Senaste inläggen

Av Gunilla Olsson - 21 mars 2013 16:57

När jag reser långväga lyssnar jag oftast på en podcast, P3 dokumentär eller dylikt för att fördriva tiden i bilen. Allra helst pratar jag bort någon timme med en vän längs vägen och blir jag allt för trött drar jag på musik jag vet jag kan texten till och sjunger med för full hals för att vakna till.


Den här veckan har jag spenderat i Göteborg hela veckan och eftersom Göteborg är en småstad har det bara blivit 10min resor i bilen. En podcast kan inte delas upp i 10min-intervaller utan då är man helt enkelt hänvisad till radion.


Att lyssna på Göteborska varianten av Mix Megapol är en upplevelse i sig själv. Det är underhållande på sätt och vis, den Göteborska humorn är välbekant och väldigt hemma. Samtidigt drar jag på munnen när de gulligt nog rapporterar om köer som säkert är 100m långa, beklagar sig över att Sthlm alltid är normen och har ett sånt hysteriskt "tugg" att de i stort sett gör parodi på sig själva och sin stad.


Vad som inte är underhållande är reklampauserna. Jag vet inte hur många varianter av reklam för motesplatsen.se jag har hört men de är på tok för många. Jag försökte hitta en ljudfil åt er utan framgång. Kanske har ni själva haft det stora nöjet att höra dem ändå.


Konceptet är enkelt. På motesplatsen.se tycks de tro att livet är en Hollywoodfilm och en bra "hur träffades ni story" växer fram ur enkla stavfel som ger något gemensamt att skratta åt. Exempel de lägger fram är killen som efter en dejt tror sig skriva till sin dejt:

"Tack för en trevlig kväll, inte ofta man träffar någon så kul!"

Han får till svar "Ful?"


Eller killen som efter lite chattande skriver "Du verkar het"

och får till svar "Fet?"


Nu till min personliga favorit, tjejen som frågar "Är du också singel?"

"Eeehh Snigel?"

"ÅÅåå vad pinsamt" utbrister hon i reklamen som vore hon 13 år och hela världen går under när några bokstäver kastas om. De andra reklamerna uttrycker mest hur mycket de gemensamt skrattade åt hur Kul blev Ful och Het blev Fet.


Jag tror jag precis kräktes lite. Hur urbota fåniga är inte de här reklamerna? Och dessa konstlade röster som generat ska fnittra över dessa pinsamma helt uppenbart uppdiktade meningsväxlingarna och försöka få dem trovärdiga och skapa en igenkänningsfaktor över när mobilen väljer fel ord.


En vuxen människa tycker inte det är så pinsamt att kasta om två bokstäver i en chatt. Man skriver nämligen bara en rättelse i nästa rad och problemet är löst. Att bygga en relation på en bristande T9 funktion i mobilen och få folk att tro att ett charmigt missförstånd första kvällen är allt man behöver för gemensam grogrund måste vara dejtingens motsvarighet till kejsarens nya kläder. Som medlem i er target audience, Mötesplatsen, måste jag nog anse mig själv och min intelligens förolämpad.

Av Gunilla Olsson - 20 mars 2013 21:22

Mina knän började bråka med mig redan på mellanstadiet. Det tog ytterligare ca 10år innan jag gav dem rätt och slutade jaga bollar i olika former på olika planer. Det tycktes göra dem nöjda och vi har levt i harmoni sen dess.

Nu har jag och min sjukgymnastik efter olyckan satt dem på prov intensivt och harmonin är som bortblåst. Det är utan överdrift krig. Och det är verkligen inte jag som vinner.

Sätter sig knän på tvären har man inte mycket att sätta emot. Köra bil blir en utmaning, gå blir övermäktigt och rörelsen från stående till sittande eller tvärtom en ren pina. Håll er vän med era knän mina vänner. De är bra att ha på sin sida.

För oss vet jag inte om det finns någon återvändo. Jag kan råka vakna och ha gnagt av mig benen i ren desperation att skapa lite distans mellan mig och knäna. Att gräla som vi gör just nu och ändå behöva dela säng känns som ett hån. En natt på soffan hade nog gjort dem gott.

Av Gunilla Olsson - 19 mars 2013 23:11

Att inte dricka kaffe och jobba som utesäljare är i Sverige en svårbegriplig kombination. Ska jag sammanfatta dagens 7 möten är orden: Nej tack! de som beskriver dem bäst.


