Inlägg publicerade under kategorin Politik

Av Gunilla Olsson - 9 juli 2012 11:05

Förra veckan sneglade man misstroende på de andra bilisterna och log i busigt samförstånd. Det var inte klokt, här körde vi på Essingeleden och kom upp i svindlande hastigheter som 50km/h. Semestertider är fantastiska även för oss som jobbar. Varje dag var det samma sak. Vi kunde inte tro vår tur, vågade inte prata högt om den för att inte på något vis utmana ödet.


Trots denna diskretion måste någon försagt sig. Någon har skvallrat. Trafikverket fick höra att på Essingeleden där rullar minsann bilarna. Den avstängda avfarten till Essingen räckte inte, bilarna verkade den till trots ta sig fram.


Idag var ordningen återställd. Två filer avstängda och visst tog det död på semesterglädjen hos oss som jobbar. Det är bara att gratulera till väl genomförd attack.


Man har aldrig tänkt tanken att ha tillräckligt många vägar i en storstad ,så att inte vägarna slits så kopiöst att man varje sommar och så gott som varje natt måste stänga ner huvudleder för underhåll?


Med dagens trafiksituation i Stockholm är hastighetsbegränsande skyltar inte annat än ett hån. Som att någon, någonsin skulle ha en öppen väg nog att köra för snabbt på. Vi kan nog lugnt konstatera att hastigheten är självreglerande, kamerorna i södra länken som antingen är stängd eller igenproppad känns tämligen överflödiga.  "Ta det lugnt Stockholmare" säger Trafikverkets skylt när man passerar Solna. Jo tack, trafikverket det gör vi vare sig vi vill eller ej. Annars kan ni ju alltid stänga av en fil till! 

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 22 mars 2012 16:45

Ja jag erkänner jag föredrar de besprutade stolt lysande gula stora bananerna framför de ekologiska mer sorgliga kantstötta små stackarna. Ja jag föredrar mina morötter homogena och likformade framför knöliga missformade ekologiska. Jag vet att det är vansinne men det är ett vansinne jag unnar mig.


Få saker får mig att se så rött som djurrättsaktivister, högljudda miljöpartister som hycklande glatt bolmar på en giftpinne som knappaste är fairtrade samtidigt som de predikar om hypotetiska risker med kärnkraft, eller allra värst palestinasjalar. Det finns inget i retoriken, framtoningen, eller samhällssynen jag delar och jag ser till att hålla mig långt borta.


Visserligen borde man kunna köpa ekologiskt utan att känna samröre med dessa grupper men för mig har de av någon anledning blivit för starkt förknippade med varandra.


Det kom därför som en smärre chock när bästa vännen K började uteslutande handla ekologiskt. Inte bara det, hon började köpa scarves producerade från påstådda blinda kvinnor i afrika och gick till alla möjliga extremer för att dämpa det dåliga världssamvetet.


Jag är fullt medveten om att jag låter som en hemsk människa. Kanske är jag det också. Jag vill tro att jag hittar andra sätt att ge och engagerar mig och att dessa bara inte passar mig. Jag deltar glatt i en kakbank med microlån, jag skänker en slant till behövande ibland när jag konfronteras med dem. Jag försöker att finnas till hands för vänner och familj med alla medel jag har. Jag engagerar mig ideellt i frågor jag brinner för, men kanske är det inte tillräckligt.


Igår letade jag matlagningsgrädde och irriterade mig på att det bara fanns 5dl av de förslutningsbara. Vill inte ha grädde som står och tar lukt av resten av kylskåpet. Tog en stund innan jag såg den. Mitt öga vandrar så vant förbi eko-symbolen så det tog ett tag innan jag insåg att den faktiskt fanns. Modell mindre och förslutningsbar.


 


Det störde mig att den var ekologisk och jag skrattade åt min egna dumhet. Hur kan det provocera mig så? Sen kom jag på alla gallskrik om hur miljöovänliga de där korkarna är och då kändes det som att det åtminstone gick på ett ut.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 22 februari 2012 12:00

Jag får ta och gratulera Uppsala till att vara Sveriges rikaste kommun. Jag kan inte komma på någon annan rimlig anledning till att de ska skylta om hälften av stans övergångsställen inte bara en gång utan två då den första skylten som kom var olämpligt yppig, går att läsa om här.


