Min senaste följare på twitter kallar sig för "@klasshat".

Hen tillkom efter att jag imorse tweetade "Varför lyfts alltid inkomstklyftan som en relevant siffra? Måste väl ändå vara det allmänna välståndet som är av vikt."

Osäkert om hen helt missförstod mig eller hoppas på framtida twitter-gräl. Jag har svårt att tro att vi kommer komma så bra överens.

Den ständiga fokuseringen på rättvisa är för mig ett intressant fenomen. Rättvisa i all ära men det, tycks liksom vara ett självändamål och inte bara det utan i många kretsar värt varje pris.

Det spelar liksom ingen roll om jag är nöjd med min lön, mitt jobb och mitt boende samt tycker att jag lever den livsstil jag vill leva. Det verkar som att jag utöver det måste av någon obegriplig anledning sätta det i relation till min granne, min kollega och alla andra i samhället och först då bedöma om den duger. Har någon något mer eller något bättre betyder det tydligen att livet jag tidigare var nöjd med borde ifrågasättas.

Att inkomstklyftorna ökar säger mig inget alls. Däremot tycker jag det är viktigt att lägsta nivån och standarden i Sverige är dräglig och värdig en välfärdsstat.

Jag skrattade lite i veckan när den gode Stefan Löfven försökte göra ett nummer av att "Reinfeldt inte vågar möta honom i en debatt". Det har väl bara varit en riktig debatt de mötts i på Agenda och om Löfven tror att han där satte skräck i motståndarna måste han vara gravt desillusionerad.

Jag har fortfarande sett för lite av Löfven för att uttala mig om hans egentliga kompetens. Jag till skillnad från många andra tycker att det är svårt att få ökat förtroende för någon i takt med att de tiger. Men vad jag såg i den debatten var oavsett allt prat om affärsplaner och arbetsmarknadspolitik bara ännu en betong-sosse.

Reinfeldt redogjorde för höjningen av pensionerna som de äntligen lyckades ge pensionärerna. Han ifrågasatte S hån över den låga nivån då de faktiskt höjde pensionerna till skillnad från S även om höjningen var liten. Löfven tittade med ett hånflin på honom och sa "Men det var ju ni som gjorde jobbskatteavdraget och skapade klyftan mellan löntagare och pensionärer, samma klyfta ni nu försöker minska. Det var ju ni som skapade problemet och nu vill ni ha en klapp på axeln för att ni löste det."

Reinfeldt försökte att förklara att problemet inte var klyftan utan den låga levnadsstandarden tidigare, sa att visst klyftan har ökat men alla har ju ändå fått mer. Ett resonemang som gick helt över huvudet på Löfven. Han upprepade bara igen att Alliansen hade ju skapat klyftan, klart att det var deras jobb att reparera den.

Jag satt häpen i TV-soffan och kunde inte riktigt tro på vad jag såg. Kunde partiledaren i Sveriges största parti på fullt allvar inte förstå så enkel logik som att om alla har fått det bättre är det en bra sak även om alla inte fått det lika mycket bättre. Nej hans resonemang föreslog att en lägre nivå för alla hade varit att föredra framför eventuella skillnader i ökning.

Nästa gång ni glädjer er över en framgång kära läsare. Det kan vara allt ifrån löneförhöjning, ny bil, mer tid med era barn, godare köttbullar eller vad som helst. Innan ni känner er allt för nöjda och tillfredställda se till att ingen har det ännu bättre, först då är förbättringen äkte förstår ni. Visst låter det som ett eftersträvansvärt synsätt. Eller?

Den här utmaningen, utmanar mig på riktigt. Jag känner att jag i mångt och mycket får tvinga fram vinklar och inlägg i stor kontrast mot när jag en gång började och det bara flödade genom fingrarna.

Därför har det varit en lättnad att de senaste dagarna få inläggen till mig. Det har börjat fyllas en lista i mobilen med tänkbara ämnen och jag börjar se världen genom blogg-färgade glasögon. Jag väntar fortfarande på att ord och formuleringar ska komma med samma lätthet men det är åtminstone en början.

Jag somnade på min soffa mitt i ett Grey´s Anatomy avsnitt tidigare idag och drömde inspirerat om sjukhusmiljön att jag tillsammans med få andra isolerades i ett rum. Det var märkligt för vi var där isolerade från resten av världen och hade lyckats stänga kopplingen mellan våra och alla andras blodomlopp utanför rummet, det var bara denna lilla grupp vars blod fortfarande var förenat.

