Man vet att familjen är stor när brorson N frågar om man någonsin träffat hans farfar för att sen fortsätta och fråga om man visste att lillasyster U fått en bebis och om man träffat bebisen.

Jag träffade brorson N senast igår hemma hos hans farfar när även lillasyster U och bebis var där. Samma sak dagen innan dess. Det är uppenbarligen för många på plats för att han ska hinna notera oss alla. 

Tur att man får sådana här kvällar då man får lite ensamtid med honom och hans storasyster E för att reda ut begreppen. 

Jag ringde min blott två veckor gamla systerson häromdagen och hörde hur han grät förtvivlat. Min syster intygade att hon endast bytte blöja på honom och att det inte fanns fog för oro.

Som en ansvarstagande moster nöjde jag mig inte riktigt med svaret utan har sen dess då och då ringt för att göra små stickprov och försäkra mig om att han antingen snusar lugnt i sömnen eller smackar förnöjt. Jag kan sträcka mig till gnyenden men där drar jag också gränsen.

Vid ett av dessa stickprov svarade inte syster i tel. Jag frågade henne när hon senare ringde upp om det rörde sig om ett försök att dölja ett gallskrik där bakom. Har hon lärt sig att ducka för mina stickprov?

Enligt henne själv var hon i duschen och hade inget att dölja. Jag kunde naturligtvis inte bara godta förklaringen rätt av utan ställde berättigade följdfrågor.

Det var då övertrampet skedde. Det var då hon iskallt förklarade att man faktiskt kunde få sparken som moster om man inte skötte sig. Jag hoppas vi inte ska komma dit men jag är villig att strida för mina mosterliga rättigheter.

Bebben ge inte upp, en dag ska vi återförenas!

Lillasyster U ska på första babyfikan idag med en god vän, också hon med nyfödd telning.

En stund stod det still i mitt huvud. Visste att bebisen hette något på A men av någon anledning hade jag bara Adolf i huvudet. En helt absurd tanke som jag avslog. Finns väl ingen normalt funtad människa som ger sitt barn namnet Adolf. Likväl kunde jag inte komma på det rätta namnet.

Jag och lillasyster U skrattade åt min idioti.

- Jag visste ju att han inte hette Adolf

- Bra, men det är i och för sig rätt gulligt.

- Men det är ju helt förstört. Det går ju inte att använda som namn.

- Nej jag vet, det är som Elvis. Det är också förstört.

- Ja precis... Eller vänta lite, vad sa du nu? Det är väl kanske inte riktigt som med Elvis.

(Förlåt A, jag vet att du läser detta och jag vet egentligen vad din fina son A heter.)

När jag läste PR så talades det lyriskt om den genialiska bilhandlare som började att skriva ”köpt” istället för ”såld” på de bilar som redan fått en lycklig ägare.

Vilket innovativt tänkande ett utbytt ord kan komma att representera. Det visar på ett tydligt kundperspektiv och tänk som relativt snabbt blev  en välanvänd praxis.

Under veckans seminarie i riksdagen använde sig en av föreläsarna av samma tänk då hon föreslog att man slutade att säga ”skaffa barn” och istället refererade till att ”få barn”. Hon menade på att ordet ”skaffa” på något vis gav en rätt att komma med en kravlista. Man har då en färdig föreställning om hur och vem ens barn ska vara i likhet med när man ”skaffar” lägenhet eller bil för den delen.  Det skapar i vissa fall orimliga förväntningar och framförallt blir det svårare att hantera funktionshinder eller andra oförutsedda komplikationer.

Jag köper bägge dessa resonemang rätt av. Ord har makt och helt klart styr de hur vi uppfattar och tänker kring saker och ting.

Nu tar bussarna efter.  Igår slapp jag se en buss åka förbi med det negativa ”Ej i trafik”. Istället stod det mycket mer positivt laddade ”Klar för trafik”. 

Om det gjorde någon skillnad för mig som stod kvar förbiåkt att den var redo för andra lyckliga passagerare? Tveksamt, mycket tveksamt. Men jag applåderar försöket!

Jag har haft en period då jag varit fantastiskt uttråkad i allmänhet. Jag har inte med all vilja i världen kunnat entusiasmera mig för varken jobb eller fritid. Rättelse, jag har inte haft någon vilja att entusiasmera mig för jobb och fritid.

