Inlägg publicerade under kategorin Böcker

Av Gunilla Olsson - 23 mars 2012 08:26

Goda nyheter i dagens Metro!


 


Mitt exemplar måste dessvärre kommit bort på vägen Bonnier Carlsen, men de har länge stått på min "att läsa lista" så jag ser med spänning fram emot när de väl hittar rätt.


Om jag här på bloggen har givit er intrycket att jag har någon typ av integritet och inte kan köpas med simpla give-aways och därmed avskräckt era försök, så ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Det är helt klart en oönskad och missvisande signal. Skicka ni så bloggar jag så gärna.  

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 3 november 2011 14:38

Det finns konstiga människor som tycker att det är tråkigt och fantasilöst med en bok i present. De vet helt enkelt inte vad de pratar om. Rätt bok i ett hårt fyrkantigt paket kan vara helt oslagbart.


Högst på bokönskelistan till julen står just nu dessa biografier.


   


Bägge lockar mitt intresse och Patriks historia känns det som man är skyldig honom att läsa.


Zlatans är jag bara så sjukt nyfiken på att frågan är om jag kan hålla mig till jul, men tror inte jag har något val. Vill ge den respekten av en heldag att sträckläsa, allt annat känns som ett helgerån och det finns det nog inte utrymme för innan dess.


Jag räknar dagarna, julmat och firande i all ära, men i jul är det du och jag Zlatan!


ANNONS
Av Gunilla Olsson - 31 augusti 2011 08:09

Helena Prytz, du är säkert en trevlig tjej. Jag vet egentligen inget om dig och det känns tråkigt att vårt första möte ska ske under så negativa omständigheter.


Nu ska jag öppet medge att jag inte på något vis är din eller förlaget Bra Böckers målgrupp när Dexter Hängiven Hämnare (Jeff Lindsay) beslutades att ges ut på svenska.


Jag kan också ärligt säga att jag inser att den goda Lindsay inte givit dig något material att jobba med. En författare som minst en gång per sida behöver använda sig av versaler, för att rätt ord i meningen ska betonas, kommer aldrig belönas med Nobelpriset i litteratur och det är helt ok.


Med detta sagt vill jag ändå råda dig att söka ett nytt jobb. Den översättning du är skyldig till hade jag knappt godkänt av en årskurs 9 elev under min tid som lärare.


Jag kan bortse från slarv som att du skriver "ölet" istället för "ölen", jag försöker ha tålamod med dig och fokusera på storyn och inte dina ordval. Men du gör det stört omöjligt för mig!


På sidan 50 när Astor och Cody kommer in i rummet skriver du:


"Han var inte så pratsam. Han sa faktiskt nästan aldrig någonting. Stackars unge. Hela situationen med hans far hade verkligen strulat till det för honom."


Min kvalificerade gissning är att originaltexten är:

"He was not very talkative. He really never said anything. The whole situation with his father had really messed him up."


Det är en bedrift att översätta varje ord rätt av, aldrig bekymra sig om ordföljd, idiomatiska uttryck eller flytet på svenska. Jag kan tåla det även om det är undermåligt. Men när jag läser nästa mening vänder det sig i magen på mig.


""Är du full?" frågade han. Det var ett långt tal för honom."


Det är så svengelskt att jag bara vill skrika högt!


Fortsätter boken i samma stil kan du på fullt allvar bli den första översättaren som hamnar på min "läs ej lista" där bara usla författare tidigare förpassats. Du är redan den enda översättaren jag kan namnet på trots att din uppgift helt klart borde gå tämligen obemärkt förbi.


Kanske var det din plan? Kanske ville du skapa ett namn för dig själv. I så fall får jag gratulera till framgången. Nu har du ju faktiskt ännu en google-träff att briljera med.

Av Gunilla Olsson - 21 juli 2011 12:53

Pratade med en kollega en stund imorse. Hon är från Kurdistan och likt mig väldigt bokintresserad. Hon har bland annat varit i kontakt med ett kurdiskt förlag om översättning av böcker.


Tydligen funkar det bra och finns ett bra utbud för barnböcker och vuxenböcker men att det vad gäller tonårsböcker finns en brist.


Hon var väldigt försiktig i hur hon uttryckte sig men jag förstod att hon menade på att svenska ungdomsböcker inte riktigt var vad hon ville att hennes tonåringar skulle läsa. Hon sa att det är bra att de lär sig kulturen ordentligt såklart men att svenska böcker visar på helt andra värderingar än vad de har med sig. Vi pratar här om en väldigt acklimatiserad kvinna som likväl hade dessa farhågor.


