Min syster U frågade sig idag varför jag inte den senaste veckan bloggat om det dramatiska i att hon ligger på sjukhus. En berättigad fråga kan tyckas eftersom betydligt mindre intressanta eller relevanta reflektioner tas upp här.

Del av svaret är väl det faktum att jag med mer eller mindre lyckade resultat försöker hålla en viss humoristisk ton här. Ibland spricker det när jag upprörs av något medialt, men personliga bekymmer av tyngre art försöker jag hålla på armlängds avstånd i just detta forum.

En ännu större anledning är väl att det knappast har något som helst nyhetsvärde. Det klassiska exemplet inom journalistiken är att man skriver inga artiklar om ”hund biter man” däremot när ”man biter hund” så finns det ett visst mått av allmänintresse och relevans eftersom det bryter normen.

Ni som känner min syster U vet att hon är en olycksfågel av rang. Vår far brukar med viss överdrift påstå att det finns ingen världsdel där hon inte åkt ambulans. Hon jobbar ironiskt nog på sjukhus men spenderar nog nästan lika mycket tid där som patient.

Hon har skadad behövt räddas från bergstopp i Thailand och saltsjödal i USA. Inte heller på hemmaplan går hon säker utan blåljus står i ständig givakt att föra henne till akut cystoperation eller dylikt.

I viss mån får man nog skylla på hennes sprudlande och spontana personlighet. Det är den som ofta för henne ut i världen och till platser där skador lurar. Denna sida verkar nu dessutom gå i arv då hennes förstfödda utan att ens vara född verkar vara en lika rastlös själ. Istället för att njuta av de korta 9 månader man har att slappa och hänga på en varm skön plats verkar bebben ha bestämt sig att den är redo för världen 2 månader i förtid.

Kampen har den senaste veckan förts i diverse sjukhussalar och än har varken bebben eller U gett vika. Ska man tolka signalerna så verkar U mer pressad och plågad dock så frågan är om det inte kommer bli bebben som drar det längsta stråt.

Men skrattar bäst som skrattar sist. Så himla kul är det inte här ute varje dag bebben. Det som däremot ska bli kul är att se U efter denna början försöka vinna resterande kamper de närmsta 18 åren.

Frågar man min mamma vad riktig mat är så svarar hon ”potatis och brunsås” . Det är vad som var standard hela min uppväxt. En vanlig middag bestod av potatis och brunsås med variation av olika kött till. Söndagar byttes potatis mot klibbigt jasminris och någon dag mitt i veckan varierades med fisk, pannkakor eller pasta.

Det säger sig självt att min mamma genom åren perfektat konsten att göra denna magiska sås. I inget annat kök kan du finna en sådan god sås tillagas dagligen. Ingen av oss syskon är särskilt nöjda om vi kommer hem på middag och det inte bjuds på brunsås. Man kan nog våga drista sig till att påstå att stämningen då kan bli lätt hätsk.

Igår när min kompis V kom på middag fick jag för mig att laga ”mamma mat”. Kändes smått ambitiöst för en måndagskväll men jag hade i ett fåfängt hopp om tid att laga mat i helgen köpt hem en fläskfilé och efter några dagar i kylskåpet mådde den nog bäst av att tillagas.

Sagt och gjort, jag slängde in en potatisgratäng i ugnen och gjorde gryta på fläskfilén. Får jag säga det själv blev den väldigt god och jag längtar redan efter dagens lunchlåda, men den smakar ändå inte som mammas.

Min mamma gillar inte att mat slängs och hon hittar alltid använding för rester. Bakar hon bröd kan hon nog slänga i den där gröten som blev över, en mustig gryta kan dölja de flesta ingredienser. Oftast lyckades hon lura oss att äta den välmaskerade maten, men ibland kunde vi avslöja hennes trick. Vi kunde skönja spåren av ris i pannkakorna och apelsinskalet i brödet.

