Idag känner jag mig mer som en jönköpingsbo än vad jag gjort på över 10 år.

Idag hade jag allra helst stannat under täcket, läst Jönköpingsposten, ätit kebabpizza och frossat i de ofattbara nyheterna, samt gamla youtubeklipp med en levande Stefan Liv.

Precis en sån dag är det idag.

Minns ni hur magiskt det brukade vara med friidrott?

Önskar jag hade mer längt till Friidrotts-VM som börjar i helgen.

Varje sommar får jag för mig att jag tycker att det är mysigt att spela minigolf. Denna villfarelse inträffar allt som oftast när jag befinner mig i Göteborg vid Slottsskogen.

Jag borde vid det här laget lärt mig att jag inte alls gillar minigolf. Att jag redan vid 3de hålet suckar över mitt usla närspel och önskar att pinan vore över.

Visst ibland överträffar man sig själv. Vid Flaten fick jag för ett antal år sen på en riktig drömsving när jag skulle ta mig upp för den långa backen som tycktes gå i 90 graders vinkel. Min vän G sörjde den förlusten. Det var mer än hans manlighet klarade av. Han "golfspelaren" borde ha triumferat. Men det var ju just bara en lyckoträff. Det finns inte en chans i världen att jag någonsin kommer göra om den och min minigolfkarriär borde därför ha slutat där, på topp.

Eller så har jag helt enkelt misstagit detta för ett enkelt sommarnöje när jag borde hanterat det som en materialsport.

I Metro idag läster jag att VM-spelarna "förvarar bollen i en strumpa innanför byxorna för att den ska hålla rätt temperatur och egenskaper."

Kanske kan jag och minigolfen försonas trots allt. Om det inte krävs mer än en strumpa och ett par byxor för att jag ska börja gilla bollens egenskaper kan det vara värt att ge minigolfen en sista chans.

Det är sorgligt att följa nätdiskussionerna som följer dådet i Norge.

SD-anhängare (och ledare) försöker i ren desperation distansera sig från gärningsmannen så gott det går. Det är en fullt förstålig strategi då de oundvikligen blir ifrågasatta i diverse ledare, krönikor och av den stora massan "tyckare".

Det låter sig inte ske dock. De kan inte helt fördöma dådet utan måste lägga till ett "men". Det är lite olika hur de sen väljer att avsluta den meningen, men det brukar landa i något i stilen "man är inte rasist för att man är kritisk mot invandrare och islam" eller "det är klart att folk blir frustrerade när politiker inget gör, det är då sånt här händer".

Sanningen är naturligtvis den att de inte kan distansera sig då de står för precis samma unkna åsikter som Anders Behring Breivik. Ytterst få om någon av dem ställer sig bakom hans metod men de delar hans synsätt om "vi och dem".

Vi alla kräver en tillhörighet, ett sammanhang. Vi söker ett "vi". Det säger sig självt att när den tillhörigheten och vi-känslan byggs inte på en intern gemenskap utan snarare ett externt hot så är det lätt att den blir missriktad.

Det räcker att titta på våra fotbollsläktare. Även där vill klubbar och supportrar svära sig helt fria från ansvar. De kan inte på något vis se en koppling mellan att 20 000 personer står i kör och sjunger en hatramsa om andra laget och att några få förvirrade individer sen inte förstår att det hatet var ett symboliskt sådant, som inte fick praktiseras fysiskt.

Det går väl inte att bortse ifrån att dessa idioter som inte har förmågan att se skillnaden på hatramsor eller att slå någon sönder och samman, tror sig ha gott om stöd i ryggen. Det var ju trots allt 20 000 som sjöng med dem. De var bara modiga nog att utföra det de trodde alla önskade.

Det är ofrånkomligt att vår retorik och vår samtids debattklimat påverkar och legitimerar galningar som Anders Behring Breivik. Det går inte att uttrycka hat och avsky för andra människor och förvänta sig att ingen galning sen ska dra det steget längre.

Jag håller ingen ansvarig utom Anders Behring Breivik själv. Det är det inte min plats att göra. Men jag tycker alltid man ska söka att se sin egna roll. En naturlig första sak kan vara att skapa en "vi-känsla" utan ett fokus på "de".

