Hur många år ska jag bo i Stockholm innan jag lär mig att lyssna på trafiknyheterna innan jag lämnar hemmet på morgonen? Det är och förblir ett mysterium att jag inte får in det i mina vanor, men så är det.

Idag sitter jag som bäst i kön ner i södra länken när de på radion informerar mig om att det råder kaos både norr och söder om stan och alla som kan stanna hemma denna morgon bör överväga att göra det. Vilken lycka, jag som bor på söder och ska norrut. Kan få njuta av kaoset på bägge sidorna. 

Ja den här gången kan ju inte Norrlänningarna håna oss för att vi inte tål lite snö i alla fall utan den här morgonen är det bara plågsamt tydligt hur sårbar Stockholms infrastruktur är. 

De hade stängt av E18 efter en våldsam olycka för att en ambulanshelikopter ska kunna landa. Det är inte mycket att snacka om, man får inte gnälla över att sitta i en sådan kö. Vill inte ens tänka på vad en sådan olycka innebär och hur många nära och kära som får ta emot beskedet.

Men nu satt inte jag i kön på E18 utan på Essingeleden/E4an. Där var kön kanske totalt ca 4mil lång och berodde på att ett körfält var avstängt i några 100m. Det saknades nämligen ett brunnslock. Ja det tål att upprepas, imorse hade någon tydligen kört iväg med eller burit iväg ett brunnslock och resultatet är att Stockholmare står parkerade i 4 mil. Det känns väl rimligt eller? 

Det är för mig helt ofattbart att man i en storstad tycker att det är en acceptabel traffiksituation att något så litet ska få påverka så många. Och då pratar jag bara om tid och tålamod som det kräver av alla medborgare, börja man räkna på vad det kostar dessutom blir argumenten än starkare. Ett förlorat brunnslock, en stillastående bil eller dylikt kan inte få märkas 3 mil bort. Det är inte rimligt!

Men vad vet jag, jag är väl bara en gnällig Stockholmare som inte kan köra bil. Finns säkert någon i Lappland som sitter inne på lösningen.

Jag måste säga att jag tycker det är oerhört modigt av George Bush att komma ut som konstnär och visa sina alster.

Man kan tycka att han inte har något att förlora så hånad och kritiserad som hans politik och person har varit. Kanske är det så. Samtidigt har ju åren gått och det blåser inte kring honom längre. Detta bjuder upp tyckarna till dans ännu en gång. Det vore på tok för enkelt för dem att skratta åt, håna och avfärda även detta. 

Det är väl oftast så att man får en roll att spela i media och den får sällan omdefineras. Jennifer Aniston är patetisk och desperat, Cameron Diaz är evigt singel, Britney Spears är white trash. Alla bilder ska signalera detta, alla påhittade texter ska bekräfta detta, och alla rubriker ska påminna om detta. Att George Bush är korkad och osympatisk beslöts väl enhälligt på mediaredaktionerna för många år sen nu. 

Nedan ser ni prov på hans försök till ny karriär. Jag är ingen konstkritiker så om de är bra eller dåliga låter jag nog vara osagt. Har svårt att se dem pryda mina väggar men betyder inte nödvändigtvis att jag inte gillar dem.

Vi kan nog konstatera att de inte passar min plånbok oavsett. För hånat eller ej George Bush, ditt namn kan nog fortfarande trissa upp priset på en tavla. 

Pratade med min vän J tidigare idag och skrattade högt och hjärtligt åt hans brutala sågning av Daniel Lindström som modeexpert. Han följer honom av någon obegriplig anledning på Instagram och irriterar sig bara mer och mer på både hans stil och person.

När han väl var uppe i varv började han med samma engagemang ifrågasätta en kulturvetares åsikter om miljonprogrammet han bodde i. 

Jag var så road av samtalet och önskade så att det var jag som stod för sågningarna. Det brukade räcka för mig att läsa Aftonbladets rubriker för att kunna skriva en text i sömnen där jag hänsynslöst slet en åsikt eller ibland en person i stycken. Vet inte om det gör mig till en bättre eller en sämre människa att jag inte skrivit en sån text på länge.

