Med lite hjälp på traven bestämde sig tillslut lillasyster Us bebis för att titta ut och jag har blivit moster igen.

Senast jag blev det till en liten pojk var nu snart 14 år sen så det var på tiden.

Teorin har varit att bebben inte riktigt vågat komma, då familjen haft vissa synpunkter på allt han hittat på redan under graviditeten. Det ska läras i tid att man får ta konsekvenserna av sina hyss och han var uppenbarligen oroad över just detta och tyckte därför att det var tryggast att ligga kvar.

Jag tror han kommer att inse att vi sällan är långsinta, så det är bara att busa vidare.

För tre år sen idag fick jag bli faster till den här lilla godbiten. Tyvärr är underbart ibland allt för kort, men idag tänker jag på den fina sommaren vi fick med Levi. 

Fredrik Lindström uttrycker i sin bok "Världens dåligaste språk" tanken att det inte finns så mycket rätt och fel i språk. Att språk handlar om att kommunicera och göra sig förstådd. Om man uttrycker något och mottagaren uppfattar och förstår vad man menade att säga, så är språket korrekt och fungerar.

Tanken kittlade mig som svensklärare, även om min egna syn inte är riktigt lika liberal. Jag håller med i den mån att språket inte får stagnera och därför är kreativt användande av språket oerhört viktigt. Däremot vill jag gärna också bevara den struktur som redan finns idag och okunskap behöver inte förändra den, utan kreativiteten kan istället fylla nya behov som uppstår när omvärlden förändras.

I veckan har jag och syster U diskuterat definitionen av "att blogga"

SAOL definerar blogg och bloggare, verbet "att blogga" borde väl rimligtvis vara just vad bloggare ägnar sig åt men riktigt så självklart är det inte.

Ibland kan man höra lillasyster U säga att hon sitter och bloggar. Alla i rummet stannar då upp nyfikna.

"Vad kul, har du en blogg?"

"Nej alltså jag läser Gunillas blogg"

Ja vi bloggar på sistone flitigt jag och lillasyster U men enligt helt olika definitioner.

Min lillebror H tryckte handen mot rutan och tittade avundsjukt när syster S blev hämtad i buss till förskolan. Stackars privilegerade pojken född in i en familj med 2 bilar fick aldrig åka buss.

Vissa mornar lämnade detta faktum honom otröstlig och vi alla syskon visste precis vad vi skulle säga för att trösta. "Annan dag H åka buss". Vi alla sa det i samma rytm och i samma tonläge så att det lät likadant oavsett vem som satt närmst till hand och behövde trösta.

Frasen har i olika versioner lyckats att göra sig till mitt motto för denna lördag. Den går att appliceras på väskan som behöver packas upp, disken som behöver tas om hand, tvätten som behöver vikas och papper som behöver fixas. "Annan dag H åka buss"

De senaste dagarna har jag kunnat ringa vem som helst i familjen och ändå fått bonus-syster L på tråden. Jag ringde syster U på mobilen, bonus-syster L svarar. Jag ringer syster S på föräldrarnas hemtelefon, bonus-syster L svarar. Övriga syskon jag sökt får jag inte svar hos alls. Har hon stängt av deras telefoner?

Idag lyckades jag faktiskt plötsligt få kontakt med syster U då hon ringde mig men L's närvaro var påtaglig.

Det är kul att hon är i stan från landsbygdens Skövde, men blir smått obehagligt när hon bestämt sig för att screena all kontakt jag har med familjen. Jag undrar om hon tänker ta min plats för gott och därför agerar gate-keeper.

L, I am on to you! Men allvarligt talat, det får man förstå om de byter upp sig. L är trots allt rätt fantastisk!

Som liten tyckte jag mycket om att spela spel. Det gör jag fortfarande men det har inte riktigt med saken att göra.

Jag och min bror R stängde ofta in oss i pannrummet med Monopol och kom inte ut på många timmar. Pannrummet var varmt och mysigt. Där hittade vi på egna regler som genererade i betydligt mer pengar än brukligt vore annars. Kanske lades där grunden för min brors senare inträde i fastighetsbranschen.

Lite mer sällan spelade vi Flaggspelet. Man satt med någon typ av bingobricka med flaggor från världens alla hörn och genom att vända på kort med flaggor på hoppades man fylla sin bricka först. Vi skaffade oss snabbt favorit-brickor och favorit-flaggor.

Jag blev av någon anledning fäst vid Libyens flagga. Jag tyckte nog att den var rolig och konstig för att använda mitt dåvarande vokabulär. Idag skulle jag kanske istället sagt okonventionell. De ansträngde inte ihjäl sig när de designade den. De bara valde en favoritfärg och körde på den.

Denna inte så genomtänkta åsikt gjorde att jag alltid norpade åt mig brickan med Libyen-flaggan på. Idag förknippar jag den gröna färgen med mycket annat än mysiga timmar med lillebror i pannrummet. Jag önskar snart få se dagen då Khaddafi störtas och flaggan igen kan få omdefinera sig själv.

Hade jag kunnat häx-skratta lika bra som min syster C hade nu varit ett ypperligt tillfälle. Tittar ut genom kontorsfönstret och ser inget annat än blå himmel och lysande sol.

Vanligtvis brukar Universum gilla att retas med mig. Har jag tur och hamnar i den kortaste kön på ICA så ska där plötsligt bytas kvittorulle och kassörska, byter jag fil i bilkön står den plötsligt helt stilla, tar jag med paraply så regnar det garanterat inte. Ja, ni vet vad jag pratar om, Murphys lag.

Idag är dagen det vänder dock. Jag trotsade väderleksrapporten och på något magiskt vis verkar det ha varit det enda rätta att göra. Jag tror att hemligheten ligger i att resten av Stockholmarna klädde sig för regn. Nog för att Universum gillar att retas med mig. Men kommer det till att retas med mig eller hela övriga Stockholm är jag tacksam att nu dra slutsatsen att Universum väljer resten av Stockholm.

Nu vet jag vad som krävs för att få lite medvind, gå helt mot strömmen!

Det säger en del om mig att jag kan vakna dagen efter Påskafton och vara sugen på ägg. Vi åt trots allt kokta ägg, omelett x2, ägghalvor och godisägg . Utöver det så målade vi ägg, letade ägg och hade äggknäckartävling.

Jag borde rimligtvis vara så trött på ägg och allt äggformat att jag inte ens skulle kunna se en film med Bruce Willis ikväll.

Men dagen kallar. No time for eggs!