Innan jag blir halshuggen så vill jag klargöra att jag har full förståelse för hur otäck upplevelsen måste ha varit och jag försöker inte på något sätt förminska den.

Däremot kan jag tycka att efterdiskussionen blir lite onyanserad.

Är det nu läge att ifrågasätta Ikeas hela system alltså? Rätta mig om jag har fel men lämnar inte föräldrar in barn på ICA, IKEA och SATS över hela landet och får inte dessa samma föräldrar sina barn med sig hem när de går?

Problemet är väl snarare idioter till vuxna som ibland vill barn illa. I detta fallet utnyttjade de ett tillfälle då någon var lite ovaksam på just IKEA, men det här kan väl i sanningens namn hända när som helst och var som helst.

Jag vet inte hur det är för er men de gånger jag tar med syskonbarn på bio, ICA, Kolmården eller vad det nu må vara så händer det nog att även jag vänder ryggen till, att de springer lite längre bort än jag skulle vilja och att jag inte alltid har den kontrollen jag önskade.

Med risk för att inte få förnyat förtroende att göra dylika utflykter med mina syskonbarn så kan jag inte lova att jag oavsett hur mycket jag än älskar dem och försöker skydda dem så kan ingen vuxen med motsatt uppsåt utnyttja den där ovaksamma sekunden, de där extra metrarna eller vad nu sprickan i försvarsmuren må vara.

Jag tror inte att någon av er föräldrar kan lova något annat ni heller. Problemet är inte IKEAs rutiner. Problemet är de två vuxna som tog med ett barn de visste inte var deras. Tack och lov fick de kalla fötter.

När jag hörde att Foo Fighters skulle komma till Sverige blev jag med ens nostalgisk och funderade på om jag inte var tvungen att gå.

Jag minns inte vad jag egentligen baserade mitt beslut på men biljett införskaffades helt enkelt inte.

Jag blev lite avis då jag hörde andra smida planer inför kvällen, statusuppdateringar på Facebook påminde om vänner som skulle se dem i Köpenhamn. Jag kände mig dum som inte tagit chansen.

Nu visar det sig dock att det var inget annat än ett genidrag från min sida.

När jobbet kastar biljetter efter en och dessutom tigger och ber att man lämnar jobbet lite tidigt för en posh middag så får man helt enkelt ställa upp.

Nu framstår jag som den samarbetsvilliga och flexibla medarbetaren samtidigt som jag kan bjuda mig och svåger C på en grym kväll. Känner mig som en vinnare!

En gammal goding från den tiden då jag typ senast lyssnade på Foo Fighters

Idag har jag ett relativt viktigt möte som jag funderat över att få till sen tidigt i höstas.

Först för 2 månader sen fick jag klart för mig vem mötet borde hållas med för önskad effekt och efter oändligt antal avbokningar ska det idag bli av.

Önska mig lycka till! Med så lång uppladdning vill det till att mötet levererar för att jag ska känna mig nöjd med dagen.

De här ser väl ändå harmlösa nog ut?

Tydligen är de farligare vapen än väntat och här ser ni vad som händer när de slinter och stöter emot en fingertopp.

Jag stod i köket och hade en kniv i handen men det var ofarlig i jämförelse. Frågar någon imorgon kanske det är den jag hänvisar till dock. Låter åtminstone lite mindre fjantigt än sanningen. 

Jag har alltid gillat mina bröder men kanske än mer sen de hade det goda omdömet att ge mig svägerskor. Jag gillar dem alla och kommer säkert få anledning att återkomma till dem alla i bloggen.

Idag tänkte jag dock ägna mig åt svägerska M1. Det är lätt att tro att hon är rätt perfekt på alla sätt och vis. Hon är snygg, rolig, bra mamma med vackert hem, vänner och på det stora hela har hon skapat ett lyckat liv med fantastisk familj.

Därför är det så skönt när de där söta barnen hon producerar emellanåt låter skönja en spricka i fasaden.