Ni som kör E4an söderut vet att det vid Södertälje sitter en skylt mot E20 dit resenärer mot Göteborg hänvisas. Inte för att det är bästa, snabbaste eller säkraste vägen. Det vet väl alla som åker ofta att E4an till Jönköping och sen riksväg 40 är överlägset bättre. Förklaringen har istället alltid varit att det är för kostsamt att skylta om. Detsamma gäller vid förändring av hastighetsgränser och dylikt. Man dröjer med sådana förändringar då det är förenat med stora utgifter.


Tack och lov för Uppsala som inte har sådana bekymmer. De kan nämligen skylta om fullt dugliga skyltar mest för skojs skull, eller som ett slag i luften för jämställdhet.


Är det på fullt allvar någon som uppfattar Herr Gårman som för manlig och patriarkalisk? Som lärare lärde jag mig att välja mina fighter i klassrummet. Nedan bild kan väl inte i rimlighetens namn kännas som en seger för någon.


 


Jag vill inte på något vis kritisera Fru Gårman då hon likt Herr Gårman helt och fullt fyller sin funktion i att tydligt visa först var övergångsställe finns och sen hur man bäst nyttjar det. Jag har bara tidigare upplevt uppgiften som relativt könslös och tyckt att ordleken Herr Gårman (här går man) haft en viss torr charmig klang som berättigat valet av att han fått en mer framträdande roll och hon en mer tillbakadragen.


Sen kan det väl inte vara bara jag som undrar vad Uppsala gör om ett år då "Hen" är än mer på tapeten och de måste hitta ett sätt att få både Herr och Fru att kliva tillbaka.


Ja lika löner för lika arbete känns ju helt klart som en bagetell i jämförelse.

Av Gunilla Olsson - 14 februari 2012 16:14

Det var när jag läste den här artikeln av Maria Sveland, som det än en gång började att snurra i mitt huvud kring det där med feminism.


Jag har likt henne reagerat på ett allt hårdare debattklimat generellt. I så gott som alla forum, kommentatorsfält och sociala medier tävlas det i att uttrycka sig så knivskarpt och provocerande som möjligt för att göra sin poäng hörd i det allmänt pågående bruset. Jag är säkert inget undantag men jag kommer på mig själv med att allt oftare efterlysa nyanser.


Hon kallar det här för att "gränserna förskjutits åt höger" och drar sig inte för att klumpa ihop Bengt Ohlsson och Marcus Birro med Knausgård och Breivik. Jag skulle vilja påstå att det snarare handlar om en polarisering och att det finns extremister både åt höger och vänster som bidrar till ett debattklimat som i mångt och mycket går överstyr.


Ironiskt nog tycker jag Sveland själv bidrar till det när hon så lättvindigt avskriver hela problematiken med generaliseringar om höger och vänster och klumpar ihop helt utan hänsyn till gråskalan.


Mitt problem med feminism har alltid varit att jag känt att definitionen varit så otroligt snäv att många kvinnor inte alls kunnat omfattas av den. Trots allt har den framförts av en högljudd grupp och därmed fått gehör och tvingat oss övriga kvinnor att förhålla oss till den vare sig vi vill eller ej. Har man då valt att inte ansluta är man inte bara inte feminist utan man är antifeminist.


Jag är en yrkesarbetande modern självständig singelkvinna som förstår att det finns andra kvinnor som valt ett annat liv än mitt. Jag har anklagats för att vara osolidarisk mot andra kvinnor som vill komma fram i karriären då jag tyckt att kvinnor med andra ambitioner ska få göra andra val. Varför feminsiter inte förväntas vara solidariska med hemmafruar och därför stanna hemma har jag aldrig förstått. Varför den ena kvinnans val ska vara rätt medans den andras anses fel rimmar för mig fruktansvärt illa med feminismens egentliga grundtanke.


