Senaste inläggen

Av Gunilla Olsson - 9 juli 2012 11:05

Förra veckan sneglade man misstroende på de andra bilisterna och log i busigt samförstånd. Det var inte klokt, här körde vi på Essingeleden och kom upp i svindlande hastigheter som 50km/h. Semestertider är fantastiska även för oss som jobbar. Varje dag var det samma sak. Vi kunde inte tro vår tur, vågade inte prata högt om den för att inte på något vis utmana ödet.


Trots denna diskretion måste någon försagt sig. Någon har skvallrat. Trafikverket fick höra att på Essingeleden där rullar minsann bilarna. Den avstängda avfarten till Essingen räckte inte, bilarna verkade den till trots ta sig fram.


Idag var ordningen återställd. Två filer avstängda och visst tog det död på semesterglädjen hos oss som jobbar. Det är bara att gratulera till väl genomförd attack.


Man har aldrig tänkt tanken att ha tillräckligt många vägar i en storstad ,så att inte vägarna slits så kopiöst att man varje sommar och så gott som varje natt måste stänga ner huvudleder för underhåll?


Med dagens trafiksituation i Stockholm är hastighetsbegränsande skyltar inte annat än ett hån. Som att någon, någonsin skulle ha en öppen väg nog att köra för snabbt på. Vi kan nog lugnt konstatera att hastigheten är självreglerande, kamerorna i södra länken som antingen är stängd eller igenproppad känns tämligen överflödiga.  "Ta det lugnt Stockholmare" säger Trafikverkets skylt när man passerar Solna. Jo tack, trafikverket det gör vi vare sig vi vill eller ej. Annars kan ni ju alltid stänga av en fil till! 

Av Gunilla Olsson - 22 maj 2012 06:21

Nu vaknar jag sådär arg igen och bara måste skriva. Brukar inte engagera mig i så kallade kultur- eller mediabråk". Rubrikerna är ofta gravt överdrivna och det är sällan värt tiden eller engagemanget. Efter att ha lyssnat på Ebba von Sydow på Mix Megapol samt sett henne i Schulman Show kunde jag inte låta bli dock. Hon verkade så uppriktigt ledsen efter Publicistklubbens debatt att jag ville höra vad som egentligen sas.


Det tog inte många minuter innan jag kokade av ilska. För er som inte sett debatten och har en timme till övers finns den här. För er övriga sammanfattar jag idiotin nedan.




Temat för debatten var alltså Journalisten och Varumärket. Jag antar att den skulle ta sin utgångspunkt i sociala medier och om de idag var en förutsättning för en journalist och på vilket sätt det i så fall påverkade det journalistiska uppdraget. Det spårade ur rätt snabbt därifrån.


Stina Dabrowski:

Vi kan börja med henne. Hon var där som moderator men tog en högst aktiv del i påhoppen som haglade över både Ebba von Sydow och Alex Schulman i panelen. De senaste mediaframträdanden jag sett med Stina har i stort sett handlat om att hon sörjer att hennes djupodlade intervjuer inte verkar ha en plats längre i dagens mediaklimat. Jag kan bara hålla med, det är en förlust. Men det ursäktar inte hennes totala okunnighet för journalister som jobbar på annat sätt. Hon ställde frågan "Håller journalistiken på att förändras" jag vet inte hur många gånger och fick svar varje gång, ändå envisades hon med att fortsätta ställa den. Jag vet inte vilket svar hon var ute efter. Det säger väl sig självt att journalistiken förändras, det gjorde den med pennans frammarsch, radions, tvns, internets och nu sociala mediers också. 


Jag tycker trendspanaren Magnus Lindqvist sammanfattade det bra när han sa att hon satt normen utifrån då hon själv var som mest aktiv och sen tycker att alla andra former av journalistik är avvikande avarter. Fanns säkert journalister som tyckte detsamma när hon intervjuade på TV istället för att använda pennan.


Hon envisades med att referera till Ebbas och Alex arbete med orden "ni som twittrar och håller på" med en föraktfull fnysning och en avfärdande viftning på handen. Jag vet inte ens om hon förstår att twitter och bloggar är en plattform, inte ett innehåll.


Tycker också att det blir komiskt när hon ifrågasätter att journalister bygger varumärken. Hon om någon har väl vårdat sitt och sett till att Stina Dabrowski står för något. Det handlar ju bara om att hon tycker hon valt rätt väg och de fel, men att påstå att hon inte också haft strategier är ju skrattretande. Jag vet inte om hon tycker att hoppen hon avslutade varje intervju med var i nationens intresse och av journalistisk vikt, eller om hon som resten av världen kan inse att det de facto är varumärkesbyggande, varken mer eller mindre. 


 

 

Amelia Adamo

 

Hon var också med i panelen och befann sig i något mellanläger. Hade väl viss förståelse för att förändring var nödvändigt och att man fick lära sig att förhålla sig till det. Jag skrattade dock förundrat när hon berättade om hur hon försökte begripa sig på bloggar och besökte Charlotte Perellis men inte alls förstod hur folk kan sysselsätta sig med att läsa om vilka skor hon köper. Amelia lider tydligen av samma syndrom som Stina att hon inte kan skilja på plattform och innehåll.