Menar Jimmie Åkesson allvar med att han vill bevara svensk kultur och allt fantastiskt som är svenskt. Då efterlyser jag att han börjar hylla det i debatter och lägger sin fokus på reformer som kan åstadkomma detta istället för att skuldbelägga Islam för svensk kulturs frånvaro.

Att våra 15-åringar inte vet vem Lina Sandell Berg är eller hur man lagar kroppkakor är nämligen knappast muslimers fel utan det handlar nog om brist på intresse.

Jag önskar dig lycka till Jimmie med en PR-kampanj som väcker denna gnista hos den svenska ungdomen. Det tror jag skulle berika vårt land och vårt kulturarv. Men det skulle såklart kräva att det faktiskt var det som drev dig och inte det missriktade hat du delar med Anders. Tillåt mig tvivla!

Jag måste erkänna att jag mottog nyheten med glädje. Jag ser fram emot att se ännu en fashionista växa upp genom paparazzifotografernas teleobjektiv. Och vem är bättre lämpad att fostra en fashionista än självaste Victoria Beckham?

Sen som grädde på moset meddelas också namnet nästan omgående.

Det kan väl inte bara vara jag som direkt kommer att tänka på detta klassiska klipp? Jag har försökt få min bror M med fru att fortsätta sin streak på 4 döttrar med 2 till för att sen avsluta med en liten kille och döpa honom till 7an eller åtminstone Seven.

Nu var det Becks som tog det, och ja siffran känns väl i rättvisans namn lite som hans.

Varje gång det rapporteras från "fotbolls VM" spelas följande dialog upp i mitt huvud.

-Fotbolls VM?

-Vad pratar de om, det är ju inte VM-år?

-Det var ju VM förra året.

-Aha, de menar dam-VM.

Det tar bara en microsekund innan pusselbitarna faller på plats. Men det händer varje gång.

Jag tycker att det är spännande att någon aktiv lobbygrupp intensivt arbetat för att skapa denna stund av förvirring. Jag hoppas att de känner sig nöjda med resultatet.

Nu när de vunnit denna mycket viktiga kamp så kanske de kan se till att det inte bara är en kosmetisk semantisk förändring i rapporteringen, utan att faktiskt sporten som sådan utvecklas så att den gör sig förtjänt av den könsneutrala statushöjningen.

Till exempel kanske man till nästa VM kan åstadkomma att alla tjejerna har klart för sig att man inte under pågående spel får plocka upp bollen med händerna. Om nu någon trots allt blir förvirrad i stundens hetta, (det händer oss alla), så kanske domaren kan ha lärt sig att hon måste blåsa. Det är bara en tanke.

När man efter att ha väntat ut en regnskur med en sushi och goda vännen A strosar Götgatsbacken ner mot Medborgarplatsen kan man se än det ena och än det andra.

Först kanske stans last standing cowboy skrittar förbi.

Och som vore det inte nog kanske man sen möter ingen mindre än Mats Egnell.

Eventuellt var det några fler som vände sig om efter hästmannen och några mindre som förstod att vända sig om efter den mycket begåvade innebandyspelaren.

Själv uppskattade jag mötet med bägge denna tisdagskväll.

Alla tecken pekar på sommar. Det är 25 grader ute, solen gassar, det står juni i almanackan, studenter skrålar på stans gator och torg och parker svämmar över med glassätande soldyrkare. Ja det känns som sommar på alla sätt och vis.

Ändå är det något som inte stämmer. Jag önskar jag kunde låta bli att lägga märke till det. Att jag helt kunde ignorera och gå upp i sommaren fullt ut. Men av någon outgrundlig anledning slänger jag fortfarande ett öga på artiklar likt denna.

Och av någon outgrundlig anledning finns det fortfarande artiklar likt denna att läsa! Det är skrattretande NHL. Ni borde skämmas som inte låter oss ha sommaren ifred utan minsta påminnelse om snö och is!

Kan ni bara ta och vinna spektaklet nu Sedins så att jag inte patriotiskt halvhjärtat stöttar er genom några minuters läsning helt i onödan.