Sveland tar det hela ett steg till. Hon gör i sin text antifeminister synonyma med kvinnohatare. Placerar mig i ett fack som känns mig så oerhört främmande då hon i breda penseldrag målar världen svart och vit. Man står med henne eller med Pär Ström och gänget på Genusnytt.


Hon skriver  "Det ligger i hatets natur att det tvingar de hatade att förhålla sig till dess existens." Hon syftar på att hatet bara skulle blåsa från höger men lyckas med den meningen sätta fingret på mitt mångåriga kluvna förhållande till feminismen. Någon annan har satt agendan och jag tvingas förhålla mig.


Aldrig har det funnits bättre förutsättningar för oss "vanligt folk" att höja en sund röst. Tyvärr slarvar vi bort möjligheten genom att göra oss upptagna att skruva resonemangen till sin spets. Jag är trött på onyanserade debattörer vare sig de heter Sveland eller Ström och vare sig de står till vänster eller höger.


Målar man världen i svart eller vitt kommer där alltid finnas ett "vi" och ett "dem". Ditt hjärta har all anledning att bulta förtvivlat Sveland för din text bidrar till ett redan allt för hårt debattklimat helt utan gråskala.

Av Gunilla Olsson - 19 januari 2012 12:55

 


Hittade följande citat i dagens Aftonbladet och skrattade till. Är så gulligt med politiker som ska visa sig vara i tiden och lite lagom folkliga sådär.


Dessvärre missar han ju helt målet. Förutom det faktum att myten om Zlatans brist på framgångar i landslaget är oerhört överdrivet så haltar liknelsen rejält.


Senast jag kollade är Zlatans "jobb" som spelare i Milan. Det är där han tjänar sina pengar och det är där han förväntas prestera. Det gör han väldigt framgångsrikt, han delar ledningen i Italienska skytteligan och laget ligger i topp i tabellen som sig bör. Liknande resultat har han faktiskt givit alla klubbar som varit villiga att betala hans lön. Landslaget är mer av ett hedersuppdrag men självklart kul när han lyckas även där.


Jag gissar att Berlusconi är en nöjdare arbetsgivare till Zlatan än vad svenska folket, LO och övriga är till Juholt.


Av Gunilla Olsson - 17 januari 2012 08:43

Efter en sekund av glädje då orden i mitt sinne började falla på plats och jag kände hur fingrarna kliade av lust att få sätta dem på pränt, så togs mitt sinne sen totalt över av en gastkramande skräck.


Är det precis så illa att jag inte känt för att blogga och skriva sen Juholt tog julsemester och nu när han är tillbaka så kan jag plötsligt inte låta bli? Det vore ju fruktansvärt på alla sätt och vis om min inspiration och skrivlust var sammanhängande med denna individ. Han roar mig helt klart, men jag vill inte att han inspirerar mig på något sätt, inte ens till hån.


Det verkar inte bättre. Jag får förlika mig med den äcklande tanken. Juholt är tillbaka och jag kan inte låta bli att skriva om saken.


 


Jag tyckte det var korkat igår när jag hörde om hans uttalande, men jag tycker nog att hans försvar är om möjligt ännu sämre.


Låt mig se om jag har förstått dig rätt Juholt. Du uttryckte dig medvetet "drastiskt för att belysa minoritetsregeringens problem." trots att du "självklart vet" att SD inte satt i riksdagen förra mandatperioden. Med andra ord fabulerade du något för att framställa saker som värre än vad de faktiskt är.


När sen inblandad attackerad part i en blogg, ett mycket mindre forum än det tal du själv höll, rättar ditt "drastiska" uttalande så tycker du att det är "låg nivå"?


Jag kan tycka att det är låg nivå att insinuera en uppgörelse som du de facto vet inte existerar och på så sätt hoppas lura några väljare att tro att regeringen gör upp under bordet, med det parti som du själv inte kan vara vuxen nog att dela tv-studio med.


Jag kan tycka att det är ännu lägre nivå att vilja påvisa ett faktiskt problem med fabulerade exempel. Att en minoritetsregering är problematisk är väl ingen rikshemlighet direkt. Borde finnas gott om faktiska exempel att ta till för att belysa det istället för en medveten lögn.


