Precis som saker alltid kan bli lite bättre så kan de faktiskt också bli lite värre. Jag trodde jag nådde botten av ineffektivitet på jobbet igår. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, hur många vägar jag testade, hur kreativt jag än letade, jag kom absolut ingen vart.

Idag inledde jag arbetsdagens "att göra lista" med den trösterika tanken "det kan i alla fall inte bli sämre än igår".

Ack så fel jag hade. Tack och lov för morgondagar!

I ett försök att vara förståndig ställer man in kvällens aktiviteter och åker hem. Man tar ryggläge på soffan och skjuter på alla måsten för att bekämpa lurande bakterier eller virus som vill en illa.

Efter ett tag känner man hur man vid varje blinkning mer motvilligt öppnar ögonen igen. Man vet att man borde gå in och lägga sig på riktigt. Men det är så skönt under filten. Man vill inte riskera att kvickna till utan unnar sig istället att dåsa bort. Det känns så rätt, men man vet att det är så fel.

Det är först när man vaknar vid 04:13 med stel nacke och olyckliga, sträcksugna ben som man bannar sin enfald. Bädda upp sängen är då inte längre någon vits med och redan där och då vet man att man resten av dagen kommer att få betala för sin innefektiva sömn den natten.

Godmorgon kära läsare! Så blev min tisdag till onsdag.

Solen skiner utanför fönstret och golvet skakar under fötterna. Någonstans i närheten borras det och det ruckar hela byggnaden vi sitter i.

Jag gillar kombinationen sol och skak. Kisar jag lite kan jag låtsas att det är palmer jag ser och inte barrträd utanför fönstret och plötsligt känns det som att jag sitter i Kalifornien och jobbar. AWESOME!

Jag kan inte sluta längta efter att lyssna på den här låten. Den gör mig helt galet poppig och glad.

Någon liten del av mig sympatiserar naturligtvis med denna stackars flickvän som fått agera inspiration men vad gör man inte för främjandet av kulturen. Hon tog en för laget och vi som gillar låten tackar.  

Hade jag ens kunnat ana vilken maktfaktor mina ord och trogna läsare skulle komma att bliva hade jag naturligtvis tagit mitt medborgerliga ansvar långt tidigare och bloggat.

Det går inte längre att blunda för de ofantliga effekter denna lilla blygsamma blogg har på samhällsutvecklingen. Det var när vi i skämtsamma ordalag nämnde Alexander Bard som han sen direkt ur frysboxen fick det prestigefulla uppdraget att sitta i Idoljuryn. Det var först när vi retats med Enköpings stads-slogan som en bok om Sveriges sådana publicerades. Och nu kära vänner har det hänt igen.

Idag har man i morgonsoffan diskuterat det nya hissnande förslaget att tillåta högersväng vid rött ljus. En regel som jag för bara några veckor hyllade USA för att vara intelligenta nog att ha genomfört för många år sen.

Jag är glad att diskussionen ens förs även om det är på vanligt svenskt onyanserat sätt. Skräckscenarior om bilar eller än värre cyklister som kommer i gedigen fart och susar genom korsningar helt utan hänsyn målas upp. Man oroar sig över en minskad respekt för det röda ljuset generellt och diskuterar att ca 50 eller så skyltar i var korsning skulle nog krävas om inte vi självmordsbenägna nordbor skulle med livet som insats chansa.

Jag är ledsen om jag var otydlig i mitt blogginlägg och inte gav er makthavare en fullständig bild att basera ert förslag på. Tanken är naturligtvis att man vid sådan lagstiftning också inför väjningsplikt för högersvängarna. Nu när detta är förtydligat ser jag fram emot en mer produktiv dialog för er i nyhetssofforna.

Till er kära läsare vill jag bara säga grattis! Vilka andra förändringar vill ni få till stånd? Kom med förslag så ska jag efter bästa förmåga och samvete slagkraftigt blogga om det. Det är ni och jag mot världen!

Det gör mig stolt att mina intelligenta läsare ser till att ha bättre saker för sig en solig helg än att sitta inne och läsa min blogg.

Tack för att ni tar er tid igen när vardagen sätter in!

Nu heter jag förvisso inte Koljonen men jag antar att Åsas attack i Aftonbladet likaväl kunde ha varit riktad mot mig.

Mitt svar är: Jag har ingen aning Åsa!

Jag vet inte heller vem som klipper min frisörs hår.

Jag vet inte vem som byter däck på killarnas bil på däckfirman.

Jag vet inte vem som byter rören för den rörmokare jag skulle ringa vid behov.

Jag vet inte vem som bygger huset åt den snickare jag kanske kommer att anlita.

Jag vet inte vem som målar målarens sovrumsväggar efter han målat mina.

Jag vet inte vem som serverar servitrisen på min favorit restaurang.

Jag vet inte vem som kollar min tandläkares tänder.

Jag vet inte vem som botar min läkare.

Jag vet inte vem som kör tunnelbanan min t-bane-förare åker med.

Listan kan göras lång men kanske fattar du min poäng. Det finns en massa tjänster vi alla använder oss av dagligen utan att skämmas. Jag kan inte för mitt liv förstå vad skillnaden är. Föreslår du Åsa att vi lägger ner allt som kan innefattas av tjänstesektorn eller bara de tjänster du ogillar?

Din text är rörig då du försöker göra två poänger samtidigt. Du försöker också på någon vänster-logik få det till att detta skulle bekostas av skattebetalare. Det bygger på det orimliga antagandet att alla pengar egentligen tillhör staten och varje krona de inte kräver in skulle därmed räknas som en kostnad. Ett helt absurt synsätt och långt ifrån verklighetsförankrat, men du har fått nog av min måndag nu Åsa.

Kanske orkar jag försöka förklara de allra enklaste matematiska principerna för dig en annan dag. Det blir så mycket lättare att förstå skillnaden på avdrag, bidrag, kostnader och intäkter om man har dessa klart för sig. Vad gäller er mina läsare förutsätter jag att ni är intelligenta nog att redan ha koll.

Med tanke på gårdagens inlägg så är det lika bra att visa även nästa lik.

I det här fallet vill jag hävda att jag är helt oskyldig. Senast jag såg den här lilla rackaren var han levnadsglad, busig och hade en glimt i ögat. 

Halvhjärtat riktade jag ett slag mot honom med mitt "weapon of choice" (en bok), men han studsade glatt kring listen där tak och vägg möts. Dit upp når jag inte och orkade inte klättra. 

Det är lätt att tro på indicer och dra slutsatsen att det är Fröken Olsson i Vardagsrummet med Boken som är skyldig. 

Jag hävdar med bestämdhet att jag misslyckat viftade en bok i hans riktning för att sen släcka lampan och säga godnatt i hopp om att han skulle stanna i vardagsrummet.

Han var vid livet sist vi sågs och jag har ingen aning om vad som hänt därefter. Ett osannolikt händelseförlopp men fortfarande sant. I plead not guilty, your Honor!