I det Olssonska hemmet var en av spisens fyra plattor ständigt upptagen av en välanvänd och väl-inoljad popcorn-gryta. Den användes inte till något annat och gick inte att få  ren hur mycket man än diskade den. Det fanns ingen anledning att någonsin ställa undan den eftersom den användes dagligen. 

Varför det var just popcorn som var familjens standard-snacks förtäljer inte historien. Antagligen var det ett ekonomiskt hållbart alternativ för att låta en stor barnaskara sätta guldkant på tillvaron. Det faktum att pappan till alla dessa barn dessutom gärna avslutade dagen framför Sportnytt med en skål popcorn i knät, gjorde det väl också till det naturliga valet och sen är det ju så himlans gott.

Till och med familjens undulater lärde sig att uppskatta denna kvällsrutin. När helst de hörde ljudet av den torkade majsen slå mot kastrullens botten började de flaxa som besatt inne i buren. De visste att det inte dröjde många minuter innan skål skulle vara till brädden fylld med varma, aromatiska och smakliga popcorn. De släpptes ut och intog position på skålkanten där de pickade. Allt eftersom skålens innehåll sjönk fick man se till att putta upp mot fåglarnas kant så att de inte i desperation skulle behöva hoppa ner och klampa runt i skålen.

Numera gör jag inte popcorn särskilt ofta men när det sker vill jag fortfarande ha dem på Olsson-vis. Grytan behöver vara stor nog att rymma innehåll för en stor skål, de ska saltas och sen ringlas smält smör över. Några försiktiga skakningar senare för att sprida saltet och smöret och skålen är färdig. Det glädjer mig varje gång brorsbarnen E och N är på besök ber de om popcorn gjorda på precis det sättet. Svägerska M deras mor skyller denna ovana helt på deras fars sida och vi tar gärna cred.

Min vän K var ju här i helgen och ser ju gärna sig själv som en av familjens bonusbarn. Stundtals är hon helt klart en av oss men det är först när popcorn ska serveras som skillnaden trots allt blir markant. En egen skål med enbart salt är inte så vi Olssons jobbar. 

Till skillnad från i mitt barndomshem ställs grytan undan i väntan på nästa användning. Men diskas gör den inte särskilt ofta och jag är rätt säker på att potatis kokt i den skulle ta smak och vara näst intill oätlig. Popcornen däremot smakar precis som de alltid har gjort och precis som de ska. 

Det sägs att det tar 21 dagar att skaffa sig en ny vana. Lyckas man göra något konsekvent i 21 dagar faller det sig naturligt och blir en del av vardagen och en själv.

Om detta vore sant hade mitt liv varit annorlunda på många sätt, men mest påtagligt hade jag väl inte ännu en gång med panik i tangenttryckningarna suttit och bloggat strax innan midnatt. För nej det är inte min vana, det är dock oftare än önskat min ovana.

Kanske ska man en dag som denna glädja sig över att det är just så dock. Kanske berättar det något om den intensiva men också härliga helgen som varit att jag nu tre dagar på raken hamnat i tidsnöd. 

Att söndagar är vilodag har jag sen länge gett upp på som en myt, men den här helgen lyckades inte heller lördagslunken infinna sig utan nytta och nöje varvades om varandra i ett rasande tempo. Tur att det är så jag trots allt föredrar det. Tur att jag vet att det som ibland tycks totalt dränera en på energi kan också vara det som i slutänden laddar en med detsamma. 

Nu stänger jag ner och njuter av 4 lugna minuter innan måndagen och därmed arbetsveckan kickar igång. Kanske imorgon ovanan blir till vana, hoppet lever.

Lampor är mycket dyrare i butik än vad de är i mitt huvud. När jag börjar känna mig klar med möblering av ett rum tänker jag alltid "ja nu ska jag bara köpa en lampa" Det spelar ingen roll hur många gånger detta har inträffat. Jag blir alltid lika förvånad när jag sen faktiskt börjar titta på lampor och de kostar som vilken annan möbel som helst. I min värld är det en inredningsdetalj, i tillverkarnas och prissättarnas värld är det en möbel.

Det återstår två stycken lampor att införskaffa till min lägenhet. En bra golvlampa och en taklampa till världens längsta hall. 

På golvet har jag nog landat i att jag vill ha en sån här där jag kan hitta några roliga skärmar.

Vad som skulle passa och vara praktiskt i min hall är och förblir ett mysterium. Det enda som står klart efter några olika besök i lampaffärer är att det kommer att kosta mer i verkligheten än vad det gör i fantasin.

Jag är löjligt förtjust i roadtrips. Gillar överlag att åka och köra bil men med rätt sällskap blir det än bättre. Idag blev en spontan sådan då jag kidnappade min vän K med mig hem när jag passerade hennes hemstad under eftermiddagen.

En trevlig middag blev det längs vägen då även Norrköping och hennes kusin D fick njuta av vårt sällskap i några timmar.