Oftast är det ingen fara, jag blir erbjuden vatten istället, tackar ja till det och påminner mig själv om att låna toaletten innan jag lämnar för att inte hamna i nöd. Även det annars en konsekvens av att inte ha ett skrivbord med närliggande toalett som arbetsplats.


Ibland ser man dock att kunden inväntat besöket, kokat en kanna och besviket slår ned blicken då förberedelserna till synes var helt förgäves. Man kan känna sig som en skurk för mindre.


Jag kommer på mig själv med att komma med insinueringar som "jag åt nyss frukost" eller "det har varit många möten idag" som om jag glatt pimplat tidigare och nu sätter stopp för mig själv. Det är ett desperat sätt att försöka vara artig men naturligtvis ett helt meningslöst sådant.


Jag är ledsen Sverige. Jag dricker helt enkelt inte kaffe. Jag vet att det är mycket att ta in och att ni frågar i all välmening, men så enkelt är det, jag dricker inte kaffe. Jag vet att det gör mig till ett unikum, ett främmande väsen vid era konferensbord. Jag är ledsen om det rubbar balansen, men hoppas vi kan se bortom det. Då har vi ju inte ens börjat bearbeta det faktum att jag dessutom är nykterist. Håll i hatten!

Av Gunilla Olsson - 18 mars 2013 21:16

Vänner hör av sig till mig ibland och ber mig blogga om specifika saker. Oftast något de finner irriterande och gärna ser att jag skriver ett ilsket inlägg om.


Sällan letar sig dessa inlägg till bloggen. Min ilska måste liksom komma inifrån för att fingrarna ska leka sig över tangenterna och göra den rättvisa.


Idag hade tips tacksamt mottagets dock då inspirationen helt tryter.


Jag leker med tanken att blogga om vädret som verkar envisas med att förstöra livet för oss, min galet produktiva dag, besvikelsen till räkmacka jag just åt, min knävärk som gör att jag tom struntade i att korsa gatan för en bio, sommarmusiken som skrålat ur mina högtalare hela dagen, getter som låter som människor. Ja ni hör ju, underlaget är magert.


Det som kommer närmst att engagera mig denna dag är ironiskt nog en bild en vän publicerade på FB ur en grammatikbok skriven och tryckt 2011.


 


Ja den tillsammans med de två minuter jag efter en tupplur råkade vakna till och se av Ullared får till och med mig att vilja prata om könsroller. När Boris inviger en sportbar i sitt varuhus och det sen haglar skämt från honom och kunder i flera minuters klipp om att männen nu följer med till Ullared då det finns ett gubbdagis för dem när fruarna shoppar, då vill jag liksom bara dra täcket över huvudet. Men det känns ju så himla mossigt att man ens undrar om det är värt att bemöta.


Nej det får bli en bättre bloggdag imorgon. Då ska ett av alla de halvt färdigtänkta tankarna komma i pränt.

Av Gunilla Olsson - 17 mars 2013 22:00

Jag fick ett telefonsamtal i morse av brorson A, 3år. Han ville höra om vi kunde äta pizza i sommar på altanen. Vi gjorde det en gång förra året, tydligen med så lyckat resultat att det nu står med på önskelistan över aktiviteter för sommaren. 


När jag gav ett självklart ja på den frågan dristade han sig till att fråga om jag även kunde tänka mig att följa med och plocka fläderblommor. De behöver nämligen sådana till deras saftkok fick jag förklarat för mig. Tackade ja även till den inviten. Det fick jag inte vara med på förra året så jag antar att det innebär att jag vuxit i rangordning. 


Sen kom vi till samtalets kärna; Vad skulle det serveras för efterrätt på dagens familjemiddag? 


A's lista för sommaren börjar bli lång. Alla sina mest fantastiska sommarminnen från hans hittills relativt korta liv vill han återuppleva så snart solen värmer upp världen igen och gör det möjligt.


Visst är det inte bara A som längtar efter sommar nu. Visst är vi alla klara med grå, påträngande kyla. 


Ska nog följa hans exempel och låta listan början ta form.


Hittills består den av:

Äta pizza med A på altanen

Plocka fläderblommor med A
Nyttja en av dagens födelsedagspresenter


 


Ska bli kul att se henne i ert sällskap S och K! Tack igen familjen för biljetten och övriga presenter och uppvaktning. Nu får vi bara hålla tummarna att hon inte är på tok för hög, utbränd eller sönderslagen för att genomföra konserten. Chris Brown, håll dig i skinnet!

