Inlägg publicerade under kategorin Vardag

Av Gunilla Olsson - 8 november 2011 08:19

Jag vet inte om AIKs publik faktiskt blir värre och värre eller om det är jag som glömmer mellan mina besök hur otrevligt ett AIK-arrangemang faktiskt är.


Storebror M erbjöd mig och lillasyster S att igår låna två säsongskort och se matchen mellan AIK och HV 71. Vi satt mitt på långsidan i ett halvtomt Hovet. Det är uppenbart att vi är ensamma om att sympatisera med serieledarna och vi håller låg profil. Sitter och småpratar och skrattar med varandra, applåderar när HV gör mål och skrattar ibland och skakar på huvudet åt de helt onyanserade och enögda publikdomarna som ständigt ställer sig upp och hytter med näven samtidigt som de skriker diverse obsceniteter.


Kanske ropade jag "Kom igen nu HV" två gånger eller så totalt under matchen, kanske ställde sig lillasyster S upp och applåderade vid ett eller två av målen, mer provocerande än så var inte vårt beteende.


Trots detta kände vi fler och fler arga blickar längs matchens gång och i pausen inför tredje rekommenderar en kvinna oss att byta läktare för "vårt eget bästa". Vi var lite för chockade för att veta hur vi skulle svara så vi sa mest bara "tack men vi klarar oss, det är hit vi har biljetter".


Jag önskar att vi hade frågat om det var hon som tänkte skada oss annars. Om hon visste med sig att hennes egna publik inte var att lita på och säkert inte skulle dra sig för att slå ner två tjejer och hur i hela friden hon då rättfärdigar att vara en del av den läktarkulturen.


Hennes vuxna dotter försöker förstärka sin mammas budskap med att säga "det här är faktiskt AIK-läktaren". Jag önskar det varit läge att förklara skillnaden på långsida och klack för henne. Jag förstår också att inte köpa biljetter till Norra Stå om jag ska se på fotboll men på långsidan i en serielunksmatch på Hovet måste man kunna sitta oavsett lagsympatier.


Under hela matchen står vuxna människor som jag förutsätter i vanliga fall lever normala liv med normala jobb och normala familjer och beter sig som neandertalare. Hatramsor mot diverse lag skanderar oavsett om de är närvarande eller inte. Burop och svordomar haglar ständigt över domare oavsett situation. Domarna buar man till och med ut när de kommer ut på isen efter pauser.


Det fanns en kort period under 3de då hela hallen faktiskt stod och skanderade "Kom igen Gnaget kom igen" Det var enda gången jag njöt av stämningen på plats. Det var positivt, de hejade fram sitt lag. Men det var en sån kort stund av matchen att både jag och lillasyster S reflekterade över den plötstligt förändrade stämningen när det inträffade.


Det var en relativt komfortabel seger för HV som ledde hela sista perioden med 4-2. Först när AIK reducerade med några få minuters spel hettade det till ordentligt och AIK pressade desperat på för en kvittering. En kvittering de trodde de fick när samma kvinnor vände sig om och hånfullt såg på oss innan de fick se målet rättvist bortdömt. Sällan får man smasha in pucken likt en tennisspelare.


När slutsignalen ljöd reste vi oss omgående och var nästan först av läktaren. Helt absurt egentligen men stämningen i luften gjorde att vi kände att det var läge att vara snabba. Vår instinkt var tydligen rätt för vi blev ikappsprungna av en kille som hotfullt tog tag i min arm och hotfullt väste "sätt dig någon annanstans nästa gång. Våga inte sitta där och flina en gång till".


Allvarligt talat. Kände han sig stolt och macho när han åkte hem den kvällen? Han såg ut att vara i min ålder, såg inte ut som ett uppenbart rötägg, hade säkert flickvän hemma som väntade i tron att hon hade en vanlig-svensson pojkvän, en kille som inte hotar två tjejer för att de råkar hålla på ett lag som är bättre än hans.


