Jag känner att jag både vill och måste förtydliga mig med anledning av den mångt mycket större uppmärksamhet mitt inlägg fått än väntat.

Jag vill först klargöra att jag inte på något vill bagatellisera den tragedi som inträffat. Jag kan inte inte nog betona hur gärna jag sett att det slutat på annat vis och jag är inte ute efter att strö salt i sår för vänner, nära och kära till de omkomna. Mitt inlägg handlade inte ens om händelsen som sådan utan jag ville använda den för att belysa något jag anser vara väldigt skevt i vårt samhälle. 

Vi är så fostrade i en övertro på staten att vi tror den långt mycket mer kapabel än vi tror oss själva. Låt mig ge några exempel.

• Vi tror staten är bättre på att förvalta våra pensionspengar.
• Vi tror staten är bättre på att undervisa våra barn.
• Vi tror staten är bättre på att uppfostra våra barn.
• Vi tror staten är bättre som arbetsgivare.
• Vi tror staten är bättre som vårdinstans.
• Vi tror staten är bättre på att ta hand om våra äldre.
• Vi tror staten är bättre på att hjälpa våra grannar vid behov.
• Vi tror staten är bättre på att reglera inkomster.
• Vi tror staten är bättre på att fördela föräldradagar inom familjen.
• Vi tror staten är bättre på att avgöra hur många män respektive kvinnor vi ska anställa.

Listan kan göras lång. Det finns mycket i våra liv vi gladeligen lägger i händerna på staten och till fullo tror att deras förmåga överstiger vår. "Tack snälla staten för att ni tar hand om lilla inkapabla mig." säger vi och nickar artigt oavsett vad staten kräver i gengäld.

Baksidan av det myntet är att när staten sen dessutom tar på sig att upprätthålla en viss ordning bland oss medborgare genom polismyndigheten. Det vill säga när staten inte bara är snäll och ger tillbaka skattepengar på ett eller annat sätt, då vill vi inte vara med längre. För då kräver staten plötsligt ansvar och det är inte alls lika roligt som rättigheter. Nej då vill vi hellre att staten fortsatt ser vår inkompetens.

Det gör det så oerhört lätt att ikläda sig rollen som "offer" och inte alls ta ansvar för situationen man skapat eller konsekvenserna därav. Hävdar vi inte den rollen själva gör kvällstidningarna det gladeligen åt oss. Helt plötsligt uttrycker vi avsky för auktoriteter, svänger oss med ord som överförmynderi och kräver den lilla människans rättigheter. Den enkla vägen är att hävda att man är ett offer för omständigheter vare sig det är dålig barndom, desperat livssituation, eller i detta fall blinkande blåljus och en avstängd bro. 

Det andra problemet som jag också passade på och belyste är också vår skeva syn på olika brotts allvar. Där vi ursäktar en polisflykt där många människors liv uppenbarligen sätts i risk, inte minst förövarnas egna, men upprör oss över entreprenörer som vi kräver ska ge tillbaka mer och mer och åter mer. Till och med mer än vad lagen kräver. Där vi så uppenbart värderar svek mot staten högre än svek mot oss medborgare.

Problemet för mig är att jag tror mer om oss människor än så. Jag tycker dessvärre att det speglar en rätt rutten människosyn i vårt samhälle trots att vi luras att tro att den är solidarisk.

Jag tror tvärtom att vi är kapabla. Jag tror att vi i mångt och mycket kan fatta beslut för oss själva, aktivt välja våra handlingar trots omständigheter och därmed också välja våra konsekvenser. Jag tror att det är regeln snarare än undantaget. 

Jag förespråkar inte ett avskaffande av stat, så ni får missförstå mig rätt. Vi delar ett samhälle och måste ansvara för det gemensamt, komma överens om vissa grundförutsättningar för det och hitta ett sätt att samexistera i det, inte minst finansiera vissa funktioner gemensamt och ta hand om de som är just "undantaget".

Jag förespråkar dock en större tilltro på människans förmåga att ta egna beslut vad gäller sitt liv och ta både goda och i detta fallet katastrofala konsekvenser av det, utan att andra nödvändigtvis ska behöva hållas ansvariga. Det gäller många delar i samhället, men sällan blir det så tydligt som när poliser målas upp som skurkar och förövare görs till offer. 