Hennes brunsås fungerar på samma sätt, där åker i alla möjliga tänkbara och otänkbara ingredienser. Det var många år sen jag lärde mig att hennes sås smakar väldigt mycket godare om man inte ser hur den tillreds.

Själv har jag inte en massa rester att tillgå och min sås innehåller de mest förutsägbara ingredienser, matlagningsgrädde, spadet från köttet, fond, soya, redning och kryddor. Men det går inte att komma ifrån att den saknar hennes spets.  

Är det det otänkbara som är den extra kryddan som behövs eller är det helt enkelt lycklig barndom som gör att smaklökarna dansar lite extra när jag äter hennes?

Jag får kanske hålla mig till mindre riktig mat som pastarätter och wok som jag behärskar, eller börja tömma de gamla burkarna längst in i kylen, med avskavda etiketter och okänt innehåll, ner i såsen och hoppas på det bästa.

Min bror M lyckades hamna på min blogg för första gången lagom till att jag avslöjade hur jag lurat av honom både barn och bil. Han ringde snabbt och oroligt upp och krävde en dementi. Jag skulle inte på några vis tro att det var jag som vann på dealen.

Jag förklarade att i min blogg gäller min verklighet och har man åsikter på den står det en fritt att skapa en egen blogg och ge sin egna bild.

Visst vore det fantastiskt roligt om han gjorde det och berättade hur han lurade mig att ta hand om hans barn en hel kväll. Det skulle kunna vara början på mitt allra första alldeles egna blogg-krig. Jag ser löpsedlarna framför mig!

Jag ska till Gävle imorgon och då plan a föll igenom stod jag plötsligt utan bil. Ringde min pålitlige storebror M och frågade om jag möjligtvis kunde låna en av hans bilar.

Fördelen med min bror förutom hans väldigt generösa och tjänstvilliga sinne är att han tar betalt i barnvaktstimmar. På något vis tror han då att vi har ett ge och ta förhållande som gynnar oss båda.

Vad han inte fattar är att resultatet av denna deal är att jag inte bara får en bil när jag behöver det som bäst utan faktiskt också får en goskväll med hans 4 helt fantastiska småtjejer.

Jag vinner på alla tänkbara sätt och han är grundlurad!

Det enda lilla bakslaget är att han bor i Haninge och jag behöver ta mig dit för att träffa både tjejerna och hämta upp bilen. Trodde jag i alla fall tills hans dotter C precis ringde och frågade när och var de skulle hämta mig.

Jag säger bara, M du är dubbellurad!

Jag trodde att jag städat bort julen. Insåg vid lite plock här hemma att det kanske är dags att göra sig av även med julstjärnorna. Eller vad säger ni?

Kan tyckas konstigt att jag inte reagerat förrän nu men så ser de flesta växter ut hemma hos mig efter någon vecka eller så, det är uppenbarligen inget min blick registrerar, när den scannar av det annars rätt välordnade hemmet.

En titt i kylen ledde sen till detta fynd:

Tydligen överskattade jag min potentiella julmustkonsumtion under julhelgen. Vi är rätt konservativa i familjen vad gäller julmust. Startskottet för säsongens drickande går på julafton och sen gäller det att få i sig kopiösa mängder innan Knut bestämmer att det roliga är slut för den här gången.

Denna restriktiva hållning, av främst min mor, har lett till att flera av oss syskon spenderar advents-tiden som skåpsdrickare med undanstoppade flaskor vi hemlighåller.

Det går inte att överhuvudtaget motivera julmustdrickande i februari så vad ska dessa flaskors öde bli? Ska de stå och fresta mig ända till nästa säsong? Julmust är den enda läsk jag verkligen tycker om, vill inte förstöra det genom att tumma på reglerna.

Är det någonsin läge att komma med receptet på julmustkycklingen du gör Annika så är det nog nu. Får hoppas jag gillar den eftersom jag tydligen ska göra några portioner. Får man äta den i februari eller är även det fusk?