Jag saknar på fullt allvar ord. Om man inte som tjej kan sitta på långsidan under en vanlig serielunksmatch utan att upprepade gånger bli både direkt och indirekt hotad är något allvarligt ruttet.


Jag förstår att AIK-publiken sviker. Jag förstår att det finns många som väljer att stanna hemma för att inte bli förknippade med stora delar av de 3000 som var på plats igår.


Jag förstår inte klubbledning som på fullt allvar pratar om att de har en fantastisk publik och att de gör sitt bästa för att komma tillrätta med de "fåtal individer" som förstör. Det är inget annat än skitsnack. Det handlar inte om ett fåtal och hade de velat göra något åt saken hade de bromsat utvecklingen långt tidigare.


Igår var ingen viktig match. Igår var inget läktaruppror som idag dominerar kvällstidningarna. Igår var bara en vanlig match som arrangörerna säkert bedömer som lugn. Ändå gick vi två tjejer och såg oss om över axeln den korta promenaden hem. Vad visste vi, kanske någon inte skulle nöja sig med att hota.



Av Gunilla Olsson - 4 november 2011 08:15

Jag har trots sammantaget några år i USA bara varit där och firat Halloween en gång. Jag var 16 år och egentligen på tok för gammal för "trick or treat" men vi åkte ändå till en välkänt generös gata för att se på dekorationer och lyckades få med oss tillräckligt med godis hem, för att mätta en mindre kontinent med.


Det var en kul högtid att få uppleva. Man la en dag på att dekorera och skära pumpor och en dag på att fira. Det var tämligen odramatiskt och en högtid att pigga upp hösten lite med.


Jag förundras över explosionen av Halloween-firande i Sverige. Det är en högtid vi egentligen inte har några traditioner kring utan alla höftar fram något utifrån vad man sett på film. Bristen på fasta ramar har gjort att vi tycks fira det i veckor istället för som i USA nöja oss med att fira 31 oktober. Ingen vet egentligen datum och man har fester både veckan innan 31a och veckan efter. Plötsligt verkar vi fira denna högtid mer intensivt än den mest patriotiska amerikan.


Min facebook-feed flödar över av bilder från diverse fester och pumpor och har så gjort i en veckas tid. Kul med nya traditioner absolut. Det är jag helt för, men snart får vi lägga till en vers så kan vi långdansa och sjunga "halloween vara ända fram till jula". Enda kruxet blir sen att trots det hinna klämma in Thanksgiving.

Av Gunilla Olsson - 3 november 2011 08:29

Ska på balett ikväll för andra gången i mitt liv.


Första gången såg jag Askungen på baletten i Prag. Jag och min vän J hade att välja på platser i den kungliga logen eller ståplatser när vi i sista sekund bestämde oss för att gå dit. Vi valde ståplatser för 15 mycket prisvärda kronor om jag inte missminner mig. Väl inne var salongen halvfull och de 15kr visade sig välinvesterade då de trots allt köpte oss mycket bekväma och bra sittplatser.


Som nybörjaråskådare var jag glad att jag sett Disney-filmen otaliga gånger och faktiskt läst sagans olika versioner ett antal gånger också. Var lättare att njuta av upplevelsen när jag inte var upptagen med att försöka göra en obskyr handling begriplig.


Jag fortsätter tydligen att bara se baletter som tidigare tolkats av Disney. Ikväll är det Ringaren av Notre Dame som min syster C bjudit med mig på. Problemet är att här har jag varken sett filmen eller läst sagan. Jag vet att Quasimodo är puckelryggig och inte spelar i samma liga som den vackra Esmeralda och jag har vid ett tillfälle besökt Notre Dame. Räcker det som förkunskap tro?


Ser fram emot kvällen men det finns en risk att jag kommer spendera den som ett stort frågetecken i en av bänkraderna.