Året började konstigt med en bilolycka för mig. Eventuellt var det startskottet, eller så började det tidigare. Vågar inte säga säkert. Klart är i alla fall att jag gör lite av en resa, dels för att återhämta mig fysiskt men kanske skakade det om mig mer mentalt än vad jag trott. Jag tycks konsumera mer av mig själv och mina tankar och mindre av andras för tillfället. 

Det får väl vara ok att det är så ett tag, men inte för alltid. Jag gjorde en test och läste igenom Aftonbladets rubriker nu och kände mig mest bara trött. Det tände inget i mig alls.

Jag tackar min vän J för påminnelsen om hur underbart underhållande det är att få rasa, vad jag gillar att med övertydlighet visa på orimlighet i beteenden och åsikter. Nu ska här konsumeras. Twitter, nyhetsflöden, tv-utbudet, inget går säkert. Vem vet, måste kanske till och med börja följa Daniel Lindström på Instagram. Hur svårt ska det vara. Världen irritera mig! Det brukar "du" vara bra på!

Ända sen min allra bästa biokompis R på alla sätt övergav mig för fru och utlandet har jag haft svårigheter att hänga med i SFs tempo. Det finns alltid en massa filmer på "borde-se-listan" men det tycks aldrig bli av. Just nu är det nog än fler än vanligt.

Ja alla de filmerna vill jag se, men allra mest vill jag se nedan. 

Det är väl bara att sätta fart. Vem ska med och på vilken? R jag förväntar mig att du kommer hem och ser åtminstone en av dem med mig! Your pick!

"Det är så konstigt med mig. Jag KAN så mycket. Jag kan nästan allting!" det upprepade Lotta på Bråkmakargatan gång på gång från scenen på Stadsteatern ikväll. Varje gång skrattade vi vuxna till över den naiva proklamationen. Barnen såg henne nog mest få rätt, då hon både kunde cykla och fixa julgran när det väl kom till kritan. 

Vad jag ibland kan avundas det där barnsliga självförtroendet. Vad mycket mer vi skulle upptäcka att vi kunde om inte självtvivel satte käppar i hjulet innan vi ens försökte.

Pippi presenterar en liknande tanke när Tommy och Annika frågar henne varför i hela friden hon önskar sig en trumpet.

-Kan du ens spela trumpet Pippi?

-Hur ska jag veta det, jag har ju inte ens en trumpet. Att spela trumpet utan en trumpet är det svåraste som finns. 

Själv har jag haft en dag på jobbet fullt av självtvivel då jag förberett mig för en presentation imorgon, osäker både på vad som förväntas, om de data jag valt ut är de mest relevanta och framförallt om mina slutsatser är de korrekta. Jag märker att kollegor svettas med samma frågeställningar, men man är ändå ensam i sitt självtvivel. Jag har hela dagen känt mig tämligen övertygad om att jag inte kan spela trumpet trots att jag aldrig ens försökt.

Men sen plötsligt nu ikväll fick jag ett telefonsamtal från en pojke som fyller 8 år idag. Han ringde och gav mig ett hedersuppdrag så fint att jag fick en tår i ögat. Hans barnsliga tilltro till mig räckte för att putta undan mitt vuxna tvivel och låta mig avsluta dagen med ett leende. Tack för det!

Har Friends haft svårt att få sålt alla biljetter till lördagens final i Melodifestivalen eller har Coop i Haninge bara fått hybris när de investerade i en massa biljetter de tävlade ut i ett sällan skådat sömnigt butiksjippo?

I min facebook-feed ser jag vän efter vän bland haningeborna som alla står glatt med två nyvunna biljetter i hand. Själv var jag ju inte nämnvärt intresserad av att gå så jag masade mig dit först när svägerska M ringde om förstärkning och tyckte jag skulle låtsas inte känna min bror Ö och hans son, och ställa upp och tävla mot dem för att garantera en säker vinst till familjen.

Jag åkte dit och hann inte mer än genom dörren innan sonen N "blew my cover" och kom springande. De hade redan på egen hand lyckats vinna resterande biljetter så att de kunde gå hela familjen.

