Senaste inläggen

Av Gunilla Olsson - 14 april 2013 23:14

Jag har blivit en person jag aldrig trodde mig kunna bli. Jag har blivit den jobbiga hotellgästen som efter bara sekunders inspektion av rummet kräver ett nytt.

Rummet kändes öde och omöblerat, på tok för stort för den smala sängen i hörnet och byrån med den lilla TVn längs vägen. Jag visste med ens att jag inte skulle trivas, men i några dar funkar det mesta. Det är först när jag ser badrummet jag med raska steg går ner till receptionen igen.

Tankarna i hissen spinner iväg. Kan det ha varit toaletten som läcker och därför golvet är blött? Men duschområdet är ju upphöjt och där var dyblött. Någon måste ha duschat där för bara några minuter sen. Receptionisten tycks inte tro mig, förra gästen checkade ut tidigt imorse och ingen annan har använt rummet. Hon förstår dock att jag vill kunna gå i strumplästen i badrummet och ger mig ett annat rum. Den här gången ett mindre rum men möblerat och med dubbelsäng.

Nu ligger jag här och undrar vad som kan ha missats i det här rummet istället för duschen. Vågar man gå barfota på heltäckningsmattan, dricka ur glasen och vidröra överkastet?

Det glamorösa hotellivet. Grattis Clarion Victoria i Jönköping. Ni lyckas med det omöjliga. Jag längtar till Scandic!

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 13 april 2013 23:12

Man måste ju ändå säga att det är lite av en vändpunkt när de syskonbarn man själv kunnat imponera på med youtube-klipp av alla de slag i samförstånd sitter och fnissar framför en skärm och frågar faster om hon sett det här? Själva kan de varje ord och det märks att det tittats på många gånger och pratats om på rasterna.


För mig var det helt nytt. Trots att jag följer min facebook och twitterfeed hyfsat flitigt kunde jag inte erinra mig att klippet flimrat förbi. Jag engagerar mig inte nämnvärt i melodifestivalen och hade kanske därför inte uppmärksammat det, men tycker ändå jag har tillräckligt många i mina flöden som pratar om rätt och fel låt för att det ska dyka upp. 


Eller så är det helt enkelt ett klipp som figurerar mest i barnens nätverk. Det som sker på skolgårdar istället för facebook. Lite småkul är det i alla fall. Cred till kidsen som visade mig det för några veckor sen. Nu delar jag det med er andra vuxna. 


ANNONS
Av Gunilla Olsson - 12 april 2013 22:32

Ni känner ju alla igen nedan uträkning. Den brukar användas som tankeställare och fyller sitt syfte som sådan allt som oftast. Efter den dag jag haft dock så krävs mer perspektiv än så.

Jag läser och vill lägga till:
Om du idag sluppit byta bil 3 gånger och taxi 2 så är du mer lyckligt lockad än mig. Om du hunnit äta frukost innan klockan 19:30 kan jag bara gratulera. Om du haft någon som helst kontroll över denna fredag har du min fulla respekt samt pyrande avundsjuka. Ja kära vänner. En sån dag har det varit.

"Om hela världen reducerades till en by med 100 innevånare och alla proportioner bibehölls så bestod byn av:

- 57 asiater

- 21 européer

- 14 amerikaner (från Nord- och Sydamerika)

- 8 afrikaner

- 52 var kvinnor

- 48 män

- 70 ickekristna

- 30 kristna

- 89 heterosexuella

- 11 homosexuella

Endast 6 personer skulle inneha och nyttja 59 % av alla gemensamma tillgångar och de 6 personerna kom från USA.

- 80 hade otillräckliga boendeförhållanden

- 70 var analfabeter

- 50 var undernärda, 1 döende, 2 föddes och 1 hade en dator.

- 1 och bara en har en akademisk examen.

Om man betraktar världen på detta sätt så påvisas nödvändigheten av samhörighet, förståelse, acceptans och utbildning för alla.