Min vän K och jag har avverkat många mil ihop. Mest i Sverige men även längre resor ner i Europa eller längs diverse highways i västra USA. En enkel spellista duger helt enkelt inte som underhållning längre utan vi låter det spåra lite mer än så.

Det började idag med att K, så som bara hon gör, av någon oförklarlig anledning började nynna på Rövarsången från Folk och Rövare i Kamomillastad. Vi började damma av diverse sånger från barndomen som alla hade betydligt fler verser än vad vi kunde minnas. Slog och letade på både Youtube och Spotify för att fräscha upp minnet. 

Resans klimax nåddes nog ändå då vi kom och tänka på den här gamla godingen.

Lillebror R den är för din skull. Vet att du och jag vid tillfällen försökt komma ihåg, den i mångt och mycket, helt absurda texten. Den är ju söt i all sin välmening sången, men visst är det svårt att tänka sig att man för 25 år sen sjöng den i skolor. Vilken skyddad värld vi måste ha växt upp i, eller bör man kanske kalla den naiv.

Så är det att roadtrippa med mig och min vän K. Bara att säga till om ni vill ha chans att uppleva det live.

Cissi har nu ägnat två dagar åt att spy galla på Twitter över denna enligt hennes uppfattning helt meningslösa helgdag. Det står henne såklart fritt att finna den meningslös, men genom att tillskriva den två dagars oavbrutet twittrande vågar jag påstå att hon givit den mer mening än de flesta andra.

Nedan finner ni ett smakprov på hennes feed.

Det här är så infantilt och barnsligt på alla nivåer så jag vet knappt var jag ska börja. För det första ska alltså hon och hennes pojkvän särskilja just 14e februari från övriga året? Det låter som ett sätt att uppmärksamma dagen, smart plan.

För det andra är det alltså Svensk Handel som skapat Alla Hjärtans dag? Häpnadsväckande uppgifter med tanke på att Katolska kyrkan började att fira den på 400-talet och sen under medeltiden blev den mer vida spridd som en dag i romansens tecken. Jag menar, vilken lobbygrupp och vision Svensk Handel måste ha haft redan då. Kul att de nu äntligen får skörda genom att sälja några rosor extra. Kanske ingen jätteavkastning på 1600 års förarbete, men A for effort som man säger.

Sen trodde jag att det stod alla människor fritt att uppmärksamma eller inte uppmärksamma denna dag på vilket sätt man själv önskar. Vore konstigt om Svensk Handel inte hoppades att den uppmärksammas genom diverse inköp, det är lite av deras levebröd alla årets 365 dagar.

Jag häpnar över att något så icke-kontroversiellt som Alla Hjärtans Dag kan vara så oerhört provocerande för vissa. Det är väl bara en påminnelse att visa sina nära och kära lite extra uppskattning. Är man bra på att göra det redan titt som tätt är väl det jättebra. Är man mindre bra på det är det säkert en välkommen knuff. Oavsett vilket så är det bara en dag i almanackan som man gör vad man vill med, precis som alla andra dagar.

Jag stod i kö för att köpa med mig semlor hem till min Farfar och hans fru tidigare idag. Jag tyckte om att se kön framför mig ringla sig långsamt framåt. Det var en salig blandning människor och jag hade gott om tid att fundera över vem alla skulle dela sina godsaker med. Precis framför mig stod en äldre man med en blombukett under armen. Han hade förbeställt två semlor men kände sig lite spontan och bad dem lägga med två vaniljhjärtan också. Det värmde mitt hjärta att se hans famlande med plånboken, bukett och konditorilåda. Jag unnar honom världens mysigaste kväll med vem han nu än delar den med.

Om det här är Cissi Wallins största bekymmer i dessa dagar, att folk en trist dag i februari gör lite extra för människor de bryr sig om, då tycker jag att hon ska skatta sig lycklig. Det finns nämligen folk i den riktiga världen med riktiga problem Cissi Wallin, firandet av Alla Hjärtans Dag är inte ett av dem, så skärp dig!

Inte ens när jag ligger uttråkad på ett hotellrum i Malmö och zappar kan jag uppbåda ens minsta intresse att följa serien.

Bilden är snygg och beskrivningen låter ju som att serien borde innehålla allt man kan önska från en tv-serie.

Men allt jag ser och tänker på är den alltför självsäkra brandman som för över 10 år sen släntrade fram till mig vid en bardisk. Efter att ha synat mig upp och ner så går han rätt tätt intill och säger "Jag jobbar med att tända hjärtan och släcka bränder."

Jag tror att min enda reaktion var ett skratt innan jag snabbt flydde platsen. Det är långsint och orättvist jag vet. Men det går ju bara inte att glömma och förlåta. Brandmän, jag är helt enkelt inte intresserad.

Min senaste följare på twitter kallar sig för "@klasshat".

Hen tillkom efter att jag imorse tweetade "Varför lyfts alltid inkomstklyftan som en relevant siffra? Måste väl ändå vara det allmänna välståndet som är av vikt."