Det var idel bekanta ansikten på det där podiet tävlandes om biljetter. Ett mer engagerat evenemang hade kanske gjort att man nöjt sig med att tävla en gång och sen gå. Men det var uppenbart hur gärna de ville bli av med de där biljetterna och hur länge sen de själva slutade bry sig. Jag tävlade även jag och vann två för att sen se min bror M med fyra döttrar och fru i släptåg släntra in. Helt utan att skämmas tog han två av barnen upp på podiet. Jodå de tre skulle tävla mot varandra. Nu blev det kanske mer uppenbart än konferencieren kunde låta passera utan kommentar. Han började skratta och pekade mot vår samling människor och sa sig inte riktigt veta vad som pågick men att det kanske inte var riktigt så här det var tänkt. Tävla fick de ändå och fick de där två biljetterna som stod på spel. 

Ja svåger C hann med en vinst också innan de stängde igen för dagen och syster C som precis svängde in på parkeringen fick snöpligt nog inte tävla. Nu fanns det biljetter så det räckte åt henne också i de gemensamma vinsterna så ingen större förlust. Ja så kan det bli när familjens kontaktnät är stort och effektivt och vi är fostrade av en mor som vet hur man använder armbågar när lämpligt är. 

Ledsen om vi tedde oss fräcka Coop men ni gjorde det lite för enkelt för oss. Om det är någon tröst kan jag meddela att jag införskaffade yoghurt, ägg, och två sorters bröd hos er innan hemfärd. Där snuvade ni ICA Maxi på de 82kr, så vi kan väl kalla det för en win-win idag? 

Känner ni igen den här tjejen? Min vän A trånade över henne i flera år, när vi båda slaviskt följde dåtidens hetaste serie, Skilda Världar.

När hon sen bestämde sig för att bli musiker, bestämde vi oss för att ge henne en chans även där. Hennes skiva "Vad jag vill och lite till" som släpptes 1999 har följt med mig sen dess. Jag kommer på mig själv med att nynna på de trallvänliga melodierna och i tid och otid dyker texterna upp när helst de behagar.

Idag satte de ord på min frustration när resultat sällan kommer i samma sekund som man själv bestämmer sig utan kräver visst tålamod. Jag kände mig som en 3åring när jag otåligt stampade med foten och började sjunga på hennes sång "Nu!" 

Jag vill ha långa ben i snygga skor 
Jag vill ha sommar hel året om 
Jag vill ha städat hemma där jag bor 
och champagne 
Jag vill det 
Jag vill kunna köpa vad jag vill 
Jag vill se att tomten faktiskt finns 
Och min man ska vara avdragsgill 
och lite till 

Och jag vill ha allt Nu Nu Nu 
Vill ha det nu 
Nu Nu Nu ge mig det jag vill ha nu 
Gör sen till Nu Nu Nu 
Ge mig Ge mig Ge mig Nu 

Jag vill leva i tvåtusen år 
Tala flytande alla språk 
Jag vill ha större bröst och smala lår 
mer champagne 
Jag vill det 
Jag vill bada utan bli blöt 
Under ett vattenfall i mitt kök 
Och jag vill gärna vara sockersöt 
och lite till 
Jag vill det vill ha det 

Och jag vill ha allt Nu Nu Nu 
Vill ha det nu 
Nu Nu Nu ge mig det jag vill ha nu 
Gör sen till Nu Nu Nu 
Ge mig Ge mig Ge mig Nu 

Det är väl inte mycket det lilla jag begär 
Jag står för det jag tycker 
Vill ha allt nu och här 

Och jag vill ha allt Nu Nu Nu 
Vill ha det nu 
Nu Nu Nu ge mig det jag vill ha nu 
Gör sen till Nu Nu Nu 
Ge mig Ge mig Ge mig Nu 

Jag vill bara göra sånt jag vill 
Leva bara på att dricka vin 
Jag vill aldrig mera sitta still 
Kunna översätta till latin...

Det verkar diskuteras på alla håll och kanter vad gäller TV-avgiften för tillfället. Min far har vid upprepade tillfällen beklagat sig att en borgerlig regering inte passar på och river upp den en gång för alla, lägger ner Radiotjänst som myndighet och bakar in den i skatten.