I detta drömlika/halv-vakna tillstånd tyckte jag det var grunden för ett helt genialt blogginlägg. Att tala om hur vi hör ihop eller inte hör ihop. Sen vaknade jag lite mer och förstod ingenting. Det hade ju kanske varit ett ok avstamp om det nu faktiskt var så att våra blodomlopp någonsin var sammanflätade. Men eftersom min erfarenhet av siamesiska tvillingar, som väl är de enda som ibland delar blodkärl, är begränsad och jag i vaket tillstånd ser världen aningen mer krasst, fanns där nog inget att hämta egentligen. 

Jag ska nu göra ett nytt försök och lyckas jag minnas nattens drömmar kanske de kan ge något av mer substans. 

Lillasyster U fortsätter att föra dynastin och efternamnet Gleissman vidare genom praktexemplar till söner. För att ingen ska missa vilken fin börd dessa små gossar har så föräras de med namn som för tankarna till blått blod, tronföljd och palats.

Idag firade familjerna den yngstas nedkomst och namn, Harald Philip Gunnar Gleissman. Han var så övertänd och nervös inför dagen att han i stort sett bara var vaken under namngivelsen och sen sov gott i famnen hos moster A. En bra taktik helt klart, alla åkte nog därifrån och berömde hans klanderfria beteende.

Jag föreslår dock att vi fortfarande har ett öga på den goda Harald. Jag besökte honom tidigare i veckan och fick erfara då den överfulla blöjan skulle bytas. Jag tänkte en sekund att föräldrarna kanske väntat onödligt länge då den såg tung och full ut men allt fick sin förklaring. Hade jag vetat vad som väntade hade jag inte heller gjort mig någon brådska. Mig intet ont ananade försökte de först lägga över blöjbytet på, men det måste ha varit något i svåger Cs ton som fick mig att ana oråd.

Utrustade med blöja och våtservetter gick de båda föräldrarna beslutsamt mot badrummet. Rutinerade tvåbarnsföräldrar som de är så var det ändock tydligt att det här var ett uppdrag för två, lossa, torka och där kom det. Svåger C hoppar hastigt bakåt, lillasyster U något långsammare i reaktionerna står häpet kvar tills hon faller ihop i en hög av skratt på badrumsgolvet. 

Nytt försök, torka av väggen, med sockorna torka upp dropparna på golvet och inspektera lillasyster Us numera blöta jeans. Nu ska blöjan på. Men där kom det igen, den här gången blir lillasyster Us tröja plaskvåt och svåger C med reaktioner som en superhjälte klarar sig än en gång mirakulöst undan. Ny skrattattack över det glamorösa småbarnslivet.

Det gick ju smidigt det där, bebis har ny blöja, familjen ett nystädat badrum och lillasyster U rena kläder. Vet inte vad ni skulle kalla det, men känns inte riktigt som the Royal Treatment Harald. Men du växer nog i namnet ditt. Och vem vet hur Estelle uppför sig på skötbordet.

Jag känner mig alltid dum när youtube kommer på tal. Aldrig sitter jag där och bara letar runt bland klipp. Det jag har sett har jag sett för att någon skickat en länk eller för att jag på något vis hört att det finns därute och jag letar upp just det klippet.

Den naturliga konsekvensen är ju därför att jag är sist på bollen. Det är ok, det kan jag leva med. Men just därför blir jag så glad när jag hittar människor som faktiskt inte sett vad jag har sett. Som missat ett klipp som tveklöst gått runt en del innan jag hittat det, men som jag ändå får äran att presentera som nytt för lyckliga utvalda. Dessa två klipp är de jag briljerat med på sistone.

Jag inser att ni alla säkert redan sett dem och till mitt försvar så såg jag dem redan 2012, men om någon mot förmodan missat dem så fyller detta inlägg trots allt ett värde. Mycket nöje!

Allt är upplagt för en mysig fredagskväll. Lägenheten är relativt städad, skvallertidningar införskaffade och nya podcast nerladdade. Planen var att komma hem vid 20:00, tända ljus, glida ner i ett varmt bad, roa sig med lite hårborttagning och manikyr och sen avsluta kvällen i soffan framför en film för att vakna utvilad imorgon och känna sig helt ledig.

Det mer troliga scenariot är att jag förblir på soffan där jag nu landat, rationaliserar bort badet då jag egentligen är för trött. Somnar till och vaknar stel i ryggen strax efter midnatt och undrar varför i hela friden jag än en gång somnat fullt påklädd på soffan. 

Oavsett vilket så vägrar det goda humöret överge mig denna dag. Jag kan till och med glädja mig över det pissiga vädret. Två dagar nu har jag kommit ut till min parkerade bil rädd att hitta den med gul lapp under vindrutetorkaren bara för att inse att det finns inte en chans de kan lappa när snön maskerar eventuellt utgångna biljetter. Inget ont som inte har något gott med sig. Glad fredag på er allesammans!

En vän till mig i USA postade för någon vecka sen följande status på Facebook.