Jag funderade på att skriva ett blogginlägg om de 100+ grattishälsningar jag fått idag på denna min födelsedag och hur överväldigande det är.

Sen kom jag hem och hittade inte mindre än två buketter på dörren. En från bästa vännen K och en från någon som ville förbli hemlig. Jag övervägde att sätta spin på de tankarna och spekulera kring det.

Sen loggade jag in på bloggen och fick en ingivelse att kolla statistiken innan jag började blogga.

Vi har gått från ca 60 läsare till 8480 and counting på ett dygn. Inga konstigheter alls. Igår var det närmre 700 som läste vilket för oss en bra bit över 9000 på ett inlägg.

Ni får ursäkta men jag känner mig smått matt. När blev jag talesperson för Sveriges poliskår? Det känns otroligt otippat och omskakande och samtidigt ofantligt kul att folk hittat hit. 

Jag skrev i affekt men kan utan svårigheter stå för min åsikt även så här dagen efter. Det har kommit en del kloka kommentarer och jag förstår att det här kan vridas och vändas på. Vill absolut bemöta dem var och en, men inte ikväll.

Ikväll ska jag mest bara försöka smälta siffran 8480. Tack och åter tack, ni har just gjort världens mest ordinära födelsedag till kanske en av mina mest minnesvärda. Ni får ursäkta, nu har jag en dubbeldejt med Ben & Jerry.

Drevet som nu rasar mot polisen efter nattens insats är både olidligt förutsägbart och tröttsamt. Det inträffade är naturligtvis otroligt tragiskt. Jag vet inget alls om de omkomna mer än att de var bensintjuvar. Jag antar att de också var söner, bröder, arbetskamrater, kompisar och alla möjliga tänkbara epitet. Det är väl ingen som önskar livet ur dem över några liter bensin. Inte ens polisen.

Vad som helt tycks glömmas dock är att det är de själva och inte polisen som utsätter sig för den risken. 

Det är lustigt med svenskar och vår övertro på staten så länge den daltar med oss och delar ut bidrag. Då är den snäll och för vårt bästa. Men den lilla funktion av staten som är satt för att också hålla ordning på oss, nämligen kallad polismyndigheten, den misstänker vi så fort vi får chansen. Så fort ett ingripande går fel så ska någon hållas ansvarig. Självklart ska den granskas och utvecklas och bli bättre och helst undvika farligheter för både sig själv och andra. Men det är fruktansvärt naivt att tro att det aldrig ska gå fel med tanke på de situationer som ofta råder under ingripanden. Finns en anledning till att polisen är där.

I det inträffade fallet tycker man att polisen ska tänka sig konsekvensen av att tjuvarna helt struntar i konsekvenserna av att köra igenom en vägspärr och därmed riskerar livet hellre än att bli tagen med några liter stulen bensin.

Ja om hela det konsekvenstänkande läggs på polisen har man ju helt tagit bort ansvaret från tjuvarna. De ska inte behöva tänka på att om de stjäl kanske de jagas av en polis. De ska inte heller behöva tänka på vad som kan hända om man i en flykt kör igenom en spärr till en avstängd bro som kanske står öppen med iskallt vatten under sig. Nej de kan utsätta sig för varje risk i världen och när det skiter sig så är det inte bara polisens ansvar utan även deras fel. 

Det är en rutten människosyn i vårt ack så solidariska samhället som ligger till grund när man inte tror människor kapabla till att förstå handling och konsekvens. Staten och i detta fall polisen ska stå för hela den varan medans vi stackars omedvetna offer till medborgare inte förväntas veta bättre. Jag underskattar inte tjuvarna, jag tror de valde risken, med förödande och tragiskt resultat.

Det finns så mycket jag älskar med detta land och jag ska försöka skriva om det vid annat tillfälle, men det finns vissa aspekter som inte mindre än äcklar mig också. Betänk tex att det fulaste man i Sverige kan vara är att vara skattesmitare. Ja Ingvar Kamprad kan räkna med några löp om året på temat. Inte för att han gör något olagligt utan för att han optimerar sin vinst utifrån rådande regelverk. Ja det ska han skämmas för, staten kan och borde alltid få mer. 

