När jag lyssnade igenom Beyonces album 4 när det kom var det den här låten som främst fastnade. Jag har sen dess lyssnat på den som besatt och förundrats över hur fantastiskt grym den är.

Äntligen snurrar den för fullt även på radions spellistor. Hoppas ni som jag inte kan höra den för ofta.

För er flickor som misstycker. Jag ber på förhand om ursäkt för hennes brist på klädsel i början av videon. För mina manliga läsare. Jag bjuder på det denna fredagsmorgon!

Om man nu, äntligen, dessutom får till att svenska IT-tunes gör amerikanska serier tillgängliga så fort de sänts så har mitt sätt att se på TV anlänt i laglig form.

Där har ni min önskelista till jul gott folk.

Utan att ha hört en enda låt från ditt senaste album Jill så tror jag mig veta att albumtiteln är mer än träffande. Tack för varningen!

Min bror Ö är numera familjens favorit-film-uthyrare. Det finns flera fördelar med hans butik, priserna är låga, den är lättillgänglig och har så gott som alltid öppet.

Jag har länge tänkt nyttja denna tjänst han tillhandahåller men igår var första gången det blev av. Det var inte utan förvåning jag upptäckte det rigorösa säkerhetsarrangemanget trots den annars så familjära inramningen.

Svägerska M tog sin uppgift som diarieförare på stort allvar. I grupp leddes man in i vad vi kan kalla valvet och knappt hann fingrarna röra en film innan det fördes till uppteckningarna och man annonserades som numera personligen ansvarig för dess välbefinnande.

Anspänningarna släppte inte ens efter man kommit ur "valvet" och återigen samlats kring köksbordet. Gamen även känd som bror S ryckte och tallade i filmerna så mycket att diarieföraren nödgades ge strikta förhållningsorder om att inga byten fick ske utan att hon meddelades och anledningen till detta var enkel: "JAG LITAR INTE PÅ ER!"

Litar man inte på oss är säkerhetsarrangemanget helt klart skäligt. Det står bara i skarp kontrast till när deras barn E och N med jämna mellanrum lämnas i min vård. Då heter det mest: "Vi hämtar dem någon gång."

Är det bara jag som inbillar mig eller kommer det en hel våg med filmer på samma tema? En film där några träffas och inleder en så kallad "casual" relation.

Naturligtvis är den dömd att misslyckas och i filmerna jag pratar om är det killen som trillar dit och blir hopplöst kär. Han vill på alla sätt se till att det blir allvar med, men av olika skäl vill hon inte binda sig.

Det började vad jag kan erinra mig redan 2005 med

Men har nu bara senaste året följts upp med

Är det en motreaktion till alla de filmer vi sett i alla år om egentligen helt perfekta kvinnor med både utseende, intelligens och charm till sin favör, som målas upp som misslyckade då man filmar dem ensamma i soffan med en glassbytta i knät eller socialt klumpiga då de trampar i klaveret på ett eller annat sätt. Inga allvarliga misstag, man måste fortfarande tycka om dem, bara lite lagom tafatta.

Jag håller med om att Bridget Jones-prototypen kanske sett sina bästa dagar, men är verkligen det här det bästa alternativet?

Istället ska vi nu se kvinnor som väljer ensamhet och håller allt och alla på avstånd tills killen envis nog att bryta ner hennes försvar dyker upp.

Jag vet inte om det känns mer politiskt korrekt Hollywood men för mig känns bilden av den känslokalla, självständiga singelkvinnan lika tröttsam som den desperata och trånande hjältinnan.

Ni kommer väl ihåg hur Brenda låg och grät på sin säng efter att hon och Dylan gjort slut. På repeat spelades Losing my Religion med R.E.M och hon riktigt frossade i sin sorg.

Jag kan inte höra låten utan att se det framför mig och känna hennes förtvivlan. Till och med på en fullsatt buss en tidig tisdagmorgon kastades jag tillbaka in i den serie som följde mig genom mina tonår.

Vad jag älskade Beverly Hills 90210. Den var ju den första i sitt slag men som 32-åring får jag erkänna att genren är fortfarande min absoluta favorit.

High School serier i stil med Gossip Girl, Pretty Little Liars, One Tree Hill, OC och dylikt är min guilty pleasure. Jag längtar efter att nya säsongerna ska börja och får väl göra som Brenda, lyssna på nedan låt i repeat tills dess.

Och för er som undrar. Det är klart jag höll på Brenda. Kelly var en mes i jämförelse! Team Brenda for the win!

Jag har en kompis som jag för några år sen ringde för att meddela hur otroligt lik han är Per Lernström.

Det var på den tiden jag lyssnade på Lernström i bilen på väg hem från jobbet. Det var något i hans humor och hans tilltal som påminde mig så om min vän. På något sätt ledde detta mig till att googla Per och döm av min förvåning när jag upptäckte att de dessutom var identiskt lika.

Nu har ju Per bedömts snygg nog för att ta steget från radio till TV. Borde i förlängningen leda till ökad snygghetscred även för min vän så det är bara att gratulera.

Även min vän har tagit nya karriärskliv under de åren som passerat. Dessa förändringar i deras respektive liv ledde till att min vän för någon dag sen ringde mig och berättade hur han nyss lämnat ett möte med sin "tvillingsjäl" Per.

Det var ett kul samtal på många nivåer. Dels för att jag gillar att prata med denna vän, samt för att han faktiskt mindes den kommentar jag en gång i tiden gjorde, men främst för bilden jag fick i huvudet av hur dessa vid födseln separerade tvillingar förbryllat och misstroget skakar  hand med varandra.

Jag hoppades så att han hade tagit tvillingkort att skicka till mig, men det hade tydligen inte varit riktigt läge för det utan han behövde förhålla sig lite mer proffsigt än så på affärsmöten.

Men visst är de lika?

Ja nu råkar det ju vara Per på bägge dessa bilderna då jag inte har en bild på min vän tillgänglig. Naturligtvis hade effekten annars blivit något bättre, men precis så här hade det sett ut om man fotat dem brevid varandra. Ni får helt enkelt lita på mig kära läsare.

Per, nästa gång ni sitter i möte kan väl du föreslå att ni tar en bild ihop. Det skulle göra min dag!

Det går inte att förneka att han är en talangfull skådis. Det går inte heller att förneka att han på egen hand gjort en del karaktärer och berättelser oförglömliga. Likväl är hans ego större än hans talang.

För mig kom skiljelinjen när han inte längre kunde dela bioduken med någon annan. Det räckte inte att han var titelrollen och ensam huvudkaraktär. Han ville helt enkelt inte att någon annan skulle figurera alls på vita duken.

"Hmm hur kan jag ensam synas på bioduken i 3h. Jo jag vet, jag är på en öde ö."

Resultatet blir en på tok för lång och tråkig film där han ska briljera som skådespelare med enbart en volleyboll att skapa kemi med. Låt mig säga som så att jag tyckte inte riktigt att det räckte. Så bra är inte ens du Tom Hanks!

Detta gör mig skeptisk till helgens premiär trots hans generoistet att numera dela duken med andra igen.

Ja, jag vet att Julia är med och det går inte att ignorera när man avgör om filmen ska ses eller ej. Men hon är väl ändå värd ett eget inlägg? Det är inget jag kan klämma in mellan raderna bara. Ni får ge er till tåls kära läsare. Kanske får ni veta hur hennes närvaro i filmen påverkar mitt definitiva beslut.