Osäkert om hen helt missförstod mig eller hoppas på framtida twitter-gräl. Jag har svårt att tro att vi kommer komma så bra överens.

Den ständiga fokuseringen på rättvisa är för mig ett intressant fenomen. Rättvisa i all ära men det, tycks liksom vara ett självändamål och inte bara det utan i många kretsar värt varje pris.

Det spelar liksom ingen roll om jag är nöjd med min lön, mitt jobb och mitt boende samt tycker att jag lever den livsstil jag vill leva. Det verkar som att jag utöver det måste av någon obegriplig anledning sätta det i relation till min granne, min kollega och alla andra i samhället och först då bedöma om den duger. Har någon något mer eller något bättre betyder det tydligen att livet jag tidigare var nöjd med borde ifrågasättas.

Att inkomstklyftorna ökar säger mig inget alls. Däremot tycker jag det är viktigt att lägsta nivån och standarden i Sverige är dräglig och värdig en välfärdsstat.

Jag skrattade lite i veckan när den gode Stefan Löfven försökte göra ett nummer av att "Reinfeldt inte vågar möta honom i en debatt". Det har väl bara varit en riktig debatt de mötts i på Agenda och om Löfven tror att han där satte skräck i motståndarna måste han vara gravt desillusionerad.

Jag har fortfarande sett för lite av Löfven för att uttala mig om hans egentliga kompetens. Jag till skillnad från många andra tycker att det är svårt att få ökat förtroende för någon i takt med att de tiger. Men vad jag såg i den debatten var oavsett allt prat om affärsplaner och arbetsmarknadspolitik bara ännu en betong-sosse.

Reinfeldt redogjorde för höjningen av pensionerna som de äntligen lyckades ge pensionärerna. Han ifrågasatte S hån över den låga nivån då de faktiskt höjde pensionerna till skillnad från S även om höjningen var liten. Löfven tittade med ett hånflin på honom och sa "Men det var ju ni som gjorde jobbskatteavdraget och skapade klyftan mellan löntagare och pensionärer, samma klyfta ni nu försöker minska. Det var ju ni som skapade problemet och nu vill ni ha en klapp på axeln för att ni löste det."

Reinfeldt försökte att förklara att problemet inte var klyftan utan den låga levnadsstandarden tidigare, sa att visst klyftan har ökat men alla har ju ändå fått mer. Ett resonemang som gick helt över huvudet på Löfven. Han upprepade bara igen att Alliansen hade ju skapat klyftan, klart att det var deras jobb att reparera den.

Jag satt häpen i TV-soffan och kunde inte riktigt tro på vad jag såg. Kunde partiledaren i Sveriges största parti på fullt allvar inte förstå så enkel logik som att om alla har fått det bättre är det en bra sak även om alla inte fått det lika mycket bättre. Nej hans resonemang föreslog att en lägre nivå för alla hade varit att föredra framför eventuella skillnader i ökning.

Nästa gång ni glädjer er över en framgång kära läsare. Det kan vara allt ifrån löneförhöjning, ny bil, mer tid med era barn, godare köttbullar eller vad som helst. Innan ni känner er allt för nöjda och tillfredställda se till att ingen har det ännu bättre, först då är förbättringen äkte förstår ni. Visst låter det som ett eftersträvansvärt synsätt. Eller?

Den här utmaningen, utmanar mig på riktigt. Jag känner att jag i mångt och mycket får tvinga fram vinklar och inlägg i stor kontrast mot när jag en gång började och det bara flödade genom fingrarna.

Därför har det varit en lättnad att de senaste dagarna få inläggen till mig. Det har börjat fyllas en lista i mobilen med tänkbara ämnen och jag börjar se världen genom blogg-färgade glasögon. Jag väntar fortfarande på att ord och formuleringar ska komma med samma lätthet men det är åtminstone en början.

Jag somnade på min soffa mitt i ett Grey´s Anatomy avsnitt tidigare idag och drömde inspirerat om sjukhusmiljön att jag tillsammans med få andra isolerades i ett rum. Det var märkligt för vi var där isolerade från resten av världen och hade lyckats stänga kopplingen mellan våra och alla andras blodomlopp utanför rummet, det var bara denna lilla grupp vars blod fortfarande var förenat.

I detta drömlika/halv-vakna tillstånd tyckte jag det var grunden för ett helt genialt blogginlägg. Att tala om hur vi hör ihop eller inte hör ihop. Sen vaknade jag lite mer och förstod ingenting. Det hade ju kanske varit ett ok avstamp om det nu faktiskt var så att våra blodomlopp någonsin var sammanflätade. Men eftersom min erfarenhet av siamesiska tvillingar, som väl är de enda som ibland delar blodkärl, är begränsad och jag i vaket tillstånd ser världen aningen mer krasst, fanns där nog inget att hämta egentligen. 

Jag ska nu göra ett nytt försök och lyckas jag minnas nattens drömmar kanske de kan ge något av mer substans.