Av Gunilla Olsson - 16 mars 2013 20:14

Jag läser att Sjöbo är trötta på "rasiststämpeln" och vill rentvå sitt ortsnamn. Skapa nya associationer för besökare till orten. Det kan man väl förstå. 25 år har gått sen folkomröstningen som för alltid satte dem på kartan.


Det minner mig om resan jag gjorde ner till Skåne för några veckor sen. Jag var nere på jobb och som av en händelse lyssnade jag på P3 dokumentär om mordet i Salem på väg ner. Jag kör ständigt förbi Salem men skylten fångar alltid min blick och lämnar ingen önskan att stanna. Dokumentären påminde mig om varför.


Väl på plats i Skåne besökte jag Ystad och skojade pliktskyldigt om Wallander, jag var i Vellinge och fick frågan om det var mitt första besök. Tydligen är det en av Sveriges företagstätaste region; visste jag det? Nej mina kunskaper om Vellinge är begränsade till det faktum att rubrikerna påstår att de inte vill ha ensamma flyktingbarn till kommunen. Jag följer skyltarna mot Klippan på väg till Farfar och minns "mordet i Klippan" då en asylsökande hittades död. Farfar bor i Kvidinge, visst har jag läst om mord där också eller var det kanske rånet på mataffären som skapade rubriker?


Namnet Huselius dök upp i ett samtal med en vän idag. Det gick inte att prata klart utan att benämna hans ödesdigra natt med lagkompisar och en tjej på ett hotellrum. 


Ja, Sjöbo jag förstår er önskan. Visst är det så att associationer består, framförallt är de förenklande och allt som oftast orättvisa. Intellektuellt förstår vi alla det, men undermedvetet låter vi ändå dessa associationer påverka oss. 


Det är inte utan att man funderar på vad man låter ens eget namn associeras med och hur rättvisande det är. Värt att fundera på både i bloggar, facebook och twitter. Den här veckan tog jag polisen i försvar. Får se om det är något jag fortsatt förknippas med om 20 år eller om jag till skillnad från Sjöbo, Salem, Klippan och Kvidinge lyckas med konststycket att ge ett mer mångfacetterat och nyanserat intryck. 



Av Gunilla Olsson - 15 mars 2013 10:00

Jag visade er den blombukett vännen K skickade till mig på min födelsedag.


 


Den fick inte all cred den förtjänade i all uppståndelsen den dagen. Vi pratades vid senare på kvällen och jag tackade för den. Nämnde i förbifarten att den var väldigt rosa och lite otypisk både mig och henne. Inser att det låter som en otacksam och kritisk kommentar, det var det inte och det tror jag inte K uppfattade det som heller. Den var genuint nyfiken och rätt befogad, med tanke på hur väl vi känner varandra. 


Hon harklade sig snabbt och förklarade att det ju var en speciell förvald bukett där delar av pengarna gick till Läkare utan Gränser. Det förklarade saken. Fortfarande otypiskt mig, men detso mer typiskt henne. 


Hon lät meddela att det fanns ännu en välgörenhetsbukett som nog var mer i min och hennes stil egentligen, men hon ville hellre ge till Läkare utan gränser.


 

Hon kallar sig själv do-gooder men väljer bort Barncancerfonden? Läkare utan Gränser i all ära, men barn med cancer trumfar väl allt? Ge mig ett gott skäl att skicka en blomma någon av er. Jag vet precis vilken det blir! 


Av Gunilla Olsson - 14 mars 2013 20:27





Det händer att jag känner mig som en cyniker när jag ser på världen, men jag kan alltid förlita mig på att Aftonbladet är 10 resor värre. En snabb titt på deras rubriker och jag känner mig som en optimist igen.


Igår breakde de nyheten om Läckbergs och Melins skilsmässa. Sådana är aldrig roliga för någon inblandad. Nu intresserar mig paret inte nämnvärt men jag råkar veta att de båda har barn sen tidigare relationer och dessutom ett gemensamt barn. Dit går mina tankar omgående. Vilken grej för barnen att genomgå en andra skilsmässa och ännu en stor förändring i livet.


Aftonbladet har en aningen mer krass spinn på det hela: "Så går det med pengarna" Tack Aftonbladet för er förmåga att fokusera på det av vikt och frågan vi alla ställer oss.   Är det verkligen bara jag som blir äcklad över denna rubrik?


 





Skapa flashcards