Däremot skrivs snyfthistoria på snyfthistoria om Annika Östberg som fick sitt sagoslut och fick återvända hem till Sverige en hjältinna. Sommarprat och turné med framträdande om hennes fruktansvärda öde och tid i Amerikanskt fängelse. Ni förstår den stackars flickan var inblandad i att mörda en polis och de stora stygga Amerikanerna tycker inte att man får göra det i deras land ostraffat. Det är inte klokt vad elakt.

Jag antar att även de Amerikanska poliserna borde i svenska ögon ha gjort en bättre konsekvensanalys och låtit henne och hennes pojkvän hålla på med väpnade rån ifred för att vara säker på att ingen blev skadad. Inte kan väl Annika hållas ansvarig för att polisen dog. Nej dör han får han tydligen skylla sig själv och hon ska omhuldas. Hade istället hon dött i ingripandet kan vi nog förutsätta att det hade varit hans fel och GW hade rasat över polisens inkompetens. 

Det är ett under att någon överhuvudtaget väljer det otacksamma yrket polis. All heder åt er! Mina tankar går till familjen till den polis som igår fick sätta livet till i en tragisk olycka i tjänsten. Det är dagens verkligt tragiska nyhet. Den och att några bensintjuvar var dumma nog att inte förstå att det inte är värt att sätta livet till för några liter bensin. 

Hur många år ska jag bo i Stockholm innan jag lär mig att lyssna på trafiknyheterna innan jag lämnar hemmet på morgonen? Det är och förblir ett mysterium att jag inte får in det i mina vanor, men så är det.

Idag sitter jag som bäst i kön ner i södra länken när de på radion informerar mig om att det råder kaos både norr och söder om stan och alla som kan stanna hemma denna morgon bör överväga att göra det. Vilken lycka, jag som bor på söder och ska norrut. Kan få njuta av kaoset på bägge sidorna. 

Ja den här gången kan ju inte Norrlänningarna håna oss för att vi inte tål lite snö i alla fall utan den här morgonen är det bara plågsamt tydligt hur sårbar Stockholms infrastruktur är. 

De hade stängt av E18 efter en våldsam olycka för att en ambulanshelikopter ska kunna landa. Det är inte mycket att snacka om, man får inte gnälla över att sitta i en sådan kö. Vill inte ens tänka på vad en sådan olycka innebär och hur många nära och kära som får ta emot beskedet.

Men nu satt inte jag i kön på E18 utan på Essingeleden/E4an. Där var kön kanske totalt ca 4mil lång och berodde på att ett körfält var avstängt i några 100m. Det saknades nämligen ett brunnslock. Ja det tål att upprepas, imorse hade någon tydligen kört iväg med eller burit iväg ett brunnslock och resultatet är att Stockholmare står parkerade i 4 mil. Det känns väl rimligt eller? 

Det är för mig helt ofattbart att man i en storstad tycker att det är en acceptabel traffiksituation att något så litet ska få påverka så många. Och då pratar jag bara om tid och tålamod som det kräver av alla medborgare, börja man räkna på vad det kostar dessutom blir argumenten än starkare. Ett förlorat brunnslock, en stillastående bil eller dylikt kan inte få märkas 3 mil bort. Det är inte rimligt!

Men vad vet jag, jag är väl bara en gnällig Stockholmare som inte kan köra bil. Finns säkert någon i Lappland som sitter inne på lösningen.

Jag måste säga att jag tycker det är oerhört modigt av George Bush att komma ut som konstnär och visa sina alster.

Man kan tycka att han inte har något att förlora så hånad och kritiserad som hans politik och person har varit. Kanske är det så. Samtidigt har ju åren gått och det blåser inte kring honom längre. Detta bjuder upp tyckarna till dans ännu en gång. Det vore på tok för enkelt för dem att skratta åt, håna och avfärda även detta. 

Det är väl oftast så att man får en roll att spela i media och den får sällan omdefineras. Jennifer Aniston är patetisk och desperat, Cameron Diaz är evigt singel, Britney Spears är white trash. Alla bilder ska signalera detta, alla påhittade texter ska bekräfta detta, och alla rubriker ska påminna om detta. Att George Bush är korkad och osympatisk beslöts väl enhälligt på mediaredaktionerna för många år sen nu. 

Nedan ser ni prov på hans försök till ny karriär. Jag är ingen konstkritiker så om de är bra eller dåliga låter jag nog vara osagt. Har svårt att se dem pryda mina väggar men betyder inte nödvändigtvis att jag inte gillar dem.

