i en bok. Jag vet att man ska titta på vägen men  hur skulle jag då få veta vad som hände i Lottas, Lauras, Annes eller Kittys liv?


Nu är det många år sen jag blev åksjuk av just bilåkande. När jag tänker på hur snabbt det här året har gått dock så svindlar tanken. Saker jag tyckte hände nyss skedde i januari, mina månader innan semestern börjar redan bli bokade och sommaren vet vi ju hur snabbt den går. Ja det är nog dags att börja tänka på hösten. Ja tiden rusar och jag susar. Allt går i ett, olika städer, en späckad kalender och en massa som borde in i densamma. Glömmer jag bort att inte bara vara här och nu så spinner tankarna på tok för långt och världen tycks gunga aningen.


Tur jag har alla de där timmarna i bilen att landa. Det är nog de som bäst botar min åksjuka för tillfället.

Av Gunilla Olsson - 4 april 2013 23:18

Lunchade igår med C och jag nämnde för henne att vi idag skulle ha syskonträff och att en av de förplanerade diskussionspunkterna var att berätta vad vi faktiskt jobbade med.


Nu har hon nöjt sig med aningen färre syskon än mig men vi tycktes ändå inte vara helt ensamma i de tankegångarna. Hon och hennes syster hade haft samma samtal alldeles nyligen.


Visst är det lustigt att man kan känna en person väldigt väl, tycka att man pratar om mycket, ses ofta men fortfarande ha väldigt dålig koll på hur den personen spenderar merparten av sin vakna tid.


Man måste nog säga att vi som syskongrupp är tightare än de flesta andra. Ses och hörs ofta i olika konstellationer, ibland bara över facebook, ibland i intensiva familjeträffar, men det går aldrig särskilt långt mellan gångerna. Jag har koll på vilka företag alla syskon jobbar på och ungefärlig inriktning på deras tjänst, men vad som händer när de kliver in på kontoret på morgonen och slår på datorn är lite av ett mysterium. 


Idag fick vi det aningen uträtt. Vi samlades hos storasyster C och i tur och ordning gick vi igenom yrken för de som fanns på plats. Följdfrågor ställdes, jobbanekdoter berättades, eventuellt missnöje dryftades. Slutsatsen man får dra är att vi är en rätt mångfacetterad skara med många strängar på våra lyror. Ja det är inte utan att man blir rätt imponerad av de man delar gener med. De verkar ju rasande begåvade. Får se om jag lyckas ta rygg på någon av dem.

Av Gunilla Olsson - 3 april 2013 23:45

-Oj, den här har du stukat några gånger. 

-Oj, och den här också.


Jag var hos läkaren i veckan för uppföljning vad gäller mina knän. De kändes stadiga och mycket bättre. Det var inte de som fick honom att oja sig, utan det var när han kände på mina fotleder.


Jag fick påminna honom om det faktum att han hade med mig som objekt på någon läkarkonferens för kanske 10 år sen, där jag tillsammans med andra patienter låg utspridda på britsar och skulle vara allmänt svårdiagnostierade.


Känner man mig förstår man vilken oerhört obehaglig upplevelse det var. Jag har för det första läkarskräck. Jag blir nervös och fnittrig närhelst en läkare undersöker mig och inte helt sällan övergår det i tårar över hur ofantligt synd det är om mig som är så illa däran att jag till och med måste uppsöka en läkare.


Lägg sen till min fotfobi. Jag tycker det är väldigt obehagligt med fötter och att de på något vänster är extremt fula och ja, jag måste nog kalla dem äckliga. Mina fötter är inget undantag. Jag försöker måla naglarna för att göra dem acceptabla, men det förändrar inte det faktum att jag ogärna drar uppmärksamhet till dem och jag sympatiserar verkligen med den stackare som måste röra dem.


Som om det inte vore nog så är jag också extremt kittlig. Jag tappar all kontroll över mina benmuskler och reflexer när någon kittlar mig under fötterna och sparkar ohejdat.


Ja som ni förstår var det kanske min mardrömsdag att ligga på en brits och låta grupper av läkare vrida och vända på mina fötter och knän i hopp om att kunna pricka in rätt diagnos. 


Ni vet hur en del läkare glömmer bort att kroppsdelarna sitter fast på en person. De blir så uppspelta över sitt fynd och vad de känner att de helst skulle vilja ta foten i handen och gå över till kollegan på andra sidan rummet och triumferande visa upp den. I rättvisans namn ska jag väl erkänna att mina fötter knappt sitter fast på mig som person. Det är nog mest skinnet som håller dem i någorlunda rätt position.


Det är ju också det som gjorde mig till det mest uppmärksammade freaket i rummet den dagen. Alla ville vrida på gummifötterna och se hur långt man kunde komma. Jag stålsatte mig för att inte sparka de välvilliga läkarna och låg lydigt stilla. Ett nervöst skratt kunde jag dock inte hejda och jag skrattade nog så att tårarna rann där jag låg vilket uppmuntrade dem än mer till spex och kommentarer om fötter som hänger på en björntråd. 


Jag åkte därifrån traumatiserad och hade nog helt lyckats förtränga minnet därav förrän jag hörde orden igen i veckan.


-Oj, den här har du stukat några gånger.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se