Ett snart 2-årigt barn som i poolen leker att lastbilen blir matad och säger "mmm jättegott" är antagligen precis så hungrigt som man misstänker.

När sen samma barn väljer att lämna den svalkande poolen och i ren desperation sätter i sig en halv vinbärsbuske med halvmogna bär behöver man inte längre tveka.

En liten stund känner man sig dum och otillräcklig när fiskpinnarna tar lite för lång stund. Sympatiserar med barnet och klandrar sin egna ovilja att lämna solen.

Det är först när barnet efter en rågad tallrik pasta med fiskpinnar börjar leka med energin av en duracell-kanin som man inser att det kanske inte var så dumt att hålla honom på svältkost trots allt. 

Det finns en fördel med att åka kollektivt. Det är att man får egen tid att läsa helt utan att något annat måste göras. Det är lite av ett andrum i vardagen att sitta och läsa till och från jobbet.

Jag avskyr därför att springa på halvbekanta på tåget, bli tvungen att småprata och se lästillfället gå mig ur händerna. Jobbigast är när man råkar sätta sig och upptäcker först för sent att någon man borde hälsa på, men ändå inte känner och knappast vill tvingas forcera ett samtal med sitter i samma vagn en bit bort, men vänd mot en.

Man får använda all sin koncentration till att inte råka titta åt just det hållet, till varje pris undvika att blickar möts och omöjliggör ett uteblivet möte.

Ofta är denna känsla ömsesidig. Igår ägnade både jag och en ytlig bekant en svettig resa från arbetet med att efter bästa förmåga låtsas helt omedvetna om varandras närvaro.

Jag gömde mig bakom min bok och tittade ut genom det fönster som var på motsatt sida om honom. Han ägnade sin telefon febril uppmärksamhet.

Jag är övertygad om att han likt jag suckade av lättnad när han väl klev av och faran var över för oss bägge.

Värre är det när det inte är ömsesidigt. Då den ena försiktigt söker kontakt och den andra demonstrativt undviker. Även detta inträffade igår men då med min namnlösa systerson. Det spelar ingen roll, var, när eller hur jag håller honom. Han hittar alltid något annat att titta på än mig. Karma is a bitch. Jag får helt enkelt bli trevligare mot folk på tåget.

Midsommarafton avslutades med ett kort men intensivt nattdopp i Axamosjön. När vi tog språnget ut från bryggan och klöv ytan var min första tanke hur bekant känslan var.

Jag kan inte räkna alla de gånger jag hoppat från den bryggan. Det var många år sen sist men vattnet kändes, smakade och smekte på precis samma sätt.

Jag försökte återge scenariot för lillasyster U. Hon tog det inte riktigt på allvar. Jag försökte förklara precis hur bekant det var genom att påstå att om någon skulle flyga mig i helikopter med ögonbindel och sen dumpa mig från den bryggan hade jag med 100% säkerhet vetat att det var just i Axamo jag blev dumpad.

Resultatet blev att lillasyster U skrattade så att hon grät och väckte lill-prinsen när hon genom hånskrattet frustade fram att jag alltid överdriver.

Jag vill påstå att jag har rätt även om metoden måhända är aningen extrem.

Här kommer dagens utmaning kära läsare. Hitta en helikopterpilot som flyger runt mig med ögonbindel och dumpar mig i Axamo och 4 valfria sjöar. Jag lovar att jag kan urskilja Axamo utan problem.

Jag kommer på mig själv med att ha blivit relativt bortskämd under mina år i Stockholm. Jag har börjat förvänta mig att saker ska finnas tillgängliga och fungera på samma sätt som i storstaden även när jag är "ute i landet".

Jag antar att det är naturligt. Jag upplevde detsamma när jag kom hem från New York. Plötsligt förstod jag inte hur jag skulle leva mitt liv i en stad där jag inte kunde gå och handla mat 03:27 på natten om jag behövde pluggpaus just då. På något vis vande jag ju mig av med det tillslut och nu klarar att genomföra matinköp under butikernas öppettider även om jag anser de vara väl snålt tilltagna.