Jag har försökt hitta lite gnista i det arbete som jag vanligtvis faktiskt gillar. Att utföra det som vanligt och vänta på att glädjen och intresset ska komma på köpet. Taktiken har lämnat en del att önska.

Sen i förra veckan hände någonting. Jag började hitta en del case som krävde min omvårdnad och skötsel. Började faktiskt driva frågorna och kände att jag så smått var på rätt spår igen. Vad förändringen berodde på kan jag bara sia om, men den var påtaglig och välbehövlig. 

Idag kom kvittot jag väntat på. En ofrivilligt sen kväll igår tack vare bröderna P och H resulterade i knappa 5h sömn. Jag borde ha huvudet fullt av ursäkter för att inte orka just idag. Ändå finns det där. Klippet i steget, skärpan i sinnet och skrattet i rösten. Jag är mig själv.

Lämnade min telefon obevakad på ett bord. Jag borde ha vetat bättre när mina bröder befann sig i närheten. Resultatet blev detta:

Det är min första så kallade "frape". Ett gräsligt ord jag vet, men får använda det i brist på bättre. En väldigt harmlös sådan, så jag tänker inte lägga någon tid på att lokalisera skyldig bror.

Däremot kan jag inte låta bli att fundera över reaktionerna. Snälla rara vänner, det här borde ni väl ändå kunna genomskåda? Nog för att jag höll på Eric ikväll men någon fantast är jag väl knappast. 

Dessutom anser jag mig nog ha bevisat att jag åtminstone är normalbegåvad vid ett antal tillfällen. Det borde medföra att ni förutsätter att jag förstår ett så enkelt koncept som att man inte får rösta på sitt egna land. Skärpning, upp på tå, tagga till, vakna nu. Välj uttryck efter smak. 

Men visst är vi väl glada för Erics skull!?

Min syster berättade igår hur hennes äldsta dotter (snart 7år) suttit och hoppats på att Eric Saade skulle åka ur i semi-finalen i veckan. Alla kompisar, kusiner och speciellt hennes lillasyster hoppades naturligtvis det motsatta och då är det roligare att välja en annan väg. Hon är helt enkelt sin pappas dotter.

Jag kunde inte låta bli att dra parallellen till en av mina bästa vänner som av någon magisk anledning valt att gå emot resten av världen och förälska sig i landet Finland. Samma vän ringde jag sen sent igår kväll och mycket riktigt satt hon då och skrev detta hyllningsinlägg  http://kooostyvarforinte.blogspot.com/2011/05/jag-har-ett-problem.html?spref=fb 

Jag ber om ursäkt till känsliga läsare. Även jag chockerades av saker i detta inlägg och jag har då känt henne i hela mitt liv och trodde att jag visste det mesta.

Visst är det lite spännande när människor väljer att försaka en egen åsikt för det stora nöjet av en anti-åsikt? Min vän likt jag har starka åsikter om mycket. För det allra mesta är vi väldigt överens men när vi inte är det kan vi oftast motivera våra meningsskiljaktigheter.

Men sen plötsligt händer det, hon bryr sig egentligen inte jättemycket om något och då är det roligare att forma en stark anti-åsikt än att bara haka på den generellt accepterade-åsikten. Likt min systerdotter inte vara för något utan emot. 

Jag stöter på dessa anti-människor lite här och var i mitt liv och de är en fascinerande art.

Själv hejar jag på Saade ikväll, av den enkla anledningen att jag egentligen inte bryr mig och då kan jag likaväl heja på Sverige och framförallt på syskonbarnens favorit.

Imorgon hejar jag helt klart på Sverige, just för att jag bryr mig. Det är ett land jag har många åsikter om, men ändock mitt land. 

Min vän förutspådde igårkväll att det här är början på ett bloggkrig. En lockande tanke men konfliktfega jag bävar nog lite. Läge för Birgit Friggebos favorit "We shall overcome"?

Oj, vad han var fin den lilla grabben. De nyblivna föräldrarna ville rätt omgående ha mina synpunkter på vem han var lik, men jag var fullt upptagen med att beundra helheten. Var inte alls redo för en sådan detaljgranskning.

Efter en stund gled dock filten åt sidan och med ett skratt kunde jag åtminstone konstatera att han har sin mammas tår.

Dessa långa tår blev legendariskt ökända som ”slangarna” i familjen under en bilresa ner till Spanien. Då konstaterades det att illa klippta tånaglar, på en fot skapt som denna, nådde att rispa vem som helst, när som helst, var som helst i bilen”