Igår fick jag bevittna hur hennes 5-åriga son N efter lönlösa försök att klia sig i rumpan frustrerat skäller på henne med orden: "Det är du som är dålig på att torka mamma, du torkar alltid fel."

Inte för att jag är säker på hur fantastiska mina talanger på att torka rumpor efter toabesök är, men jag har åtminstone aldrig blivit utskälld över det. Det är väl alltid något eller?

Jag är fri från sådana i traditionell bemärkelse men har ändå ovanligt många "issues".

Ska absolut inte ta upp allt och alla här då det skulle bli tidernas längsta blogginlägg, men ni som känner mig vet att jag kan ha en hel del åsikter om allt från blandning i godispåsar till ljudet av smörkniven mot smörpaketet.

Den sak jag kanske är mest allergisk mot av alla är ljudet av bestick mot tänderna. Det kan förstöra vilken middag som helst.

Jag hade en gång en roommate som var en mycket högljudd (i mina mått mätt) ätare till en dag jag inte stod ut längre och visade hur man ljudlöst tar maten med läpparna. Hon var en smart tjej och lärde sig snabbt så vi kunde fortsätta njuta av varandras sällskap vid middagsbordet.

Jag ryser bara jag skriver detta. Tanken på detta metalliska ljud mot emaljen. Det gör ont i hela mig.

Jag trodde att prövningens tid var över. För er som nu sitter och funderar över om ni är en person med sådana ovanor så vågar jag lova att chansen är rätt liten. De flesta tar maten med läpparna precis som de flesta vet att man inte stoppar hela flaskhalsen i munnen.

Men nu har jag träffat ännu en tandätare. En kollega till mig rör gaffeln mot tänderna som hade han Parkinsons och har svårt att hitta rätt. Taktiken att undvika hans lunchbord börjar bli svårare och svårare. Vad är nästa steg, en anonym lapp?

Idag ignorerar jag lunchen helt och mättar mig med god litteratur. Kom ihåg kära läsare, använd läpparna och tugga sen med stängd mun.

Satt på ett möte igår med dator i knät och hade lovat att anteckna och försöka sammanfatta mötets innehåll för en kommande artikel.

Jag vet inte hur många som skämtsamt frågade om jag livebloggade, om anteckningarna skulle läggas upp här senare och dylikt.

Jag vill först och främst klargöra att jag absolut inte tog illa upp, anklagar inte heller dessa personer för brist på originalitet då de skämtade på samma vis. Det var helt klart sagt med glimten i ögat och jag är glad att folk läser vad jag har att skriva överhuvudtaget.

Det väckte dock en fråga. Är det bloggare jag främst är nu alltså? Är det min nya identitet i möten med människor? Det här är inga främlingar, sådana läsare vet jag inte om jag har så många, snarare bekanta.

Jag har i så många år varit lärare, det är jag inte nu längre och ingen, knappt ens jag, vet väl vad jag egentligen jobbar med nu för tiden. Kanske öppnar det upp för det enklare epitetet bloggare.

I mitt egna huvud har jag en blogg, att vara bloggare känns som något helt annat. Kanske behöver jag tänka om.

Ledsen för oannonserad tystnad. Så blir det ibland.

Finns naturligtvis en massa att blogga om och framförallt vara upprörd över, säger kanske en del om min sinnesstämning:

Wickströms absurda förslag om skolplikt från 3-års ålder

Juholt från Knohult

Idioterna i Vancouver

De allra flesta som producerar TV-reklam

SVTs oförmåga att buda hem OS

Hedersmord

Men jag orkar inte riktigt. Jag har nytt snyggt nagellack på och tänker idag ignorera alla dumheter man behöver bemöta.

Det är en helg full av möten och en del ansvar som jag behöver fokusera på och däremellan ska jag enbart snegla på mitt nagellack och vara nöjd med det lilla.

För att även ni ska ha lite ögongodis över helgen så ger jag er ett smakprov på min fredagskväll.

Det är ok att dregla!