En kväll som denna känns alla mina ord överflödiga. De skulle bara ta fokus från det enda som räknas ikväll. Det som upptar alla våras tankar, energi, lyckoönskningar och böner. Jag ska respektera det och låta er ägna er åt det av vikt så kan mina tankar förhoppningsvis roa er en mindre betydelsefull kväll. 

Ikväll är det du och bara du Z!

En av de mest geniala texter jag någonsin läst måste vara Att Döda Ett Barn av Stig Dagerman. Den lämnar mig aldrig oberörd trots att jag läst den så många gånger. Jag har läst den högt för otaliga skolklasser, ibland med darr på rösten då textens intensitet inte går att ignorera. 

Jag blev påmind om den idag då jag lyssnade på P3 dokumentär om mordet på 10-åriga Engla. Jag måste ha levt under en sten under den rättegången. Trodde att jag följde den lika intresserat som alla andra, men hur kan jag i så fall ha missat Leif Silberskys så grava övertramp?

Nej Silbersky det är nog inte mycket vi är överens om, men inte trodde jag att du var helt omdömeslös. Under dokumentären hörs hur Englas mamma skriker till under hans slutplädering och fick ledas ut då han försöker beskriva Anders Eklunds sinnestillstånd och väcka sympati genom att citera just Stig Dagerman "Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent."

I programmet "Min Sanning" på SVT 2012 säger han sig sen ha bett om ursäkt för övertrampet 10 gånger och slänger sig ödmjukt med uttrycket "även solen har sina fläckar". Jag vet inte hur ni känner det, men en sådan ursäkt känns inte helt uppriktig. Särskilt då han till reportrarna utanför rättegångssalen sa: "Jag har full respekt och jag har full förståelse för hennes överreaktion. Hon har mist ett barn. Jag förstår mig veta hur det måste kännas. Från min sida finns det inget agg mot henne på något sätt, även om hon inte visar någon respekt för det arbete jag försöker göra."

Jag vet inte hur väl bevandrade ni är med Stig Dagermans text. Ni hittar den i sin helhet nedan. Den skrevs 1948 på beställning av NTF som en del av en kampanj för att sänka hastigheterna i trafiken. Den handlar alltså om en olyckshändelse och konsekvenserna man måste leva med efter en sådan. Den handlar inte om en återfallsförbrytare som överfaller, förgriper sig på och med berått mord mördar en liten flicka. Skillnaden känns ju väsentlig i sammanhanget.

Jag förstår att jag är sen på bollen här och att Silbersky redan fått ett slag på fingrarna, men kanske finns det fler än jag som helt missat händelsen. Jag måste säga att jag uppriktigt inte trodde sånt här försigick i våra svenska domstolar. Det känns så långt ifrån en försvarsadvokats uppgift att läsa snyft-texter i rätten enbart i syfte att väcka medkänsla för en förbrytare som redan erkänt sitt brott.

När någon erkänt bör väl försvarets plikter stanna vid att se till att han får en rättvis prövning, att man kan utesluta att erkännandet är falskt, att nödvändiga psykologiska utredningar görs och tas hänsyn till och slutligen för fram eventuella förmildrande omständigheter. Kort sagt, förövarens rättigheter tillgodoses. Att istället börja prata om att han nog är snäll innerst inne och läsa texter om ångesten i att ofrivilligt ha orsakat ett barns död känns så fruktansvärt smaklöst. Det är en kränkning mot de anhöriga och inte minst en skändning av Dagermans text. Skäms Silbersky!

Läs nu texten nedan kära läsare för den är så rasande bra.

Att Döda Ett Barn- Stig Dagerman

Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golven och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livstycke och mannen som rakar sig säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan gnolar och lägger upp det nyskurna brödet på ett blått fat.

Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet vid en röd
bensinpump i den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i glaset ser han en liten blå bil och bredvid bilen en ung flicka som skrattar. Medan flickan skrattar och mannen tar den vackra bilden skruvar bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får en fin dag. Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin plånbok ur fickan och säger att de skall åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt långt ut.

Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsätet vad han säger, hon blundar och när hon blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod. Men samtidigt som mannen i bilen i den första byn slår igen dörren till vänster om sig och drar ut startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar inget socker. Barnet som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor står på knä på soffan och ser ån som slingrar sig mellan alarna och den svarta ekan som ligger uppdragen i gräset.

Mannen som skall förlora sitt barn är färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet står kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna. Det är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt barn att springa över till Larssons och låna några bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen efter det att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall ro så långt ut som de aldrig förut rott. När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån och på båten och på fiskarna som slår och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar att leva och att båten skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.

Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan barnet springer över vägen far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en liten by med små röda hus och nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och ser bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i bilen ser äppelträden och de nytjärade telegrafstolparna skymta förbi som gråa skuggor.

Det fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och säkert mitt på vägen och de är ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk bred väg och ute på slätten går det ännu finare. Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han har bråttom till havet.

Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn sluter flickan åter ögonen och leker att hon inte skall öppna dem förrän de kan se havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar om hur blankt det skall ligga. Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker av fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en lång blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.

Efteråt är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skrikande kvinna tar handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst utströdda i blod och grus och ett barn ligger orörligt på mage med ansiktet hårt pressat mot vägen. Efteråt kommer två bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe utspringande genom en grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det.

Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som har dödat ett barn åker långsamt hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är mycket mörka och när de skils är det fortfarande under tystnad och mannen som dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda. Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent.

Idag var min lillasyster U modig och berättade om sin erfarenhet i Tsunamin. Jag var inte där men vet att det inte var enkelt för henne. Det spelar ingen roll hur många gånger jag hört henne eller hennes vän L berätta. Jag har läst deras texter där de båda ingående redogör händelseförloppet och jag har spelat upp det i mitt huvud om och om igen. Tro mig det är en väldigt läskig tanke att föreställa sig sin lillasyster kämpandes för sitt liv i ondsint vatten.

Det har rört mig obeskrivligt att se henne brottas med rädslor och spår denna fasansfulla erfarenhet lämnade henne med. Jag har samtidigt förundrats över styrkan denna späda lillasyster har inneboende.

Jag har vid några valda tillfällen använt delar av deras berättelse för att undervisa om någon princip eller ge ett exempel och har hittills aldrig lyckats göra det med sådan distans att mina ögon inte tårats. Jag saknar helt enkelt hennes styrka.

I veckan har jag två biodater och möjligheten att se The Impossible hägrar. Känns som jag inte kommer kunna undvika den, samtidigt skrämmer den mig något oerhört.

Är det någon som har några insights om filmen så dela dem gärna.

Spring ahead, fall behind gott folk!

Ja, så är det dags. Den där natten på året som lämnar oss alla lite jetlaggade dagen efter. 

Jag vet redan nu hur min morgon kommer börja. Jag kommer och vakna och titta på mobilen. Jag vet ju att klockan ställer om sig automatiskt på den, men kan man verkligen lita på det? Sträcker mig efter ipaden. Jo den ger samma tid. Så vad betyder det? Har de båda ställts om eller har ingen. Bäst jag går upp och kollar datorn också. Även den stämmer och den måste väl ändå ställa om sig automatiskt eller?

För säkerhets skull slår jag på TVn och tittar text TV. Deras tid kan man väl räkna med är up to date? www.klocka.nu blir sen första websidan jag öppnar och precis innan jag gör det ytterst galna och ringer Fröken Ur, så litar jag på den digitala världens tidsräkning igen och påminner mig själv att jag verkligen borde ha en analog klocka av något slag.

Jag var så nöjd när jag gasade lite extra nära och tutade på K så att hon hoppade högt på ICAs parkering imorse. Hennes facebookstatus kvällen innan hade redan avslöjat att hon nog skulle vara där och visst är det alltid kul att kunna smyga upp på någon.

Hon var snäll nog att inte ge mig fingret utan samlade sig och såg vem det var och kostade på sig ett leende och en vinkning mitt hyss till trots.