Om Du vaknar i morgon, frisk och icke-sjuk, så är Du lyckligare lottad än 1 miljon människor som inte kommer att leva nästa vecka.

Om Du inte har upplevt ett krig, inte upplevt hunger, fångenskapens ensamhet eller dödskampens smärta så är Du lyckligare lottad än 500 miljoner människor här på jorden.

Om det finns mat i Ditt kylskåp, om Du har ett jobb, om Du har tak över huvudet och en säng att sova i, då är Du rikare än 75 % av innevånarna på jorden. Har Du ett konto på en bank, lite pengar i börsen och småslantar i en ask, då tillhör Du de rikaste 8 % av jordens innevånare.

Om Du läser detta så är Du mångdubbelt gynnad, för:

1. Du tillhör inte de 2 miljarder människor som inte kan läsa

2. Du har en dator"


Av Gunilla Olsson - 11 april 2013 22:11

Nyss hemkommen från Alex Schulmans scenshow "Älska mig" och kan ärligt säga att det gör jag. Han lyckas med att locka mig både till skratt och eftertanke och inte minst en liten tår.


I början av föreställningen berättar han att gemene man tittar på sin smart-phone 160 gånger om dagen. Jag gjorde en snabb google för att se om det verkligen kan stämma och enligt ekot är det åtminstone 150 gånger om dagen. Det är det första "vi" gör på morgonen och det sista "vi" gör på kvällen. 


Att döma av pausen i hans föreställning stämde det bra. Var än man tittade i salongen såg man små upplysta skärmar och på dessa skärmar försikom dessutom kommunikation mellan salongen och backstage även under paus.


 



Jag vågar påstå att jag inte är något undantag från gemene man. Jag lever med telefonen ständigt nära till hands och det går inte många minuter innan jag noterar nya notifikationer. Men siffran är ändock hissnande. 


Ponera att jag vaknar 07:00 och somnar vid 23:00, det ger mig 16 vakna dygnstimmar. Det innebär alltså att jag 10 gånger i timmen tittar på min telefon, eller var 6e minut. För att sen inte tala om hur många minuter jag förblir vid telefon när jag väl tagit upp den. Däremellan hinner jag använda både dator och ipad i antagligen lika stor utsträckning. 


Ja vad ska man säga kära läsare? Jag får väl tacka för att ni använder ett av era 150 tillfällen till att titta in just här.


Av Gunilla Olsson - 10 april 2013 21:30

Jag har verkligen inte saknat att åka kollektivt denna vinter. Jag har aldrig hållt mig så frisk som när jag istället fått sitta instängd i min egna skyddade bil och betrakta omvärlden genom vindrutan.


Däremot märker jag att mitt bloggande tagit lite stryk. Jag kunde alltid förlita mig på mina medresenärer, SL eller Metro att förse mig med stoff. I bilen är händelseförloppen aningen färre. 


För några år sen nu bestämde jag mig av någon helt obegriplig anledning att se om första säsongerna av Beverly Hills 90201. Oj vad jag älskade den serien då det begav sig. Jag hade posters på hela gänget på väggen, hemma hos min vän S lyssnade vi på soundtracket och såg första säsongen på VHS om och om igen med varsin glass-skål i knät.


När jag nu såg om den insåg jag hur gravt beroende varenda storyline var av det enkla faktum att personerna inte ägde en mobiltelefon. Varenda avsnitt fylldes av problematik som föddes av att någon var utelåst, de hade missförstått mötesplats, blev strandsatt på någon plats eller helt enkelt inte visste var de skulle hitta varandra. Idag hade detta aldrig varit riktiga problem. Man hade bara kunnat ringa. Stackars manusförfattare vad mycket svårare deras jobb måste vara numera.


Kort efter denna reflektion hörde jag Sigge Eklund göra en liknande då han pratade om svårigheterna att skapa film numera. Att man i filmen behöver skriva in en scen där mobilen försvinner för att komma undan med liknande storylines idag.


