Senaste inläggen

Av Gunilla Olsson - 29 mars 2013 21:08

Jag var så nöjd när jag gasade lite extra nära och tutade på K så att hon hoppade högt på ICAs parkering imorse. Hennes facebookstatus kvällen innan hade redan avslöjat att hon nog skulle vara där och visst är det alltid kul att kunna smyga upp på någon.


Hon var snäll nog att inte ge mig fingret utan samlade sig och såg vem det var och kostade på sig ett leende och en vinkning mitt hyss till trots.


En snabb vända där inne och sen hastade jag med min kasse mot bilen för att höra en accelererande motor och någon som hastigt stannar framför mig. Bakom ratten sitter D flinande. Ja där fick jag tydligen igen snabbare än tänkt, jag berättade för honom att jag utsatt K för precis samma sak och han kallade fenomenet för boomerang-effekten.


Den tycktes utvecklas till ett tema för dagen. Vi har idag i familjen Olsson firat Påsk då föräldrarna imorgon åker bort. Av någon anledning hade det dagen till ära utlysts en efterrättstävling som i vanlig ordning helt spårat ur ens innan den började. 


Instruktionerna med tävlingsreglerna var ett gediget dokument att förhålla sig till och ambitionsnivån var som vanligt hög. Totalt 8 bidrag tävlade i två klasser, barn och vuxen-klass.


Alla tävlande som ätare har rösträtt och man rangordnar helt enkelt bidragen. Senast en sådan tävling utlystes var den mer spontan och gällde då chokladsåser. Hur den tävlingen slutade har jag fått leva med sen dess. Jag fick se mig besegrad på sista rösten som gavs av lillasyster U. Hon rangordnade mig som 4a men lillebror H som 1a och därmed vann han.


Det lilla lilla problemet var bara att U trodde att man skulle poängsätta och inte rangordna. Hon trodde hon placerade mig högst och H i botten men råkade avgöra tävlingen på att ha missförstått instruktionerna. Ja ni förstår ju själva. Det här är något ingen av oss har släppt.


Idag stod jag utanför tävlan men lillasyster U lämnade in ett ambitiöst bidrag. En makalöst god oreo-cheesecake. Konkurrensen var dock stenhård, där fanns en tobleroneparfait med havregrynscrunch, hallonsås och chokladsås, en pannacotta med marinerade jordgubbar, och charmiga cookie-monster cupcakes. Det var inte bara jag som svettades med uppgiften att rättvist bedöma.


Juryns talesman, lillebror R kom tillbaka efter räkning och redovisade en gastkramande  poängräkning där tre bidrag fick samma score och fick särskiljas genom att räkna flest 1or.


Storasyster C vann rättvist med sin fantastiska Tobleroneparfait men tveklöst fanns där två andra värdiga vinnare också. Svåger C måste hysa en viss dödslängtan eftersom han väljer den svårsmälta stunden till att meddela sin fru, lillasyster U, att han helt glömt bort att rösta. Ja lillasyster U, vad ska man säga. Välkommen till klubben "moraliska segrare, berövade på ära och berömmelse" Den suger!


Men det går ju inte att inte skratta åt hur cirkeln på något sätt har slutits efter chokladsås-incidenten. 


Barnens tävling kunde avgöras utan samma dramatik då brorsdotter E-K vann en storslam med sina cookie-monsters. Brorsson As bidrag lämnade en del att önska då det var en köpt godismix i ett påskägg kallat "Lyxblandningen" Men det faktum att han med välkammad sidbena som en politiker gick runt och delade ut kort med texter som "Vote for August! Rösta på Lyxblandningen" eller "Så enkel men ändå så lyxig på något vis. Rösta på Lyxblandningen" ger mig ändå hopp om kommande Olssongenerationer. 


De kommer likt sina föregångare kunna dra tävlingar allt för långt och ta till alla medel för att vinna och i åratal efteråt älta orättvisa missgynnande röstsystem. Precis som det ska vara med andra ord!


Bilderna:

Ulrikas Oreo-Cheesecake, Noas sockerkaka, Maries pannacotta, Emma-Karins Cookie-Monsters som vann i barnklassen men var hopplöst efter när Magnus och Sigrid försökte med samma bedrift i vuxenklassen, Elsas och Carros Kokos-kladdkaka, och Augusts Lyxblandning. 


            


Och nedan ser ni vinnar-desserten. Carinas komposition med en Tobleroneparfait som tallrikens stjärna, man sprinklade den med havregrynscrunch, en hallonsås och en chokladsås. 


 



ANNONS
Av Gunilla Olsson - 29 mars 2013 20:51

 


De här två snygga brorsdöttrarna bjöd mig idag på delikata fattiga riddare till frukost. De var rörande eniga att sådana bäst avnjutes med socker och kanel.


Vid frukostbordet säger brorsdotter C:

Jag tar alltid kanelen först så att sockret kommer överst för då smakar det mer och det är sockret som är det godaste.


Brorsdotter E tittar förvånat upp och svarar:

Jag tar alltid sockret först och kanelen ovanpå, då syns det inte hur mycket socker man har så då kan man ta dubbelt så mycket.


