Skönt att allt är som vanligt när det kommer till facket. Deras svar på nedan nyhet är är att rikta kritik mot arbetsgivaren för att många oskyldiga anställda har blivit filmade på jobbet utan att de vetat om det.

Ja det måste ju vara det verkliga problemet här. Att någon stackare hamnat på film när han petat sig i näsan när han trodde att ingen såg. Det lilla problemet med en organiserad personalgrupp som stjäl från företaget är naturligtvis sekundärt till detta. Det blir ibland väldigt tydligt att förmåga till perspektiv inte är alla människor förunnat.

I denna tid av konspirationsteorier har jag en egen. Min teori är att bara i ett av världens tryggaste, mest händelselösa och stundtals tråkiga land där inga reella problem existerar har invånare kraft och energi till att fabricera konspirationsteorier, den ena mer hissnande än den andra.

Har man rikitiga problem har man varken tid för eller behov av foliehattar, så ni stackars förvirrade personer. Känn er lyckligt lottade!

Tittar man ut denna morgon är det lätt att få för sig att det är en ganska fantastisk dag som väntar. Solen står redan högt och vi börjar bli bortskämda med sådana dagar nu.

Har man likt jag koll på almanackan så vet man dock att denna dag egentligen är en dag jag helst vill bojkotta. Vetskapen om att det är 1 maj får det att krypa i hela kroppen på mig.

Jag skäms över det faktum att man i Sveriger har en partipolitisk helgdag. Jag skäms att man i snart 100 år låtit det bli tradition att Vänstern gått i en skendemonstration och protesterat mot sin egna sittande regering. Det är inte värdigt en demokrati!

Det är ju först de sista 5 åren de egentligen haft fog att demonstrera alls. Innan dess har de de facto skrikit om orättvisor som de själva skapat. Är det försvarsbart nationalekonomiskt att vi alla ska vara lediga för att bejaka detta spektakel?

Nu sitter någon och tänker att det minsann är fritt fram för vilket parti som helst att demonstrera. Det stämmer i teorin. I praktiken har vänster-rörelsen gråtit som barnungar över det faktum att stora stygga KD vågat sig på att ut och prata politik i Uppsala på deras alldeles egna 1 maj. De tycker att de ska få ha sin dag helt i fred. Det faktum att det finns arbetare inom andra partier är en sanning de vägrar ta till sig. Det faktum att vi inte är en enparti-stat och att det i en demokrati knappast är ok att en politisk falang får en egen dag då de andra ska vara tysta har också gått dem helt förbi.

Kan vara dags för S+V att inse att kartan ritats om sen 1890-talet. Att det faktiskt finns arbetare som inte ser arbetsgivare som sina livs motståndare utan som hittat sätt att jobba tillsammans. Det finns också arbetare som vill vara fackliga men inte vill tillhöra fackföreningar som direkt bekostar ett parti man inte vill vara med och stödja. Världen är inte så svart och vit som man vill påskina. När man lyckas inkludera alla arbetare kanske en sån här dag igen kan fylla ett syfte. Så är inte fallet 2011.

Vi hade chansen att göra oss av med denna förlegade dag då 6 juni skulle införas som nationell helgdag. Istället valde man att släppa annandag-pingst. Förvisso en kristen helgdag men den firas inte av vare sig kristna eller någon annan så den var faktiskt bara en ledig dag som dessutom alltid inföll på en måndag.

Istället behöll man 1 maj som exkluderar majoriteten av det svenska folket och som då och då infaller på redan lediga dagar. Förlust på alla plan och om möjligt ogillar jag den därför nu ännu mer. Därför är det här årets värsta dag!

Som liten tyckte jag mycket om att spela spel. Det gör jag fortfarande men det har inte riktigt med saken att göra.

Jag och min bror R stängde ofta in oss i pannrummet med Monopol och kom inte ut på många timmar. Pannrummet var varmt och mysigt. Där hittade vi på egna regler som genererade i betydligt mer pengar än brukligt vore annars. Kanske lades där grunden för min brors senare inträde i fastighetsbranschen.

Lite mer sällan spelade vi Flaggspelet. Man satt med någon typ av bingobricka med flaggor från världens alla hörn och genom att vända på kort med flaggor på hoppades man fylla sin bricka först. Vi skaffade oss snabbt favorit-brickor och favorit-flaggor.

