En av de ljudillustrerade frågorna i Mix Megapols "Duellen" i morse var en låt med dansbandet Schytts. Frågan var vilket allsvenskt fotbollslag de sjöng om och jag tyckte det var på tok för lätt.

Den hade jag och mina 10 syskon kunnat svara på på nolltid. Inte bara det, vi hade kunnat sjunga med i texten.

Det hör till god uppfostran och inget annat. Vår pappa såg till att vi trots att vi bodde i exil i Jönköping visste vilket lag det var som gällde. Skivan hackade och raspade, men det hindrade honom inte ifrån att spela den om och om igen tills texterna verkligen satt där.

Det hände att man fick gå tidigt från skolan för att vi skulle hinna till Ullevi för att på riktigt få se vad alla de där sångerna egentligen handlade om.

Det gav resultat. Visst är det Blåvitt som gäller och visst är det kul att Fotbollen drar igång nu när de bestämde sig för att ställa in hockey-slutspelet av någon märklig anledning.

Hade ni inte en lika snäll pappa och en lika god uppfostran som mig så bjuder jag er här på några sköna toner. Det är aldrig för sent, texten fastnar nog om du ger det ett ärligt försök.

Frågar någon så håller jag på Milan. Vad det egentligen betyder är att jag håller på Zlatan. Jag unnar honom all framgång och sen Zidane krossade mitt hjärta och la av med fotbollen engagerar jag mig främst i den klubb som för tillfället betalar Zlatans lön.

Igår satt jag därför och följde Juventus-Milan. En helt vanlig tisdag sådär så blev det så. Dessvärre slutade ju inte matchen alls som önskat men jag visade mig få valuta för investerad tid trots allt.

Allegri som jag är van vid att se honom.

Allegri som kameran fångade honom igår.

Jisses vilken stilig karl! Hur i hela friden var det Svennis som blev flickornas favorit bland de italienska tränarna? Jag håller numera på Allegri! Fortfarande Milan om någon frågar alltså.

Hittade följande citat i dagens Aftonbladet och skrattade till. Är så gulligt med politiker som ska visa sig vara i tiden och lite lagom folkliga sådär.

Dessvärre missar han ju helt målet. Förutom det faktum att myten om Zlatans brist på framgångar i landslaget är oerhört överdrivet så haltar liknelsen rejält.

Senast jag kollade är Zlatans "jobb" som spelare i Milan. Det är där han tjänar sina pengar och det är där han förväntas prestera. Det gör han väldigt framgångsrikt, han delar ledningen i Italienska skytteligan och laget ligger i topp i tabellen som sig bör. Liknande resultat har han faktiskt givit alla klubbar som varit villiga att betala hans lön. Landslaget är mer av ett hedersuppdrag men självklart kul när han lyckas även där.

Jag gissar att Berlusconi är en nöjdare arbetsgivare till Zlatan än vad svenska folket, LO och övriga är till Juholt.

Fick svar från AIK efter några dagar på det blogginlägg jag även mailade till dem.

För er som inte talar PR-språk så kan jag gladeligen översätta det egentliga budskapet till.

"Vi kunde inte bry oss mindre om din upplevelse. Vi skiter högaktningsfullt i problematiken och kommer fortsätta göra så framöver. Med dessa floskler hoppas vi slippa höra av dig igen"

Min tolkning inte bara bekräftas utan förstärks när jag läser om AIKs och DIFs supportrars så listiga kupp att ansöka om demonstrationstillstånd utanför Globen inför derbyt.

Lägg märke till att de inte alls behöver oroa sig för oroligheter. Inte eftersom de tänker vara lugna och bete sig som vanligt folk. Utan helt enkelt för att de räknar med "fullt skydd av polis" och "saftigt med poliser på plats".

Ja den klubben har verkligen all anledning att känna sig stolt över sina supportrar. De är inte alls dumma i huvudet. Inte det allra minsta. Oj så listigt att hitta sätt att kosta samhället mer pengar än vanligt. Vem vill inte stödja tilltag likt dessa?

Jag vet inte om AIKs publik faktiskt blir värre och värre eller om det är jag som glömmer mellan mina besök hur otrevligt ett AIK-arrangemang faktiskt är.

Storebror M erbjöd mig och lillasyster S att igår låna två säsongskort och se matchen mellan AIK och HV 71. Vi satt mitt på långsidan i ett halvtomt Hovet. Det är uppenbart att vi är ensamma om att sympatisera med serieledarna och vi håller låg profil. Sitter och småpratar och skrattar med varandra, applåderar när HV gör mål och skrattar ibland och skakar på huvudet åt de helt onyanserade och enögda publikdomarna som ständigt ställer sig upp och hytter med näven samtidigt som de skriker diverse obsceniteter.

Kanske ropade jag "Kom igen nu HV" två gånger eller så totalt under matchen, kanske ställde sig lillasyster S upp och applåderade vid ett eller två av målen, mer provocerande än så var inte vårt beteende.

Trots detta kände vi fler och fler arga blickar längs matchens gång och i pausen inför tredje rekommenderar en kvinna oss att byta läktare för "vårt eget bästa". Vi var lite för chockade för att veta hur vi skulle svara så vi sa mest bara "tack men vi klarar oss, det är hit vi har biljetter".

Jag önskar att vi hade frågat om det var hon som tänkte skada oss annars. Om hon visste med sig att hennes egna publik inte var att lita på och säkert inte skulle dra sig för att slå ner två tjejer och hur i hela friden hon då rättfärdigar att vara en del av den läktarkulturen.