Deras resonemang roade mig något oerhört och påminde mig om min egna teori om politiker. Egentligen är målet oftast detsamma, alla vill känna smaken av sockret, eller i den perfekta av världar låta alla medborgare smaka sockret, men tillvägagångsättet och metoden kan skilja sig radikalt åt. Trots det så upplever bägge sidor att metoden de utvecklat är den mest effektiva. 


När jag tidigare fört resonemanget har jag fått höra att jag är naiv och det kan man ju få tycka om man vill. Jag vet att det är ett oerhört förenklat sätt att se på meningsskiljaktigheterna, men ibland är förenkling bra då den tillåter oss att bryta tankemönster och närma oss förståelse för andras ställningstagande och ambition. Jag tror att det skulle vara grunden för en mer dynamisk dialog än dagens "de är onda och vi är goda" som lätt tycks bli den ovärdiga nivån debatten landar på. 


Jag har ingen aning om C eller E hade rätt men båda åt de med god aptit sina fattiga riddare och de var rörande överens om att det är sockret man vill åt. Det är väl alltid något?

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 28 mars 2013 21:36

Det är helt obegripligt hur få låtar som rullar på landets radiostationer. Det är ingen nyhet och knappast värt att blogga om. Men med det sagt kan man då inte låta bli att undra över en del av dessa som ändå vunnit spelplats. Låtar så sönderspelade att hälften vore nog och dessutom förkastligt usla.


Här är mina topp 5 hatlåtar.


1. It's raining men-Weather girls (men även i alla andra versioner)


2. Eye of the tiger- Survivor



3. YMCA- Village people


4. Girls just wanna have fun- Cyndi Lauper


5. I'm so excited- The Pointer Sisters



Visst finns det många fler att nämna och gärna glömma, men de här står lite i en klass för sig om man frågar mig. Gör mig inte besviken nu kära läsare. Jag vill inte höra några försvarstal. Det finns helt enkelt ingen ursäkt för att spela dessa. Och den som ens tänker tanken att göra rörelserna till YMCA på ett dansgolv vet jag inte om jag kan välkomna tillbaka hit.


Nu sitter några av er och undrar varför inte "I will survive" finns med på listan. Överspelad jag vet men fortfarande kind of awesome. 


Av Gunilla Olsson - 27 mars 2013 20:53

Det är ingen hemlighet att jag är väldigt förtjust i Jay Z och jag kunde inte annat än skratta när jag såg rubriken i Aftonbladet idag.

Lite samma upplevelse som när jag för några år sen försökte greppa den oväntade prislappen på min mammas blomkrukor. Nu lever ju hennes blommor till skillnad från mina och är därmed värdiga en fin plats att slå rot, men jag hade behövt ha köpt det mesta i världen innan jag spenderade sådana pengar på blomkrukor.

Hade jag haft Jay Zs möjligheter till att anställa folk till än det ena än det andra hade jag haft många på min lönelista innan jag kom till cigarrullare. Delvis för att jag inte röker cigarrer såklart, men det känns sekundärt i resonemanget.

Utan inbördes ordning:

Städerska (har haft i perioder)
Kokerska
Trädgårdsmästare (om jag hade trädgård, annars kan hen ju hålla liv i mina krukväxter)
Frisör
Sminkös
Manikyrist
Massör
Pedikyrist
Vaxare
Chaufför
Bagare
Husa (någon som packade och packade upp åt mig hade varit magiskt)
Personlig tränare
Tennistränare
Personlig assistent
Högläsare
Sekreterare
Bloggerska
Festfixare
Twitter-ansvarig
Nyhets-scanner
Personlig shoppare
Levande väckarklocka
Live soundtrack-skapare

Ja ni ser ju, listan kan göras lång och än är jag inte i närheten av en cigarrullare. Jag låter Jay Z testa och se om det är överskattat innan jag anser det vara nya ribban att eftersträva.



Av Gunilla Olsson - 26 mars 2013 23:58

Efter nästan två veckor på Scandic checkade jag nu in på Elite. Det innebär fortsatt en säng, ett skrivbord och en fåtölj. Imorgonbitti kan jag nog förvänta mig ungefär samma utbud vid frukosten men Elite brukar festa till det med croassaints också.

Innehållet i min resväska varieras ytterst lite och på bara några minuter är jag installerad i rummet oavsett kedja.

Det är lustigt det här flackande livet. Jag har den här veckan hunnit träffa farfar i Skåne, vänner i Jönköping och en vän i Norrköping. Ändå hinner jag bli rastlös på rummet. I morse efter en mil på cykeln i hotellets gym och en stor frukost konstaterade jag att även om jag stundtals ogillar att somna på hotell så har det sina uppenbara fördelar att vakna där.

Bäst jag somnar nu så jag snabbare får uppleva det igen.

Av Gunilla Olsson - 25 mars 2013 20:57

Ett säkert tecken på att jag spenderar för mycket tid i bilen just nu är att jag ständight tycks ha radioreklamer på hjärnan.