Jag kan verkligen förstå henne. Vi sätter en ära i det här landet att vara så oerhört liberala i kulturella sammanhang på gott och ont.


Jag förespråkar inte att pracka på någon min moraliska ståndpunkt men tycker kanske inte heller att jag nödvändigtvis måste bli påprackad någon annans mer liberala inställning heller.


Som vuxen är det här inget som helst bekymmer för mig. Jag väljer ständigt mitt egna intag, och missförstå mig rätt, det finns en massa fantastisk litteratur och kultur.  


Tonåringar kan dock behöva lite handledning innan de hittar vad de själva gillar och behöver även de ha ett utbud att välja ifrån.


Jag har undervisat litteratur i 10 år till tonåringar. Jag har som resultat läst otaliga böcker inom genren. Jag har varit mån om att visa ett spektra inom genren i mitt klassrum. Men det går inte att komma ifrån att de flesta svenska böcker riktade till denna målgrupp gärna vill normalisera sex, fylla och annat som författaren anser hör tonåren till.


Sanningen är den att det finns många ungdomar i åldersgruppen vars verklighet detta inte alls beskriver. Istället blir det de som känner sig onormala och främmande.


Jag har av naturliga skäl kopplat mina funderingar kring detta till min egna kristna livsåskådning men min kollega påminde mig om att det finns många fler som upplever samma sak.


När ska vi ha kommit varvet runt? När ska vi inse att äkta liberalisering kräver tolerans för hela spektrat av livsåskådningar och moraliska ståndpunkter och ge utrymme för samtliga dessa? Det är en större fråga än tonårslitteratur men väl värd att fundera över.



Av Gunilla Olsson - 15 juli 2011 08:04

För dryga 10 år sen hamnade jag på en hemmafest i en lägenhet i Stockholm. Jag spenderade större delen av kvällen i ett samtal med en kille jag inte träffat tidigare. Eftersom jag inte är född bakom en vagn kände jag igen hans efternamn men la ingen särskild vikt vid det under kvällens gång utan trivdes mest i hans sällskap.


Vi höll kontakten efter den där kvällen. Ganska intensivt i säkert ett år eller så. Han var fråm utomsocknens och jag nyss hemkommen från New York skulle börja mitt liv på riktigt. Det blev aldrig av att vi sågs efter den där kvällen men det blev en del tid i telefon och över nätet. 


Han hörde av sig och berättade när han köpte en herrgård vid vattnet inte så långt ifrån gården där han var uppvuxen. Han hörde av sig någon gång då han var i stan i affärer men jag inte hade tid att ses.


Vi hörs fortfarande lite sporadiskt och betydligt mindre intensivt någon gång om året. Han ber mig att komma och titta på herrgården som numera är helrenoverad. Jag leker stundtals med tanken men avfärdar den. Vi alla vet vad som hände med miss Elizabeth Bennet när hon såg "the beautiful grounds of Pemberley".


När vi träffades den där kvällen fanns någon annan i mitt liv. Kanske hade jag agerat annorlunda annars. Kanske borde jag ha agerat annorlunda oavsett, men det gjorde jag inte.


Det är inte utan att jag drar på munnen nu när jag läst de första 100 sidorna i Den Nya Överklassen där hans släktnamn figurerat frekvent. Tänk vad en oskyldig kväll för över 10år sen hade kunnat sluta annorlunda än vad den gjorde.

Av Gunilla Olsson - 13 juli 2011 15:44

Jag, några syskon och syskonbarn såg vid midnatt den sista Harry Potter filmen. Vi såg alla fram emot att avsluta vad man påbörjade för så många år sen och att få säga hejdå till Harry.


Det är trots allt en väldigt bra berättelse som framförallt i böckerna imponerar. För mig stannar det sen liksom där. Jag kan gilla något utan att göra det till något varken mer eller mindre än så. Silly me, jag trodde de flesta människorna behärskade det.


Jag ställer mig helt oförstående, men kan ändå le överseende åt de som kommer till bion i full mundering. Jag kan hånfullt skratta tillsammans med mina syskon åt att samma människor tjuter som besatta under väl valda tillfällen i filmen, samtidigt som jag roas lite av deras entusiasm. Men när de efter filmen sitter utspridda på golvet i hysterisk gråt över att deras liv nu tydligen är över, ungefär då tar mitt tålamod slut.