Det är ungefär som att säga "nej det där med tidningar förstår jag mig inte alls på, jag läste en Ding Ding värld en gång och där fanns inget av värde så jag avfärdar både New York Times och varför inte Washington Post när jag ändå håller på." I vilken värld ska Ebba och Alex behöva stå till svars för andra bloggares brist på innehåll och när kan man avfärda en hel plattform på grund av en individs brist?


 

 

Janne Josefsson

 

Han var tveklöst värst av dem alla. Han varken ville eller kunde förstå någon annans verklighet än sin egen. Han använde det värsta skällsordet han vet då han kallade Ebba "överklass" och att det placerat henne där hon är, för att sen vilja påstå att han inte alls vill förklena eller förminska henne eller det hon gör. Alex fick liknande behandling när han beskrevs som slemmig. Nejdå Janne ville inte alls förminska vad de sysslar med, han vill bara inte ta i det med tång. Han hade en massa åsikter om det utan att vara det minsta bekant med varken Ebbas eller Alex alster.


Jag blir så äcklad av hans självrättfärdighet, där han tycker att det är helt ok att vara både nedlåtande och elak bara för att han upplever att han sparkar uppåt. I hans vänstervridna värld kan man säga vad man vill så länge man sparkar på "överklassen", vad det nu sen har med hennes journalistik att göra var det ingen som förstod. 


I det här sammanhanget är det dock Janne som befinner sig i det yttersta finrummet och när han sparkar nedåt på branschkollegor framstår han inte som något annat än en väldigt liten människa. Dessutom en hycklande sådan, då det väl inte kan finnas någon som inte tycker att Janne Josefsson byggt sitt varumärke. Inte genom bloggar eller twitter, men nog sjutton har han inte grävt i det tysta och nöjt sig med en diskret byline. Finns en anledning till att han valde TV framför press. Antagligen samma anledning som Alex och Ebba har för att välja sina plattformar.


Jag är inte ute efter att försvara varken Ebba eller Alex. Man får tycka vad man vill om deras bidrag till media. Men jisses vilket hyckleri den här debatten bjöd på. Det här ska föreställa intelligenta tänkande individer och de hade absolut noll koll. Inte nog med det, de försvarade sin brist på kunskap med att förnedra branschkollegor på sällan skådat vis. Branschkollegor som faktiskt var stora nog att inte sänka sig till deras nivå utan fortsatte uttrycka beundran för deras arbete och bara undrade varför det inte fanns utrymme för bägge typer.


Det här handlar om snobberi av högsta klass och inget annat. Stina kunde hacka på Alex moderators uppdrag trots att hon stod mitt uppe i ett eget med förklaringen "att hon förtjänat den för gott journalistiskt arbete" varför han fick uppdrag spordes inte om. Men det stod fullkomligt klart att sådana är ok på Publicistklubben men inte på företagsgig. Janne kunde härja fritt och kalla folk för "slemmiga" och "överklass" för att de letade sig fram på olika plattformar när han redan bjudits in i det absoluta finrummet på SVT. Det var ingen diskussion om varumärken, de alla är sitt eget varumärke. Det var Stina och Janne som försökte definera sig själva som lite bättre och lite finare för vägen de valt. Tvi vale säger jag bara!

Av Gunilla Olsson - 10 april 2012 08:17

Jag måste än en gång ifrågasätta mina landsmäns intelligens och fenomenet allmän rösträtt när jag läser de ständiga rubrikerna om Stefan Löfvens framgång i diverse opinionsmätningar.


Denna man vars efternamn den stora majoriteten svenskar inte ens kan uttala med 100% säkerhet har alltså stått för 12% uppgång i partiet sen han tillträdde.


Min stora fråga är: BASERAT PÅ VAD? Kan någon av de 12% i befolkningen som nu plötsligt glatt svängt om och med stort förtroende ger honom sin röst förklara på vilket sätt han visat sig vara förtjänt av den.


Jag anser mig själv konsumera en ansenlig mängd nyheter på daglig basis från diverse medier. Vad jag hittills hört från Löfven är att han har en mamma som inte kan bevara hemligheter, att han tycker regeringens politik missgynnar näringslivet och några mer eller mindre konkreta kritiska sparkar riktade mot regeringen. De mer konstruktiva ideérna, egna visionerna och personliga ställningstagande som nu lockat dessa 12% har dessvärre helt gått mig förbi.


Jag säger inte att de har fel egentligen. De kanske har helt rätt. Löfven är kanske precis vad Sverige behöver. Jag tycker sittande regering lämnar en hel del att önska för tillfället. Jag ska villigt erkänna att det faktum att han är sosse gör mig mer än skeptisk, men jag kan i nuläget inte säga varken bu eller bä. Jag har nämligen ingen som helst aning om vem Stefan Löfven är eller vad han vill. Ni 12% som vet bättre kan väl upplysa mig.