Han har naturligtvis rätt, Radiotjänst som myndighet är en kostsam historia för en så enkel administration som att finansiera public service. Det är helt enkelt inte försvarsbart. Man säger att det är ett sätt att göra SVT och SR oberoende. Det är ju naturligtvis skitsnack rent ut sagt, eftersom det är en lagstadgad avgift är de långt ifrån oberoende och man måste vara blind och döv om man inte ser att de allt som ofta dessutom är politiskt färgade.

Sen har vi de som vill att det ska läggas ner helt, som inte alls ser värdet med statsägd television. Jag förstår tanken och hade för några år sen hållt med dem, låt mig fritt välja vilka kanaler jag vill ha och betala för dem. Nu tycker jag dock att det i en demokrati måste finnas en plattform för insyn i den demokratiska processen och den kan inte styras av vinstintressen, så visst krävs någon typ av statsägd media. 

Jag förstår att alla ni som läser inte håller med mig och det här kan naturligtvis diskuteras till leda. För mig är det dock inte den intressanta diskussionen. Jag skulle väldigt gärna sitta ner med Eva Hamilton dock och diskutera vad public service egentligen innebär.

I min värld ligger svaret i själva begreppet. Det är till för att tjäna allmänheten. Därför tycker jag att det är häpnadsväckande att hela hennes uppdrag istället tycks gå ut på att hitta nya sätt att ta betalt. SVT gör sig själva tillgängliga på fler och fler plattformar vilket de absolut ska göra. Deras innehåll ska göras så tillgängligt det bara kan. Alla ska kunna ta del av det när som helst och var som helst. Det ägs av allmänheten. Det bör inte finnas några tidsrestriktioner eller annat som hindrar att man bläddrar i deras arkiv. När produktionen väl är bekostad borde den vara allmänt tillgänglig. 

Trots denna ganska enkla syn på public service var SVT sist i min "on demand" box att göra sitt play-material tillgängligt och det provocerar mig som licensbetalare något oerhört att de begränsar min tillgång till playmaterial och istället för att utveckla det vidare diskuterar lösningar på hur de ska kunna ta betalt av fler eller varför inte en gång till när de ändå håller på.

SVT går med rejäl vinst. Jag minns att man inför Kronprinsessans bröllop pratade om enorma summor som SVT sparat undan för liknande år då många stora events går av stapeln. Det är väl bra att spara men det var hissnande summor. Summor de med blåslampa driver in och sen lägger på hög. Det känns rätt rimligt att det här är en verksamhet som snarare borde break even.

Slutligen måste jag ifrågasätta kostnaden för denna kanal och innehållet. Jag tycker att den ska finnas och att produktioner av nationellt intresse ska bekostas och ligga där. Jag tänker på politisk bevakning, större idrottsevenemang som samlar oss som nation osv. (Jag ställer mig mer kluven till den enorma produktionen Melodifestivalen som måste kosta en massa pengar för skoj och lek. Klart att den samlar svenska folket så låt den få vara då, men visst hade folk lika väl kunnat se den med reklampauser för att den ska bära sin egna cost.) Men mycket längre än så kan man väl ändå inte ens med god vilja sträcka definitionen av public service?

Att köpa in dyra amerikanska produktioner, att själv beställa produktion av dyra svenska lek- och tävlingsprogram eller dramaproduktioner för att ha och tävla om tittarna från reklamkanalerna med är för mig obegripligt. På vilket sätt är det SVTs jobb att konkurrensutsätta sig själv och övriga kanaler? På vilket sätt är det försvarsbart att det trissar upp avgiften mer än nödvändigt när de egentligen hade kunnat hålla sig till public service och hållt ner kostnaden på en mer rimlig nivå. 

Om Eva Hamilton bara vill göra den bästa av TV-kanaler med stor spridning på program och slåss om tittare föreslår jag att hon söker sig till en kommersiell kanal där det bör vara drivkraften. Så länge hon jobbar för SVT skulle jag gärna istället se henne ägna sig åt just public service. Oss tjänar hon bäst genom att kosnadseffektivisera hur kanalen finansieras, gör innehållet så tillgängligt som möjligt för allmänheten och fyller kanalen med relevant innehåll för hennes uppdrag. 

Ser fram emot att höra dig prata mer om det nästa gång du får air-time Eva och mindre om alla nya uppfinningar du vill hitta sätt att ta betalt för.