Vilka är dessa människor? Var gör de alla de dagar då det inte är Harry Potter premiär? Hur ser en vanlig dag i deras liv och huvud ut? Jag skulle så väldigt gärna vilja veta.

Av Gunilla Olsson - 12 juli 2011 08:06

I förra veckan tänkte jag skriva ett inlägg om ett i-landsproblem. Jag avstod dock för att jag kände att begreppet är så otroligt tröttsamt. Sanningen att säga så kan väl alla problem som inte handlar om liv eller död avskrivas som i-landsproblem och det känns lite orättvist.


På något sätt trivaliseras då de saker vi i detta hörn av världen brottas med. På något sätt blir de mindre verkliga. Missförstå mig rätt, jag är helt för perspektiv. Man kan alltid tänka på de svältande barnen i Afrika och jag försöker inte på något vis trivalisera deras verklighet heller. Jag bara tror att problem är och måste få vara relativa.


I samma veva roade jag mig med att läsa om Erlend Loes "Blåst" Det är hans första bok och jag har inte läst den sen den kom. Det var kul att se råmaterialet till författaren han skulle komma att bli när jag läste den med nya ögon. Men det får jag spara till ett eventuellt annat inlägg. Han gladde mig med att bekräfta mina tankegångar angående i-landsproblem dock.


För er som känner både mig och Loe är det nog rätt uppenbart att vi är oeniga i de flesta stora frågor. Men jag är så oerhört förtjust i honom att jag vill gärna tro att det är i de små vardagliga reflektionerna vi möts, det faktum att han inte känner till min existens till trots. Därför är det av honom jag allra helst vill ha bekräftelse. Och det fick jag!


"Det är långt att gå och jag säger det till henne. Att jag tycker att det börjar bli förfärligt långt. Marianne nickar bara. Vi ska vara glada för att det inte är sommar och åtskilliga värmegrader, säger hon. Jag säger att det måste vara tillåtet att klaga över en situation utan att man absolut måste tänka på vad som kunde ha gjort den värre. Allt kan alltid bli värre, säger jag, men det är inte alltid det är meningsfullt att tänka på det. Och dessutom har jag inte sagt att jag tycker alltihop bara är besvärligt. Det är på det hela taget ett ganska anspråkslöst klagomål jag kommit med. Så pass måste hon kunna acceptera"


Amen Loe!


Det är helt ok för mig att irritera mig på att Mix-megapol appen till min iphone börjat strula sig och kopplar ner sig säkert 4ggr varje morgon på väg till jobbet. Nej, det är inte för att jag tappar täckning, den bara stänger av. Det är ingen stor grej men det stör flytet i min läsning av Loe och andra genier när jag måste ner med handen i väskan och starta igång den igen. Jag hävdar härmed min rätt att gnälla!

Av Gunilla Olsson - 11 juli 2011 18:04

Så heter månadens bok i familjens bokklubb. Är inte direkt någon högoddsare att det är broder Ö som ligger bakom valet.


Jag tog vägen om Pocketshop idag och investerade i ett exemplar. Jag har hunnit läsa titelsidan, förordet och första sidan i kapitel 1. Trots en så kort relation känner jag att det är början på något fantastiskt.


Jag och författare Bengt Ericson kommer helt klart dra olika slutsatser. Det står redan tämligen klart, men oj vad kul vi kommer ha på vägen.


"Jag försöker undvika att mina barn ska växa upp med överklassvärderingar. Vi har mycket begränsat med tjänstefolk hemma; det är bara några damer som kommer på dagen och går på kvällen." Jan Stenbeck


Citatet stod att läsa på titelsidan och fick mig att skratta högt. 


Det blev sen inte sämre då förordet återgav följande middagsanekdot:


"För de övriga runt bordet berättade den sistnämnda (Anita Gradin min anmärkning) om sin ungdom, som hade gett henne många personliga erfarenheter av slitet och fattigdomen i Norrland. 'Då bestämde jag mig för att bli socialdemokrat', sade hon. 


Anders Wall lyssnade igenkännande och gav sedan några kärva exempel från sin egen uppväxttid, präglad av minst lika stora umbäranden. 'Då bestämde jag mig för att bli rik', upplyste han"


Om Ericson nu inte lagt allt krut på de 3 första sidorna så vågar jag lova att det bådar gott.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se