Senast har jag fastnat för ett larmbolags formulering om "ovälkommet besök". Det är så likt Gevalias ack så populära reklamserie på 90-talet: "När du får oväntat besök" En mycket mer positivt ton vilade över den reklamen då den inte alls syftade på förbrytare eller människor som ville en illa, utan helt enkelt snygga grannar som råkade bada sig igenom taket, dåliga men oj så söta lokförare som hamnade i vardagsrummet och fick sig en kopp och en flirt eller inte minst bungyhopparen som landar huvudet först på en båt.  


Nedan ser ni en av alla de klassiska enormt framgångsrika filmerna.


  


Man vill ju gärna tro att icke inbjudna gäster är just trevliga oväntade besök snarare än ovälkomna besök, med eller utan kaffe. Frågar man min systerson C sällar han sig dock till den mer cyniska världsbilden reklamen målar upp 2013.


Lillasyster U säger att jag inte ska ta det personligt utan att han är sådan mot alla men jag måste medge att jag stundtals tvivlar. Kan vara så att han hyser ett personligt agg då jag inga kusiner fött åt honom att leka med och därför är det svårare för honom att hitta WIIFM-faktorn (what's in it for me) när jag kommer på besök. Det innebär mest att jag stjäl hans föräldrars fokus och därav möts jag av en ilsken morr, som sen går över till ett förtvivlat gråt när hans tillvaro faller samman av min blotta närvaro. Ibland mjukar han upp under besöket men mest fortsätter han kasta ilskna blickar min väg.


Ses vi i mormors hus är situationen en annan. Där är han mer inställd på att folk kommer och går. Besök blir helt enkelt inte lika oväntade och därmed inte heller lika ovälkomna.


Jämfört med andra syskonbarn som glatt släpper vad de har för händerna när man kommer för att visa en runt på deras rum och bland deras leksaker kan man dra slutsatsen att han redan nu utvecklat en stark integritet och behov av en privat sfär där man inte får klampa in hur som. Det gör ju en moster aningen stött när hon möts av morrandet, men kanske gör det honom bättre rustad för samtiden som reklamens utveckling trots allt speglar.


Alex Schulman talar ju ofta om sin person i liknande ordalag och han har ju byggt en hel framgångsrik karriär på att vara just lättkränkt. Har vi tur kan C kanske lyckas med detsamma. 11 april ska jag se Alex på Maximteatern då han vädjar till publiken "Älska mig" Jag lovar dig systerson C, när du om 30 år står där med armarna utsträckta med samma önskan sitter jag på första raden utan en tanke på dagens morrningar.

Av Gunilla Olsson - 24 mars 2013 10:00

En vän la upp den här på FB igår och den kommenterades av både henne och andra som både förträfflig och intressant. Det kan man väl kanske hålla med om.


 



Om inte annat förklarar det ju varför jag inte under några omständigheter vill att någon tar i mina fötter. Det sätter ju bevisligen hela kroppen i gungning på de mest obehagliga sätt. Håll era fingrar borta från mina fossingar! Ja lillebror S, det gäller dig med!


Av Gunilla Olsson - 23 mars 2013 21:21

Efter en veckas fejkade leenden och tårar av smärta bakom stängda dörrar var jag beredd att ge upp på mina knän totalt. 


Jag kan skratta åt det nu men sanningen är den att jag har i huvudet räknat antal steg hela veckan och bedömt det möjligt eller omöjligt. Jag har suttit i bilen och väntat på parkeringsplatser för att få plats så nära betalmaskin och ingång som möjligt, varje gång jag dristat mig till att resa mig har jag sett till att lösa allt jag måste lösa ståendes innan jag satt mig igen för att slippa göra samma ansträngning de närmsta timmarna igen. Jag har hyperventilerat och hållt i dörrstolpen för att hitta balans och kraft för att ta mig in över tröskeln till badrummet. Jag har inte ens vågat ringa efter matleverans för att jag då måste ta mig igenom min långa hall och öppna dörren. 


Jag har fortfarande galet ont men det finns som man säger grader även i helvetet och tack och lov för det. Min mor fick för sig att det måste vara en inflammation i muskelfästet och istället för bara smärtstillande som jag hetsätit hela veckan så borde jag ge en gel en chans.


Sagt och gjort. Jag parkerade och haltade in på apoteket för att införskaffa Voltaren.


 

Nu lite mer än ett dygn senare andas jag normalt igen och bannar mig själv för att jag inte ringt min mor avsevärt mycket tidigare. Visst har jag skämt bort knäna med en heldag i säng och soffa också, det faktum att jag antagligen gått mindre än 100steg idag har nog hjälpt till, men jisses vilken skillnad. Tack och åter tack Voltaren, du ska för alltid finnas i mitt badrumsskåp.


Nu känns det överkomligt att ta sig ner till bilen och sen till Malmö imorgon för att genomföra arbetsveckan. Om allt går enligt plan kan både ni och jag sa fram emot en helt knä-fri bloggvecka. Ja med tanke på att jag lyckats genomföra arbetsveckan den här veckan borde det vara en barnlek. Men det vågar jag inte säga högt ännu, vill inte utmana ödet. Jag ska ju fortfarande ta mig ur soffan och in till sängen först och det har visat sig svårare än man kan tro. 



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se