Av Gunilla Olsson - 2 november 2011 09:41

Musik var aldrig min favorittimme i skolan. Jag har alltid varit väl medveten om min bristande förmåga och föredrog de lektioner jag istället kunde briljera. Värst var de lektionerna då vi tvingades sjunga "Musik ska byggas utav glädje". Det kan vara mitt mest ångestframkallande musikminne.


Däremot fanns det en del sånger som kunde lysa upp i mörkret,jag älskade till exempel sången "I en sal på lasarettet". Jag försöker att inte dra allt för stora slutsatser om vad det säger om min eventuella personligheter att jag föredrog en så deprimerande sång. "Min vän Angie" var nog favoritboken under samma period och det gör inte saken bättre.


Men den riktiga favoriten var nog den riviga sången nedan, inte heller den med glad text men lycklig på något vis ändå.



På sistone dyker den upp i mitt huvud varje gång jag sätter fot i mitt trapphus som för tillfället genomgår ett större plastikkirurgiskt ingrepp.


   


Kan tyckas som ett tämligen dramatiskt låtval för en enkel ommålning. Men den där orangea färgen besitter mer av husets själ än du kära läsare kan ana. För varje penseltag känns det mer och mer som ett helt nytt hus och därmed känns låten helt berättigad.


Eller så söker jag bara anledning att ohämmat få tralla den i hissen och minnas de få musiklektioner jag faktiskt gillade. Ledsen grannar för detta nya inslag i vårt annars så trivsamma hus.


Av Gunilla Olsson - 27 oktober 2011 12:14

Vem är det som springer och springer men ändå aldrig kommer en millimeter?



 

Vi kan väl dra slutsatsen att lilla C kommer känna sig mer hemma på ett löpband än i ett spår i framtiden. Till snickerboa får han nog svårt att hinna om han inte tar ut löpsteget bättre.

Av Gunilla Olsson - 27 oktober 2011 08:48

Ibland drabbar känslan mig att det som händer hade gjort sig så bra på film. Jag ser framför mig hur biopubliken roas av den absurda situationen. Oftast roar känslan och tanken mig, men ibland gör den mig lite illa till mods då jag inser att det inte är mig biopubliken kommer sympatisera med. Snarare tvärtom. Jag skulle helt orättvis porträtteras som "the villain".


Trött efter några dagars tjänsteresa lämnade jag igår in hyrbilen och skulle ta en taxi hem. Som brukligt är går jag bort mot taxikön, får ögonkontakt med första bilens förare som nickar att han är ledig och kommer ut för att hjälpa mig med väskor in i bagageutrymmet.


Med väskorna på plats och handen på handtaget hör jag hur en taxichaufför två bilar bak börjar ropa. "Det är jag som är första bil, det är jag som är första bil." Jag ser på min chaufför som bara skakar på huvudet så jag öppnar dörren och ska sätta mig varpå den arga taxichauffören kommer springande. "Det är jag som är första bil." Jag ser igen på min chaufför som denna gången mumlar "Ja han kom först så du får välja vem du vill åka med."


Eftersom väskorna var på plats så tyckte jag det var logiskt att åka med bilen jag var på väg in i men den andra chauffören protesterade högljutt tills en tredje chaufför blandar sig i och bekräftar att den arga chauffören faktiskt var först. De börjar då demonstrativt lyfta över mina väskor till "rätt bil".


Jag undrade om det var ett skämt och trött och irriterad blev jag nog lika högljudd när jag ifrågasatte om de verkligen tyckte att det var mitt jobb att hålla reda på vilken bil som kom först och om de på fullt allvar trodde att jag brydde mig det allra minsta. Sur mumlar jag till min nu hänvisade chaufför "ja vad kul det känns att åka med dig."


Han ägnade sen resan åt att desperat försöka rädda sin dricks genom överdrivet trevligt småprat. Jag ägnade resan åt att tänka på hur mycket han såg ut som en karaktär ur en Josef Fares film.