Jag står listad inte helt olikt henne, singel, LDS och 33. Mitt öga är väl tränat att undvika den mesta reklam som pockar på vår uppmärksamhet på skärmen men av ren nyfikenhet lät jag de de närmsta dagarna lusläsa min högerkolumn. Erbjöds där hunkiga män i bar överkropp som utlovar sann kärlek bör man kanske ta en titt.

Det här är vad min facebook erbjuder mig.

Det här med att facebook lagrar all information om oss och riktar reklamen verkar fungera lite bättre i USA än i Sverige. Det sägs vara en av de stora och obehagliga farorna med Facebook. Förstår ni nu min totala brist på oro och upprördhet?

Funderar på om jag ska läsa in något mer i det hela. Förutsätter matrisen, som reklamen bygger på, helt enkelt en mer liberal inställning i vår del av världen? Kunde de inte vara snälla nog och alternera åtminstone. Någon hunk kunde väl dyka upp där en dag?

Idag när både min twitter- och facebookfeed flödar över med inlägg om de hot och det hat kvinnor i media dagligen möts av tyckte jag det var på sin plats att helt enkelt agera motpol och istället hylla just en kvinna i media.

Det finns mycket att säga om videon som går runt inför kvällens uppdrag granskning. Kanske återkommer jag till ämnet, men i nuläget nöjer jag mig med att kalla det förkastligt och uttrycka mitt obehag över att dela gator, torg och fikarum med dessa fega idioter som anonymt tror sig ha rätten att sätta skräck i andra. Tvi vale! Nu lämnar jag det åt andra att säga något smartare och mer välfunnet.

Istället vill jag prata om den fantastiska, begåvade, härliga och übersnygga Cecilia Forss.

Vilket geni denna kvinna är. Man har ju sett henne då och då, i ICA-reklamer, i serien  I Huvudet på Annelie, som programledare, i filmen I Rymden Finns Inga Känslor. Oavsett hur usel produktionen i övrigt har varit, för vi kan väl vara ärliga Cecilia, det har varit en del bra men en del riktiga skitkneg, så har hon ju alltid lyst upp den.

Till och med ICA-reklamerna blev ju roliga igen när hon kom in i rutan. Det är något med hennes minspel och timing som gör henne fantastiskt rolig och samtidigt så "likeable" i brist på ett bra svenskt ord.

Jag är den första att vara skeptisk när en ny Johan Ulvesson komediserie ska upp i tablån. Ja han är rolig och duktig men det räcker inte när det ska göras svensk komediserie av någon anledning. Och att göra sig lustig över Kungafamiljen är på tok för enkelt och billigt för att locka mig till skratt, så jag tänkte nog inte ens ge serien Familjen Holstein en chans, tills jag såg att just Cecilia Forss skulle vara med. 

Jag fullkomligen älskar alla scenerna med Prinsessan Lovisa! Nedan ser ni några smakprov. Hon enkom är nog för att se serien, men sen är den faktiskt oväntat rolig också.

Nog för att min blogg är obetydlig Cecilia men en bra dag har den kanske 100 läsare. Nästa gång en idiot får för sig att skriva något helt oprovocerat nedlåtande till och om dig så kan du väl veta att det finns andra åsikter, som får betydligt mer gehör och spridning än de fega anonyma missriktade "lappar" som når dig. 

Det är med vissa risker jag skriver detta inlägg. Jag fick för ett tag sen veta att det saknas viss dokumentation på mitt egentliga släktskap med mina föräldrar och med det jag nu ska avslöja kan den sköra tråden skadas än mer. Men transparens är ett måste för att upprätthålla ert intresse kära läsare. Så utan hänsyn till min egna säkerhet och eventuellt drabbande konsekvenser kommer följande avslöjande.

Familjen Olsson har en hemlig grupp på Facebook. Den är dold för omvärlden och det är där mångt och mycket avhandlas. Intresset för gruppen nu när dess existens blir känd förstår jag kommer att bli enormt men för medlemsskap krävs det att man är en av de ursprungliga 13, alternativt gift med en av de ursprungliga 13 eller avkomma från de samma.

Trots detta vill jag ge er ett smakprov och en lektion i hur man bäst skapar en lång tråd utifrån det enklaste påstående eller frågeställning. Det är nämligen i mångt och mycket vad gruppen handlar om och vad vi i vårt utbyte och umgänge gör absolut bäst. 

Notera att det än så länge bara är 7st av gruppens 19 medlemmar som kommit till tals. Det kan ta många turer till men det här räcker och blir över för en mer ovan och oinvigd läsare.

Vi sätter punkt där kära läsare. Huruvida det blir fler inblickar för er och mig i denna familj återstår att se. Men att den här tråden inte är avslutad ännu vågar jag nästan lova.