Men den allra lägsta nivån i hela härvan hittar vi nog när du inte ens själv inser din dumhet, utan istället än en gång tar på dig offerkoftan. Det är andra som håller "låg nivå" det pågår "ryktesspridning" någon försöker "skada dig" osv osv.


Ledsen Julholt, men du är inte en bättre partilederare än vad du var i December. Du hinner inte mer än öppna munnen innan det står tämligen klart. Tar den här farsen någonsin slut? Jag vill ha en vettig opposition!


Av Gunilla Olsson - 13 december 2011 11:45

För en gångs skull har jag ingen stark åsikt i frågan. Jag har inte tittat på förslaget och vet därför inte om det är lyckat. Jag har också för dålig förkunskap i konstruktion för att veta något om hur stor ombyggnation som krävs. Därför tänker jag inte alls uttala mig om sakfrågan. Den får andra diskutera.


Med det sagt så vill jag fortfarande inte vara helt tyst. Det vore helt olikt mig. Här följer mina reflektioner om debatten som rasar.


1. Jag tycker det är oerhört gulligt med aktivister. Ni vet sådana där personer som med handskrivna plakat fortfarande leker år 1967 och så fort politikerna inte lyssnar på dem skriker att det är "odemokratiskt". Det är deras absoluta favoritord. Så övertygade är de att trots att de bara är ca 20 personer som står och huttrar där i kylan så står samtliga stockholmare moraliskt bakom dem. Det är något rörande över det samtidigt som det naturligtvis är urbota dumt.


2. Nostalgi kan få till och med en annars stundtals resonabel Oisin Cantwell att publicera sån här dynga. Jag uppskattar att han gillade att dricka läsk på högstadiediscon, men kan inte riktigt se att det ska påverka infrastrukturen i vår huvudstad. Varje gång jag är i Jönköping möts jag av förändringar, men det är svårt att begära av de som bor kvar, att de i solidaritet med mig bevarar mina minnen. Jag tror på något sätt att minnen finns kvar även om de byggs bort.


3. Efter en 20 år lång diskussion tror jag inte att rätt svar är att avvakta och utvärdera lite mer.


Jag tittade på nyheterna i morse då en representant från Stockholms Skönhetsråd var på plats. Argumenten både från honom och ansvarig politiker var de vanliga. De har valsats i media tillräckligt men jag skrattade gott åt hans slutkläm. Han fick frågan om han nu trodde att loppet var kört och svarade något i stil med "Redan 1904 började man diskutera Slussen och röstade igenom en förändring som skulle ske 1906. Den lyckades man stoppa så jag är fortsatt optimistisk."


Får man verkligen kalla sig optimist om man inte har ett kreativt motförslag utan enbart bejublar att man nu på över 100 år inte lyckats komma fram till en lösning på en av stans värsta knutar.


Jag kan tänka mig många ord för att beskriva en sådan person, optimist är inte ett av dem.



Av Gunilla Olsson - 28 november 2011 08:20

De försiktiga stegen, den lugna takten och flanerande stilen gjorde klart att det här är en man som inte rör sig särskilt ofta i katakomberna under Centralstation.


Först skrattade jag bara till av hans blotta närvaro men sen såg jag journalisten i släptåg och plötsligt förstod jag Juholts agenda när han åkte kommunalt denna morgon.


Han vill så gärna visa sig vara en man av folket för att lyfta de svikande siffrorna. Det kan man ju förvisso förstå. Alla politiker skulle tjäna på en större förståelse för fotfolket. Men jag känner mig tveksam till att det därför krävs att man gör intervjuer nere i tunnelbanan. Förståelse i all ära, men också viss distans. 


Jag kan inte tala för andra väljare än mig själv men jag föredrar en statsministerkandidat som är statsmannamässig. Det är viktigare att han klarar föra sig med världens ledare än Stockholms pendlare. För Juholts skull får vi hoppas det finns folk som resonerar annorlunda.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se