Vi kan nog konstatera att de inte passar min plånbok oavsett. För hånat eller ej George Bush, ditt namn kan nog fortfarande trissa upp priset på en tavla. 

Pratade med min vän J tidigare idag och skrattade högt och hjärtligt åt hans brutala sågning av Daniel Lindström som modeexpert. Han följer honom av någon obegriplig anledning på Instagram och irriterar sig bara mer och mer på både hans stil och person.

När han väl var uppe i varv började han med samma engagemang ifrågasätta en kulturvetares åsikter om miljonprogrammet han bodde i. 

Jag var så road av samtalet och önskade så att det var jag som stod för sågningarna. Det brukade räcka för mig att läsa Aftonbladets rubriker för att kunna skriva en text i sömnen där jag hänsynslöst slet en åsikt eller ibland en person i stycken. Vet inte om det gör mig till en bättre eller en sämre människa att jag inte skrivit en sån text på länge.

Året började konstigt med en bilolycka för mig. Eventuellt var det startskottet, eller så började det tidigare. Vågar inte säga säkert. Klart är i alla fall att jag gör lite av en resa, dels för att återhämta mig fysiskt men kanske skakade det om mig mer mentalt än vad jag trott. Jag tycks konsumera mer av mig själv och mina tankar och mindre av andras för tillfället. 

Det får väl vara ok att det är så ett tag, men inte för alltid. Jag gjorde en test och läste igenom Aftonbladets rubriker nu och kände mig mest bara trött. Det tände inget i mig alls.

Jag tackar min vän J för påminnelsen om hur underbart underhållande det är att få rasa, vad jag gillar att med övertydlighet visa på orimlighet i beteenden och åsikter. Nu ska här konsumeras. Twitter, nyhetsflöden, tv-utbudet, inget går säkert. Vem vet, måste kanske till och med börja följa Daniel Lindström på Instagram. Hur svårt ska det vara. Världen irritera mig! Det brukar "du" vara bra på!

Ända sen min allra bästa biokompis R på alla sätt övergav mig för fru och utlandet har jag haft svårigheter att hänga med i SFs tempo. Det finns alltid en massa filmer på "borde-se-listan" men det tycks aldrig bli av. Just nu är det nog än fler än vanligt.

Ja alla de filmerna vill jag se, men allra mest vill jag se nedan. 

Det är väl bara att sätta fart. Vem ska med och på vilken? R jag förväntar mig att du kommer hem och ser åtminstone en av dem med mig! Your pick!

"Det är så konstigt med mig. Jag KAN så mycket. Jag kan nästan allting!" det upprepade Lotta på Bråkmakargatan gång på gång från scenen på Stadsteatern ikväll. Varje gång skrattade vi vuxna till över den naiva proklamationen. Barnen såg henne nog mest få rätt, då hon både kunde cykla och fixa julgran när det väl kom till kritan. 

Vad jag ibland kan avundas det där barnsliga självförtroendet. Vad mycket mer vi skulle upptäcka att vi kunde om inte självtvivel satte käppar i hjulet innan vi ens försökte.

Pippi presenterar en liknande tanke när Tommy och Annika frågar henne varför i hela friden hon önskar sig en trumpet.

-Kan du ens spela trumpet Pippi?

-Hur ska jag veta det, jag har ju inte ens en trumpet. Att spela trumpet utan en trumpet är det svåraste som finns. 

Själv har jag haft en dag på jobbet fullt av självtvivel då jag förberett mig för en presentation imorgon, osäker både på vad som förväntas, om de data jag valt ut är de mest relevanta och framförallt om mina slutsatser är de korrekta. Jag märker att kollegor svettas med samma frågeställningar, men man är ändå ensam i sitt självtvivel. Jag har hela dagen känt mig tämligen övertygad om att jag inte kan spela trumpet trots att jag aldrig ens försökt.

Men sen plötsligt nu ikväll fick jag ett telefonsamtal från en pojke som fyller 8 år idag. Han ringde och gav mig ett hedersuppdrag så fint att jag fick en tår i ögat. Hans barnsliga tilltro till mig räckte för att putta undan mitt vuxna tvivel och låta mig avsluta dagen med ett leende. Tack för det!