En snabb vända där inne och sen hastade jag med min kasse mot bilen för att höra en accelererande motor och någon som hastigt stannar framför mig. Bakom ratten sitter D flinande. Ja där fick jag tydligen igen snabbare än tänkt, jag berättade för honom att jag utsatt K för precis samma sak och han kallade fenomenet för boomerang-effekten.

Den tycktes utvecklas till ett tema för dagen. Vi har idag i familjen Olsson firat Påsk då föräldrarna imorgon åker bort. Av någon anledning hade det dagen till ära utlysts en efterrättstävling som i vanlig ordning helt spårat ur ens innan den började. 

Instruktionerna med tävlingsreglerna var ett gediget dokument att förhålla sig till och ambitionsnivån var som vanligt hög. Totalt 8 bidrag tävlade i två klasser, barn och vuxen-klass.

Alla tävlande som ätare har rösträtt och man rangordnar helt enkelt bidragen. Senast en sådan tävling utlystes var den mer spontan och gällde då chokladsåser. Hur den tävlingen slutade har jag fått leva med sen dess. Jag fick se mig besegrad på sista rösten som gavs av lillasyster U. Hon rangordnade mig som 4a men lillebror H som 1a och därmed vann han.

Det lilla lilla problemet var bara att U trodde att man skulle poängsätta och inte rangordna. Hon trodde hon placerade mig högst och H i botten men råkade avgöra tävlingen på att ha missförstått instruktionerna. Ja ni förstår ju själva. Det här är något ingen av oss har släppt.

Idag stod jag utanför tävlan men lillasyster U lämnade in ett ambitiöst bidrag. En makalöst god oreo-cheesecake. Konkurrensen var dock stenhård, där fanns en tobleroneparfait med havregrynscrunch, hallonsås och chokladsås, en pannacotta med marinerade jordgubbar, och charmiga cookie-monster cupcakes. Det var inte bara jag som svettades med uppgiften att rättvist bedöma.

Juryns talesman, lillebror R kom tillbaka efter räkning och redovisade en gastkramande  poängräkning där tre bidrag fick samma score och fick särskiljas genom att räkna flest 1or.

Storasyster C vann rättvist med sin fantastiska Tobleroneparfait men tveklöst fanns där två andra värdiga vinnare också. Svåger C måste hysa en viss dödslängtan eftersom han väljer den svårsmälta stunden till att meddela sin fru, lillasyster U, att han helt glömt bort att rösta. Ja lillasyster U, vad ska man säga. Välkommen till klubben "moraliska segrare, berövade på ära och berömmelse" Den suger!

Men det går ju inte att inte skratta åt hur cirkeln på något sätt har slutits efter chokladsås-incidenten. 

Barnens tävling kunde avgöras utan samma dramatik då brorsdotter E-K vann en storslam med sina cookie-monsters. Brorsson As bidrag lämnade en del att önska då det var en köpt godismix i ett påskägg kallat "Lyxblandningen" Men det faktum att han med välkammad sidbena som en politiker gick runt och delade ut kort med texter som "Vote for August! Rösta på Lyxblandningen" eller "Så enkel men ändå så lyxig på något vis. Rösta på Lyxblandningen" ger mig ändå hopp om kommande Olssongenerationer. 

De kommer likt sina föregångare kunna dra tävlingar allt för långt och ta till alla medel för att vinna och i åratal efteråt älta orättvisa missgynnande röstsystem. Precis som det ska vara med andra ord!

Bilderna:

Ulrikas Oreo-Cheesecake, Noas sockerkaka, Maries pannacotta, Emma-Karins Cookie-Monsters som vann i barnklassen men var hopplöst efter när Magnus och Sigrid försökte med samma bedrift i vuxenklassen, Elsas och Carros Kokos-kladdkaka, och Augusts Lyxblandning. 

Och nedan ser ni vinnar-desserten. Carinas komposition med en Tobleroneparfait som tallrikens stjärna, man sprinklade den med havregrynscrunch, en hallonsås och en chokladsås. 

De här två snygga brorsdöttrarna bjöd mig idag på delikata fattiga riddare till frukost. De var rörande eniga att sådana bäst avnjutes med socker och kanel.

