Nej, jag har inte blivit en hajkmänniska med åren utan kräver fortfarande vissa bekvämligheter för att trivas.

Däremot är jag i allra högsta grad fortfarande en lägerbålsmänniska även när glöden börjar falna. Kan man få det ena utan det andra?

Utöver det kan jag meddela att 32-åringar borde komma i säng innan kl 4 om nätterna. Lättare sagt än gjort med tanke på senaste nätternas facit.

Nej jag har inte glömt bort er kära läsare. Jag har bara valt bort er. Så går det ibland när chefen får för sig att man ska göra lite nytta om dagarna, kvällarna bokas upp med diverse möten och helgens projekt kräver sin förberedelse.

Men så fort jag finner tiden och livet tillräckligt intressant så vet ni att jag skriver och frekvensen återgår till det normala. 

Suger det att bli bortvald? Nu vet ni hur jag känner det när ni inte klickar in för att läsa.  

Helena Prytz, du är säkert en trevlig tjej. Jag vet egentligen inget om dig och det känns tråkigt att vårt första möte ska ske under så negativa omständigheter.

Nu ska jag öppet medge att jag inte på något vis är din eller förlaget Bra Böckers målgrupp när Dexter Hängiven Hämnare (Jeff Lindsay) beslutades att ges ut på svenska.

Jag kan också ärligt säga att jag inser att den goda Lindsay inte givit dig något material att jobba med. En författare som minst en gång per sida behöver använda sig av versaler, för att rätt ord i meningen ska betonas, kommer aldrig belönas med Nobelpriset i litteratur och det är helt ok.

Med detta sagt vill jag ändå råda dig att söka ett nytt jobb. Den översättning du är skyldig till hade jag knappt godkänt av en årskurs 9 elev under min tid som lärare.

Jag kan bortse från slarv som att du skriver "ölet" istället för "ölen", jag försöker ha tålamod med dig och fokusera på storyn och inte dina ordval. Men du gör det stört omöjligt för mig!

På sidan 50 när Astor och Cody kommer in i rummet skriver du:

"Han var inte så pratsam. Han sa faktiskt nästan aldrig någonting. Stackars unge. Hela situationen med hans far hade verkligen strulat till det för honom."

Min kvalificerade gissning är att originaltexten är:

"He was not very talkative. He really never said anything. The whole situation with his father had really messed him up."

Det är en bedrift att översätta varje ord rätt av, aldrig bekymra sig om ordföljd, idiomatiska uttryck eller flytet på svenska. Jag kan tåla det även om det är undermåligt. Men när jag läser nästa mening vänder det sig i magen på mig.

""Är du full?" frågade han. Det var ett långt tal för honom."

Det är så svengelskt att jag bara vill skrika högt!

Fortsätter boken i samma stil kan du på fullt allvar bli den första översättaren som hamnar på min "läs ej lista" där bara usla författare tidigare förpassats. Du är redan den enda översättaren jag kan namnet på trots att din uppgift helt klart borde gå tämligen obemärkt förbi.

Kanske var det din plan? Kanske ville du skapa ett namn för dig själv. I så fall får jag gratulera till framgången. Nu har du ju faktiskt ännu en google-träff att briljera med.

Där sitter jag i godan ro och läser min Metro när mannen framför mig fångar min blick.

Han drar ur jackfickan fram sitt nyckelband och hänger det om halsen samtidigt som han ser på mig. Jag läser på bandet som vittnar om hans generösa blodgivande "Jag är positiv"

Plötsligt känns blicken menande och stämningen blir smått påtaglig. Hur kan han veta att i min väska ligger

?

Hade jag haft en bättre hårdag, eller något som helst till övers för folk som bär sina nycklar kring halsen, kanske jag hade besvarat hans blinkning och gett mig tillkänna.

Sitter och ler stundtals åt Anders Timells mycket träffande uttryck: "Det är inte kappans fel var vinden blåser".

Förmågan att helt enkelt rycka på axlarna och helt avsäga sig ansvar måste ändå bädda för en tämligen skön livsfilosofi.

Ska ärligt säga att den inte ligger för mig och att jag nog inte ens önskar göra den till min. Däremot klär den honom och tål helt klart att beundras på avstånd.

Måste man helt enkelt ha gått på KTH för att gå igång på det här, eller vad är det jag missar?

Det har en tid nu varit känt att både Fredrik Lindström och Henrik Schyffert flyttar till Ateljéhuset i Vasastan som blir Stockholms första bostadshus med en så kallad Doorman.

Jag hade en i New York. Långt ifrån en flashig variant i uniform som artigt höll upp dörren för mig. Snarare en bister variant som misstänksamt glodde genom sin glasruta som om det var första gången han såg mig och övervägde om jag skulle tillåtas inträde.  Det spelade ingen roll hur många gånger vi upprepade proceduren, jag förblev opålitlig i hans blick.

Trots min föga mer-smakande upplevelse av Doorman då så uppskattade jag att se att min hyresvärd i Skärmarbrink tar upp kampen genom att erbjuda hissvärd.

Han var inte mycket hjälp i att stänga varken galler- eller ytterdörren. Men visst var han rekryterad med hänsyn till hissens storlek och en viss trivselkänsla tycker jag nog ändå han bidrog med.  

Ikväll händer det, nu ska filmen äntligen ses. Dessutom i sällskap med vän P. Känner mig väldigt laddad.

Ni som redan sett filmen, känn er fria att peppa mig ytterligare med era lovord. Ni som också sett den men var mindre imponerande, inget gnäll nu! Förstör inte min dag med sådant.

Nu när jag frikostigt givit er detaljplanen för kvällen förväntar jag mig minst en stalker på plats. Vore en sorglig blogg om inte åtminstone en sådan kunde uppbådas.