Jag blev av någon anledning fäst vid Libyens flagga. Jag tyckte nog att den var rolig och konstig för att använda mitt dåvarande vokabulär. Idag skulle jag kanske istället sagt okonventionell. De ansträngde inte ihjäl sig när de designade den. De bara valde en favoritfärg och körde på den.

Denna inte så genomtänkta åsikt gjorde att jag alltid norpade åt mig brickan med Libyen-flaggan på. Idag förknippar jag den gröna färgen med mycket annat än mysiga timmar med lillebror i pannrummet. Jag önskar snart få se dagen då Khaddafi störtas och flaggan igen kan få omdefinera sig själv.

Jag kan inte förneka skadeglädjen jag känner när jag ser S förfall. De känns så ofattbart vilse när de efter flera självgoda decennier faktiskt behöver börja ifrågasätta sig själva.

Samtidigt vet jag att det inte är någon av oss som vinner på en svag opposition så jag är glad att de pratar om förändring. Men allvarligt talat, visst är det än så länge bara prat?

Titta på den nytänkande uppställningen det fortfarande pratas om.  Finn fem fel!

Idag är en historisk dag då familjen Olsson har sitt första bokklubbsmöte. Klubben startades upp i julas och är mycket enkel i sin uppbyggnad. Olika familjemedlemmar ansvarar för bokval olika månader. Man mailar ut titeln på vald bok och de som tycker den låter lockande hakar på och läser.

Känner man sen för att gå lite djupare ner i boken kan man inbjuda till träff. Februaris bok valde av svägerska M nr 2, och  hon har tagit det trevliga initiativet till att avsluta månadsboken med lite samtal kring densamme.

Ja det är boken som ska avhandlas. Den både roade och skrämde mig på det sättet bara SD tenderar att lyckas med. Kan rekommendera den då den faktiskt både sakligt och objektivt belyser vad SD egentligen vill och vilka avstamp deras politik tar.

Jag kan förstå viljan att belysa problem där vi som samhälle behöver bli bättre, men dels ger de ingen sanningsenlig bild av problemet och framförallt är deras lösningar helt absurda och inkonsekventa.

En av dem funderar på att flytta till Finland eftersom han anser att de har bättre immigrationspolitik. Jag kan bara hålla tummarna att de släpper in en utlänning som honom. Övriga hyllar politiken och inställningen på Färöarna baserat på ett tal de hörde där på en partiresa. Vad Färöingarna förstod och SD missade var att talaren inte var politiker utan komiker och drev med nationalismen som de sen åkte hem och hyllade.

Jag tycker fortfarande att de är helt galna och otroligt provocerande, men har nu än bättre fog för den åsikten.

Det ska först sägas att jag är ett stort fan av SVT i vissa bemärkelser. Jag tycker de är överlägset bäst på nyheter och sportsändningar. Jag gillar en massa av deras olika debatt och samhälls-program. Har i år till och med tittat på På Spåret för första gången.

Med det sagt så har jag dock en del synpunkter. Lite självdistans och viss verklighetsuppfattning kan helt klart efterlysas. I förra veckan gjorde Eva Hamilton ett utspel att hon vill ta betalt inte bara för tv-innehav utan även för dator-innehav då det i praktiken innebär tillgång till SVTs material.

Jag läste en fyndig insändare som svar på detta där personen ifråga menade på att det är ju en genialisk företagsstrategi. Etablera sig på redan existerande platser där folk finns av alla möjliga anledningar och kräva betalt för sin blotta närvaro. En gatumusikant kan ta betalt av alla som går förbi hans gatuhörn. De har inte bett om att han ska spela, de visste inte ens om det när de valde vilken väg de skulle gå men nu har de ju de facto hört hans toner och är då skyldiga honom ersättning. Skribenten bakom insändaren tänkte sig skapa en tidning som han sen skulle dela ut i brevinkast. Efter skälig tid skulle han sen skicka en faktura, personerna bakom brevinkasten kanske inte alls läst hans tidning men den var ju helt klart tillgänglig. En så kallad brevinkast-avgift.