Vid frukostbordet säger brorsdotter C:

Jag tar alltid kanelen först så att sockret kommer överst för då smakar det mer och det är sockret som är det godaste.

Brorsdotter E tittar förvånat upp och svarar:

Jag tar alltid sockret först och kanelen ovanpå, då syns det inte hur mycket socker man har så då kan man ta dubbelt så mycket.

Deras resonemang roade mig något oerhört och påminde mig om min egna teori om politiker. Egentligen är målet oftast detsamma, alla vill känna smaken av sockret, eller i den perfekta av världar låta alla medborgare smaka sockret, men tillvägagångsättet och metoden kan skilja sig radikalt åt. Trots det så upplever bägge sidor att metoden de utvecklat är den mest effektiva. 

När jag tidigare fört resonemanget har jag fått höra att jag är naiv och det kan man ju få tycka om man vill. Jag vet att det är ett oerhört förenklat sätt att se på meningsskiljaktigheterna, men ibland är förenkling bra då den tillåter oss att bryta tankemönster och närma oss förståelse för andras ställningstagande och ambition. Jag tror att det skulle vara grunden för en mer dynamisk dialog än dagens "de är onda och vi är goda" som lätt tycks bli den ovärdiga nivån debatten landar på. 

Jag har ingen aning om C eller E hade rätt men båda åt de med god aptit sina fattiga riddare och de var rörande överens om att det är sockret man vill åt. Det är väl alltid något?

Det är helt obegripligt hur få låtar som rullar på landets radiostationer. Det är ingen nyhet och knappast värt att blogga om. Men med det sagt kan man då inte låta bli att undra över en del av dessa som ändå vunnit spelplats. Låtar så sönderspelade att hälften vore nog och dessutom förkastligt usla.

Här är mina topp 5 hatlåtar.

1. It's raining men-Weather girls (men även i alla andra versioner)

2. Eye of the tiger- Survivor

3. YMCA- Village people

4. Girls just wanna have fun- Cyndi Lauper

5. I'm so excited- The Pointer Sisters

Visst finns det många fler att nämna och gärna glömma, men de här står lite i en klass för sig om man frågar mig. Gör mig inte besviken nu kära läsare. Jag vill inte höra några försvarstal. Det finns helt enkelt ingen ursäkt för att spela dessa. Och den som ens tänker tanken att göra rörelserna till YMCA på ett dansgolv vet jag inte om jag kan välkomna tillbaka hit.

Nu sitter några av er och undrar varför inte "I will survive" finns med på listan. Överspelad jag vet men fortfarande kind of awesome. 

Det är ingen hemlighet att jag är väldigt förtjust i Jay Z och jag kunde inte annat än skratta när jag såg rubriken i Aftonbladet idag.

Lite samma upplevelse som när jag för några år sen försökte greppa den oväntade prislappen på min mammas blomkrukor. Nu lever ju hennes blommor till skillnad från mina och är därmed värdiga en fin plats att slå rot, men jag hade behövt ha köpt det mesta i världen innan jag spenderade sådana pengar på blomkrukor.

Hade jag haft Jay Zs möjligheter till att anställa folk till än det ena än det andra hade jag haft många på min lönelista innan jag kom till cigarrullare. Delvis för att jag inte röker cigarrer såklart, men det känns sekundärt i resonemanget.

Utan inbördes ordning:

Städerska (har haft i perioder)
Kokerska
Trädgårdsmästare (om jag hade trädgård, annars kan hen ju hålla liv i mina krukväxter)
Frisör
Sminkös
Manikyrist
Massör
Pedikyrist
Vaxare
Chaufför
Bagare
Husa (någon som packade och packade upp åt mig hade varit magiskt)
Personlig tränare
Tennistränare
Personlig assistent
Högläsare
Sekreterare
Bloggerska
Festfixare
Twitter-ansvarig
Nyhets-scanner
Personlig shoppare
Levande väckarklocka
Live soundtrack-skapare

Ja ni ser ju, listan kan göras lång och än är jag inte i närheten av en cigarrullare. Jag låter Jay Z testa och se om det är överskattat innan jag anser det vara nya ribban att eftersträva.