Hennes vuxna dotter försöker förstärka sin mammas budskap med att säga "det här är faktiskt AIK-läktaren". Jag önskar det varit läge att förklara skillnaden på långsida och klack för henne. Jag förstår också att inte köpa biljetter till Norra Stå om jag ska se på fotboll men på långsidan i en serielunksmatch på Hovet måste man kunna sitta oavsett lagsympatier.

Under hela matchen står vuxna människor som jag förutsätter i vanliga fall lever normala liv med normala jobb och normala familjer och beter sig som neandertalare. Hatramsor mot diverse lag skanderar oavsett om de är närvarande eller inte. Burop och svordomar haglar ständigt över domare oavsett situation. Domarna buar man till och med ut när de kommer ut på isen efter pauser.

Det fanns en kort period under 3de då hela hallen faktiskt stod och skanderade "Kom igen Gnaget kom igen" Det var enda gången jag njöt av stämningen på plats. Det var positivt, de hejade fram sitt lag. Men det var en sån kort stund av matchen att både jag och lillasyster S reflekterade över den plötstligt förändrade stämningen när det inträffade.

Det var en relativt komfortabel seger för HV som ledde hela sista perioden med 4-2. Först när AIK reducerade med några få minuters spel hettade det till ordentligt och AIK pressade desperat på för en kvittering. En kvittering de trodde de fick när samma kvinnor vände sig om och hånfullt såg på oss innan de fick se målet rättvist bortdömt. Sällan får man smasha in pucken likt en tennisspelare.

När slutsignalen ljöd reste vi oss omgående och var nästan först av läktaren. Helt absurt egentligen men stämningen i luften gjorde att vi kände att det var läge att vara snabba. Vår instinkt var tydligen rätt för vi blev ikappsprungna av en kille som hotfullt tog tag i min arm och hotfullt väste "sätt dig någon annanstans nästa gång. Våga inte sitta där och flina en gång till".

Allvarligt talat. Kände han sig stolt och macho när han åkte hem den kvällen? Han såg ut att vara i min ålder, såg inte ut som ett uppenbart rötägg, hade säkert flickvän hemma som väntade i tron att hon hade en vanlig-svensson pojkvän, en kille som inte hotar två tjejer för att de råkar hålla på ett lag som är bättre än hans.

Jag saknar på fullt allvar ord. Om man inte som tjej kan sitta på långsidan under en vanlig serielunksmatch utan att upprepade gånger bli både direkt och indirekt hotad är något allvarligt ruttet.

Jag förstår att AIK-publiken sviker. Jag förstår att det finns många som väljer att stanna hemma för att inte bli förknippade med stora delar av de 3000 som var på plats igår.

Jag förstår inte klubbledning som på fullt allvar pratar om att de har en fantastisk publik och att de gör sitt bästa för att komma tillrätta med de "fåtal individer" som förstör. Det är inget annat än skitsnack. Det handlar inte om ett fåtal och hade de velat göra något åt saken hade de bromsat utvecklingen långt tidigare.

Igår var ingen viktig match. Igår var inget läktaruppror som idag dominerar kvällstidningarna. Igår var bara en vanlig match som arrangörerna säkert bedömer som lugn. Ändå gick vi två tjejer och såg oss om över axeln den korta promenaden hem. Vad visste vi, kanske någon inte skulle nöja sig med att hota.

1990 gick familjesemestern till Italien och fotbolls-VM. Vi bodde på en camping vid Genua och njöt av sol och bad samt den generella uppståndelsen kring evenemanget.Dessutom var vi på plats i arenan och såg Costa Rica skicka hem Sverige och Grin-Olle Nordin med ännu en 2-1 förlust.

Om ni tycker att det låter fanatiskt av en familjefar att dra ner sin barnfamilj på en lång bil och camping-semester för att titta på fotboll så fanns det andra som gått ännu längre.

Brevid oss på campingen bodde ett gäng svenska killar som kört ner i en folkvagnsbuss med skjutdörr lik våran men målad som en stor gigantisk svensk flagga.

Den kändes säkert som en bra idé då de optimistiskt började rulla milen ner genom Europa. De var inte riktigt lika entusiastiska över skammen att köra hem i densamme efter Sveriges minst sagt bedrövliga insats i mästerskapet. "Tror ni det går att köpa solglasögon till bilen?"

Idag såg jag bilden efter senaste tidens översvämningar i just Genua. Jag spanar bland bilkaoset men hittar den inte. Antar att de trots allt lät sig utskrattas längs Europas motorvägar i sin patriotiska buss.  

Det finns konstiga människor som tycker att det är tråkigt och fantasilöst med en bok i present. De vet helt enkelt inte vad de pratar om. Rätt bok i ett hårt fyrkantigt paket kan vara helt oslagbart.

Högst på bokönskelistan till julen står just nu dessa biografier.

Bägge lockar mitt intresse och Patriks historia känns det som man är skyldig honom att läsa.

Zlatans är jag bara så sjukt nyfiken på att frågan är om jag kan hålla mig till jul, men tror inte jag har något val. Vill ge den respekten av en heldag att sträckläsa, allt annat känns som ett helgerån och det finns det nog inte utrymme för innan dess.

Jag räknar dagarna, julmat och firande i all ära, men i jul är det du och jag Zlatan!

Vem är det som springer och springer men ändå aldrig kommer en millimeter?

Vi kan väl dra slutsatsen att lilla C kommer känna sig mer hemma på ett löpband än i ett spår i framtiden. Till snickerboa får han nog svårt att hinna om han inte tar ut löpsteget bättre.