I den filmen hade han haft fru och barn han försörjde på sin taxi-lön trots att han i sitt hemland var hyllad hjärnkirurg. I samma film hade han samma kväll fått veta att hans fru lämnat honom och det är enda anledningen till att han exploderar när han inte ens får körningen han har rätt till. Vanligtvis är han glad och munter och helt klart biopublikens favorit.


Min otacksamma roll var helt enkelt den bifigur som råkar komma in i handlingen när den älskade karaktärens tillvaro ramlar samman och ytterligare spär på hans misär istället för att uppfatta hans rop på hjälp. Helt orättvist blir jag "the villain", det är ingens fel, biopubliken får bara aldrig höra min berättelse.  


Det fick mig att under resan bli aningen vänligare inställd mot den pratglada chauffören. Men med avstängd söderledstunnel och diverse omvägar med efterföljande dubbel taxinota fick han ändock ingen dricks. Någon måtta får det va!

Av Gunilla Olsson - 19 oktober 2011 08:32

Ledsen för min tystnad här. Det känns som att ingenting i livet kommer gratis för tillfället och jag har fullt upp med att utkämpa de strider livet kastar min väg.


Senaste dygnen har jag äntligen tagit tag i problemet "iskall lägenhet" och börjat lufta element som aldrig förr. Det är en sport där man kastas mellan hopp och förtvivlan. Ska inte tråka ut er med detaljer men status imorse var att 2 av 5 faktiskt fortfarande efter natten var fisljumna. Helt klart ett framsteg. Det var det som invaggade mig mig i känslan av att det här kanske var en bra dag.


Efter en vecka då jag tappat nytt busskort, ständigt legat 15 min efter, varit obeskrivlig trött, bråkat med lampor och element samt försökt klara av jobb och andra livsprojekt behövdes en sådan.


Känslan förstärktes när jag sen efter att ha tömt en garderob på golvet hittade ett par bortglömda svarta byxor som både satt bra och är bra kontorskläder. Drog på mig dem och rättade till fickan där det dessutom låg en 100-lapp. Dagen blev bara bättre och bättre.


Ända tills jag sprang nerför slänten för att hinna med tunnelbanan och föll handlöst. Vred foten helt under mig och och tillät mig själv att gråta i ca 30sek innan jag haltade ner till tunnelbanan. Fråga mig inte hur men nu sitter jag vid mitt skrivbord. Planen är att förbli sittandes här till 17:00 då jag ska försöka hitta ett sätt att ta mig hem med smärtande fot.


Jag har inte vågat ta av mig skon och kolla skadan, svullen är den tveklöst och stel börjar den bli. Den synliga skadan jag dock sett är att det gick hål på knät på byxan så glädjen över fyndet varade i endast 30min.


Där har ni min morgon och mitt liv för tillfället kära läsare. Imorgon vet jag bättre och tyglar min ogrundade optimism,

Av Gunilla Olsson - 14 oktober 2011 15:58

Miljön i all ära men är det på fullt allvar meningen att vi nu ska komma ihåg att tända en lampa ca 15min innan vi behöver ljus i det rummet?


Jag har alltid varit noggrann med att aldrig ha tänt mer än i det rummet där jag befinner mig. Efter att låg-energi-lampor i större utsträckning tagit över min lägenhet, är så inte längre fallet.


Nu tar jag ett varv och tänder överallt på morgonen för att inte förlora tid när jag behöver åtminstone ledsyn för att hitta vad jag vill ha i garderoben.


Förvisso är den i hallen gammal och kass. Dessutom kan världens längsta hall behöva mer belysning än världens minsta lampskärm ger.


Jag behöver någon ful ikea-lampa likt nedan.


 

Men det är inte hela förklaringen. Vardagsrummet lider av samma åkomma.


Jag avskyr att komma hem och inte omedelbart kunna bryta det kompakta deprimerande mörkret. Snart lämnar jag lamporna tända i ren desperation. Vet inte vad miljön tycker om den lösningen? Gissningsvis var det inte riktigt den effekten man ville ha.

Skapa flashcards