Jag tycker TV-avgift är precis hur förlegat som helst. Det var logiskt då vi enbart hade statliga kanaler som utbud att det bara var de medborgare med TV och tillgång till dessa som skulle betala för dem. Nu när det finns många andra anledningar än SVT till att ha TV så blir det konstigt. Därmed inte sagt att jag tycker att de ska vara valbara kanaler som alla andra. Jag tror på Public Service och att de fyller en funktion. Men jag tycker att man idag missar vad Public Service innebär. Det betyder en tjänst för allmänheten. En samhällsfunktion bland många andra. Det är därför oändligt mycket mer logiskt att det finansieras på det sätt samhällsfunktioner ska finansieras. Genom skatteintäkter.

Eva Hamilton håller inte med. Det är viktigt att de är poltiskt obundna och att inte deras budget kan skäras i osv osv. Det där med politiskt obundna går ju att diskutera skattefinansierat eller ej. Bör helt klart vara målet men det tycks inte alltid fungera oavsett finansieringssätt. De andra synpunkterna känns som att det inte skulle krävas ett geni för att upprätta några regleringar kring det där.

Skulle man skattefinansiera istället skulle Eva Hamilton kunna koncentrera sig på sitt riktiga uppdrag att faktiskt utföra en tjänst för allmänheten istället för att söka sätt att ta betalt för den. Det är väl självklart att SVT ska finnas på nätet, i appar och överallt. De ska ju på enklast sätt möjligt tjäna allmänheten med information.

Jag skrev i förra veckan att jag skaffat en ondemand-box. Det innebär att man har kanalernas play-tjänster via den. Alla utan, ja gissa vilken. Alldeles riktigt, SVT ligger i strid med comhem, telia och allesammans andra. De vill inte stå för kostnaderna av rättigheterna för sina program till dessa hushåll. Jag betalade igår min tv-licens på 516kr för ett kvartal om jag inte missminner mig. Den i särklass dyraste kanalen jag betalar för. Men SVT kan inte finansiera 3kr (1kr/månad) som är den faktiska kostnaden per on-demand hushåll för denna tjänst.

Eva Hamilton borde eftersträva att göra sitt material så tillgängligt hon bara kan för allmänheten istället för att begränsa det. Det finns utrymme i licenspengarna för detta. Det har varit allmänt känt under flera år att SVT går rejält med plus och kunnat lägga licenspengar på hög. Jag vill ha riktig Public Service helt enkelt. Ska det vara så svårt?

Det här är veckan då jag som 31-årig yrkesarbetande singeltjej blev talesperson för hemmaföräldrar. Känns smått absurt och komiskt, men jag är glad att jag lät fingrarna skriva.

Följden har varit många intressanta diskussioner med diverse vänner. Jag tror på diskussioner som verktyg, att försöka förstå varandra även om man inte enas.

Jag tror att det ofta finns diskussioner och aspekter som hemmaföräldrar och deras partners behöver föra och ta i beaktning då de fattar sina beslut. Jag tror att den diskussionen ska vara levande och omprövas då och då. Precis som jag tror att yrkesarbetande föräldrar behöver föra liknande diskussioner om sina livsval. Jag tror helt enkelt på genomtänkta beslut.

Jag vill dock tillåta både hemmaföräldrar och yrkesarbetande att föra just den diskussionen kring middagsbordet hemma och förutsätter att vi lever i ett samhälle där deras beslut sen kan respekteras.

En tanke jag inte lyckats slå ur huvudet under veckan som varit är alla de barn som faktiskt far illa på allvar. Som lärare ser man allt för ofta hemförhållanden som är direkt skadliga för barn. Man ser fysisk och psykisk misshandel, vanvård, man ser uppgivna och oengagerade föräldrar och inte allt för sällan missbrukande föräldrar. Föräldrar och familjer i stort behov av både samhällets stöttning och inblandning.

Jag blir direkt illa berörd att man istället väljer som Nalin att faktiskt skälla ut de föräldrar som aktivt tagit ställning för att efter bästa förmåga engagera sig i sin föräldraroll. Man kan ha åsikter om deras val. Det står en helt fritt. Men de kan väl verkligen inte vara de föräldrar i mest behov av en uppläxning?

Jag önskar dig en bättre nästa vecka Nalin med något färre tankevurpor.