Av Gunilla Olsson - 3 april 2012 10:00

Full fart här idag och min lista med alla blogginlägg jag vill hinna skriva fylls på i väntan på just tid.


Vill inte lämna er helt svältfödda dock så jag skänker er en bild på dagens lunchdejt. Får se om händelsen blir spännande nog att berätta om, eller om den helt enkelt peakar i och med den här uppdateringen.


 


Av Gunilla Olsson - 2 april 2012 13:02

Jag är en vattendrickare. Jag älskar vatten och är bra på att få i mig en riklig dos dagligen. Jag har lärt mig att leva med konsekvensen därav. Att jag får spendera mycket tid med att pudra näsan. Tvåsiffrigt på en dag är inte helt ovanligt.


Först igår slog det mig dock, då jag för vad som kändes femtielfte gången var och pudrade näsan och samtidigt längtade intensivt efter ett glas kallt vatten.Kan det helt enkelt vara så att det är det eviga rännandet och tömmandet av vätska som faktiskt gör mig törstig snarare än tvärtom?


Inte för att det gör någon skillnad, moment 22 är det oavsett. Men frågan kvarstår. Kissar jag för att jag dricker, eller dricker jag för att jag kissar?


Den existensiella frågan missade du va Shakespeare? To be or not to be, släng dig i väggen. Nu pratar vi allvar! 

Av Gunilla Olsson - 2 april 2012 08:42

Vanligtvis är jag den typiskt duktiga flickan. Jag vill tro att min Kristna livsåskådning och tro vanligtvis yttrar sig i att jag vill andra människor väl.


Ändå är det något med den här låten som rör mig, får mig att vilja skriksjunga med och dedikera den till ett fåtal utvalda.



Ja gott folk där har jag sparkat igång min vecka.


Av Gunilla Olsson - 30 mars 2012 12:32

Det finns en kille som jag ser i morgontrafiken varje morgon. Jag la märke till honom först en synnerligen dålig pendeldag då tåg var inställda och på tok för många resenärare trängdes i den lilla värmekuren på perrongen, i väntan på att kunna ta sig till jobbet.


I den där kuren hördes de vanliga inslagen då trafiken kaosar. Folk suckar demonstrativt och tittar på klockan, någon trummar otåligt med foten och överallt pratas det i telefoner då alla behöver ursäkta sin frånvaro då de inte alls är där de vill eller borde. Allt det vanliga sorlet upphörde dock då mannen ifråga gjorde entre. Han smällde i dörren och ställde sig mitt på golvet som vore han ensam i kuren. Sen börjar han väsa långa haranger av svordomar. Slänger sin bag på marken och höjer rösten i takt med att ilskan inom honom växer. Han fräser och spottar fram orden och man ser hur folk tittar på med skräckblandad förtjusning. Några av oss, mig inkluderad måste vända bort huvudet då det börjar rycka i smilbanden.


Sen den där dagen lägger jag märke till den där mannen varje morgon. Jag har aldrig sett honom bete sig anmärkningsvärt sen dess. Han går på tåget, han går av tåget, han väntar på bussen, skrattar och småpratar med sina kollegor. Beter sig som alla andra i morgontrafiken gör. Trots att jag sett detta normala beteende hos honom säkert närmare 100 gånger, undrar jag oundvikligen när det spricker för honom nästa gång. Hans leende suddar inte ut bilden av honom högröd spottandes svordomar. Orättvist men sant.


Han är Spånga-pendelns Dr Jekyll och Mr Hyde och jag som allt för ofta tänker i Friends-referenser kommer naturligtvis och tänka på Ben Stillers inhopp i serien.


 


Den här mannen har ofrivilligt och helt omedvetet lärt mig en läxa. Nästa gång jag känner för att få offentligt psykbryt i 2 minuter ska jag försöka minnas hur länge första intryck bevisligen varar.

Av Gunilla Olsson - 29 mars 2012 19:00

Hade kompisar på besök i helgen. Har precis städat bort madrasser och täcken, nu återstår bara tvätten ikväll så är de flesta spåren borta sen. Men det är klart lite rikare blir man ju av en sådan helg oavsett.


Jag är en orchidé rikare   (jag ber er notera att den fortfarande lever)


Jag är många skratt rikare


Jag är en bukett tulpaner rikare (varför ingen bild på dessa?)


Jag är en förnedrande bowlingförlust rikare


Jag är två bowlingnördsvänner rikare


Jag är en välfylld kyl rikare, mest flytande föda.


Jag är många sångtimmar rikare, de mäts i kvantitet inte kvalitet.


Vad de inte visste dock är att jag också är ett nagellack rikare!



Älskar att du alltid glömmer något K. Snart kommer jag ha grymt snygga naglar. Tack till alla er andra också, men snålt att packa med er allt när ni drog.  

Skapa flashcards