Jag vågar påstå att mitt bloggande tycks vara lika beroende av kollektivt åkande, som 90210 var beroende av brist på mobiltelefoner. Ja Sigge Eklund, jag vet att du utvecklade tanken och fick ut den på lite större plattform, men jag lovar, jag tänkte den först. Det glädjande är ju att manusförfattare tvingats bli bättre på att skapa innehåll och med lite tur kan jag lyckas med detsamma.

Av Gunilla Olsson - 9 april 2013 18:49

Igår kablades nyheterna ut. Järnladyn var död. Jag hann faktiskt inte ens se nyheten själv innan jag på FB möttes av nedan rubrik.


 


Texten i sin helhet hittar du här. Den går mest ut på att beskriva hur vidrig Thatcher var och allt hemskt hon gjorde och då främst mot homosexuella. 


Jag är inte ute efter att varken hylla eller kritisera Thatcher även om det naturligtvis är fullt möjligt att göra vilket som. Precis som går att göra med de flesta människor. Jag är ingen expert på ämnet. Men jag tycker det är smaklöst och så förutsägbart att en sån text snabbt dyker upp och cirkulerar på sociala medier.


Idel tummar upp från en publik som är glad att någon annan formulerade deras åsikt så att de själva slapp. De vet att de inte delar Thatchers politik och mer än så krävs inte för att ge Jonas sågning tummen upp.


Vi pratar ändå om en folkvald och många gånger omvald politiker som borde gjorde skillnad som politiker och som kvinna. Kan man inte ens i ett dygn efter hennes död få titta på de bra saker hon åstadkom och minnas henne för dem istället för att försäkra sig om att alla också minns det motsatta.


Ibland kan vi naturligtvis dra en suck av lättnad då någon lämnar detta liv. Jag krävde inga hyllningsartiklar när Saddam Hussein dog tex, men då pratar vi om någon skyldig till folkmord och krigsbrott. Jag tycker det finns en viss nyansskillnad. 


Hur vill Jonas själv minnas dagen han dör? Ska vi prata om den enastående komiker och författare han är, hur han sårbart öppet och ärligt berättade och berörde alla som lyssnade. Eller ska vi istället skriva en text om hur omdömeslöst han Twittrade sexskämt om unga pojkar under Melodifestivalen, hur han som en barnunge stormade ut ur en scen i Stjärnorna på Slottet, eller hur han sägs ha prostituerat sig som tonåring?


Jag har inget emot en nyanserad historiebeskrivning Jonas. Däremot lämnar din timing en del att önska. 





Av Gunilla Olsson - 8 april 2013 19:19

Ren inbox

Ren "att göra lista"

Rent kök

Rent badrum

Rena golv

Rena fönsterbräden

Rena hyllor

Ren tvätt

Ren disk

Rena bänkar

Rena lakan


Rent samvete.


Om det inte bara var för de där anskrämligt smutsiga fönstrena. Men solen slutar väl skina om bara några månader igen va? Jag kan nog låtsas som ingenting tills dess. 

Av Gunilla Olsson - 7 april 2013 23:05

Det är något speciellt det där med söndagskvällar. Man önskar att man velat lägga sig tidigt för att otåligt starta igång veckan. Jag har en helt ok vecka framför mig, gillar mitt jobb och har inget att klaga på. Ändå sitter jag här lite handfallen varje söndag. 


Stannar uppe senare än tänkt då jag ogärna avslutar helgen. En tillstymmelse till klump i magen vid tanken på att arbetsveckan börjar igen. Viss osäkerhet över vad det innebär. Vad är det jag jobbar med nu igen? Har jag koll på vad det är jag gör och vad jag behöver göra?


Jag vet att allt släpper så fort första mailet besvaras imorgon, första samtalet rings och saker börjar rulla igång. Men så rationell är jag inte på söndagskvällar. På söndagskvällar går jag vilse i mina tankar och låter dem komplicera livet mer än nödvändigt.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se