Jag blev i helgen påmind igen när jag på besök i Nyköpings ICA-Maxi mest upplevde butiken som en ICA-nära butik. Mitt hjärta ömkade över Nyköpingsbornas begränsade tillgång till utbud.

Med detta sagt måste jag dock påstå att det finns en sak vi lever i total avsaknad av i Stockholm. Där utbudet är så under all kritik att det knappt kan anses existera. Ja stundtals kan jag inte beskriva det med ett annat ord än misär. Prdukten jag talar om är naturligtvis pizza. Det går inte att äta en vettig pizza i Stockholm och framförallt finns inte en duglig kebabpizza.

Så ska en sådan se ut. Det är ett måste när jag eller någon annan i familjen besöker vår gamla hemstad Jönköping att äta en sådan.

Igår levererades till och med en kebabpizza och en kebabrulle hem till de yngre syskon. Förstår ni desperationen som råder i huvudstaden när man frivilligt hellre äter en pizza som färdats 4h i bil än nöjer sig med lokala alternativ?

Mänskligheten har lyckats med månlandningar men det kvarstår att lära Stockholms pizzabagare att kött är godare hackat än malet och pressat och att deras blaskiga röda och vita sås blir godare om de blandar dem från början.  

Jag har alltid gillat mina bröder men kanske än mer sen de hade det goda omdömet att ge mig svägerskor. Jag gillar dem alla och kommer säkert få anledning att återkomma till dem alla i bloggen.

Idag tänkte jag dock ägna mig åt svägerska M1. Det är lätt att tro att hon är rätt perfekt på alla sätt och vis. Hon är snygg, rolig, bra mamma med vackert hem, vänner och på det stora hela har hon skapat ett lyckat liv med fantastisk familj.

Därför är det så skönt när de där söta barnen hon producerar emellanåt låter skönja en spricka i fasaden.

Igår fick jag bevittna hur hennes 5-åriga son N efter lönlösa försök att klia sig i rumpan frustrerat skäller på henne med orden: "Det är du som är dålig på att torka mamma, du torkar alltid fel."

Inte för att jag är säker på hur fantastiska mina talanger på att torka rumpor efter toabesök är, men jag har åtminstone aldrig blivit utskälld över det. Det är väl alltid något eller?

Lillebror har blivit stor och tagit studenten. Därav bloggtystnad.

Ett långt sista dygn som kräver sin reflektion. Inte hunnit dit riktigt men första slutsatsen är klar. Jag tycker att det är rimligt att man år 2011 ska kunna köpa färdigputsad fläskfilé. Det hade gjort livet betydligt lättare för oss alla.

-Jag håller precis på och får prinsen att somna, säger lillasyster U viskande.

- Hur går det då, somnar han?

-Nej, han har varit vaken sen 5. Han är så trött att han inte vet vad han själv heter.

-Du tror inte det kan bero på att han faktiskt inte har ett namn?

Med rätt förutsättningar kan systrar känna varandra utan och innan och bli varandras bästa vänner. 

Vid middag på pizzahut med E och C härom dagen så njöt jag av att se deras enkla samspel. Utan att ord utbyttes så la E sina kanter på Cs tallrik som snabbt knaprade i sig dem.

Jag frågade E om saken och hon sa att hon inte gillade dem så värst och att C älskar dem så hon får alltid hennes.

En trivial sak att veta om någon annan helt klart men ändå öppnar det för en liten kärleksgest lik denna. 

Jag hoppas att de fortsätter att veta allt om varandras stora och små preferenser långt efter att de är 8 och 6 år gamla, och att de efter bästa förmåga försöker tillgodose dem hos varandra.

Jag har själv fyra systrar och vet vilken skatt det kan vara.