En kvinna slet med att få styr på både resväska och barnvagn för att kunna ta rulltrappan upp från perrongen. Tillslut bad hon barnet gå ur vagnen för att hon skulle orka. Först då noterade jag att barnet säkert var minst 7år.

Det verkade i alla fall som hon fick ordning på ekipaget, så på vanligt stockholmsmanér så låtsades jag som ingenting och tog mig upp för trappan.

Min blick fastnar vid en man som strosar lugnt med en 1-åring i famnen. "Vad lustigt, han borde få kvinnans vagn, vore enklare för både honom och henne." "Men vänta, är de i sällskap kanske?"

Jag avfärdar tanken, han fortsätter gå så bekymmerslöst. Plötsligt tvärstannar han och ser sig förbryllat omkring innan han säger till 1-åringen. "Oj vi får vänta på mamma och storasyster."

Vilket ufo! Är det det som menas med ensamstående med tre barn tro?

Händerna darrar fortfarande när jag skriver detta. Det är några minuter sen jag steg över tröskeln och var trygg i mitt egna hem men traumat sitter kvar i kroppen.

I morse sov en man bakom mig på pendeltåget. Han snarkade högljutt och det hela kändes väl intimt med tanke på att vi nyss möts. Jag övervägde att skriva ett blogginlägg och skämta om separata sovrum/pendelvagnar. Det blev aldrig av, dagen tog fart.

Men jag hade gladeligen bytt ut hemvägens medresenärer mot hans snarkningar åter i mitt öra. Först kommer en äldre man på och slår sig ner diagonalt mitt emot mig. Ogenerat drar han upp en naken fot och lägger den över sitt knä. Jag är inte helt bekväm med fötter så jag vände bort huvudet.

Det går ju inte att inte snegla över igen dock. Då har han övergått till att ge sig själv en fisk-pedikyr. Ni vet när småfiskar i vattnet äter den döda huden från fötterna och ska lämna dem babylena. Tydligen har hans naglar samma egenskaper och han plockade glatt hudflagor helt obekymrad om resten av mänsklighetens närvaro. Jag tror inte ni kan förstå hur obekväm jag var, jag vred på mig, jag försökte titta bort, pulsen steg, illamåendet kom. Jag övervägde att kliva av eller leta annan plats men satt som fastnaglad.

Tillslut var pinan över, foten var trygg i sandalen igen. Trodde jag. Det var bara för att frigöra handen så att han kunde peta öronen. Jag hade kunnat ha överseende med örpetandet om inte fotincidenten redan inträffat men jag satt så äcklad att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Nu kom nästa äldre man på, han trängde sig förbi mannen med nyputsade öron och fötter och slog sig ner mitt emot mig. Ena byxbenet var uppdraget och han började peta i ett öppet blödande sår på knät.

Jag började nervöst skratta. Jag hade att välja på det och tårar. Så stressad var jag. Var det jag eller världen som höll på att bli galen?

Ja det får erkännas att jag är inte särskilt bra på sår heller. Det stämmer. Men vet ni vad jag är bra på? Personal space och gränser! Det är jag grym på. Hem och öva på det ni medresnärer. 

Att hitta en bra festlokal är en djungel. Varje gång jag av en eller annan anledning engageras i att titta runt lite så fascineras jag över hur många olika tänkbara upplägg det finns.

Enbart lokalhyra: Den är enkel nog att förstå, man får bara utrymmet och resurserna där och får fixa dit mat, dryck osv.

Festvåning+mat: Även den är enkel nog, man får ha festen i deras lokaler i utbyte mot att man betalar överpris per kuvert. De tillhandahåller allt fix.

De som förvånar mig är de som har en lokalhyra och sen ett kuvertpris på det. Det känns som att man ska betala för samma sak två gånger. Om de vill att man ska komma och äta deras mat är det väl som näringsidkare lite en förutsättning att man tillhandahåller lokal att göra detta i. Såvida man inte är ett rent catering-företag såklart.

Vore intressant om man på vanliga restauranger införde samma princip. En restaurang där man inte bara betalade menypriset för maten utan även en bordshyra samt personalkostnader.

Är det vi tjejer som har efterlyst det? Är det kyssande män som önskat det? Är det påhittiga produktutvecklare och marknadsförare som ville skapa något ingen visste att de önskade?

Vem det än är så SLUTA! Läppglans, läppstick och lypsyl ska inte vara smaksatta!

Idén att tjejer nog vill känna någon vidrig syntetisk fruktsmak när de råkar slicka sig om läpparna är obegriplig. Det är ingen bra idé! Det är rent ut sagt en alldeles vedervärdigt usel idé!

Det är klart jag inte har köpt skor från Indonesien är ni galna? Jag kan nu åter sova gott om natten.

Arbetsvillkoren i Vietnamn är väl alldeles förträffliga, eller?

Efter några regniga hemmakvällar har jag åter bekantat mig med Tom Cruise tidigare dar. Top Gun i all ära men hur bra är inte Cocktail? 

Jag gillar film och går gärna på bio. Jag har studerat filmanalys och anser nog att min smak är rätt förfinad. Trots detta är jag så oerhört svag för 80-tals filmer. Det är så mycket som har blivit bättre i konsten att göra film men ändå finns det något så tilltalande över dessa lite sämre men ack så fantastiska filmer. 

Jag har redan hyllat Dirty Dancing och nu Cocktail men låt oss inte glömma, Can't buy me love, Somekind of wonderful, Footloose, Flashdance och så många fler.

Enkel dramaturgi, oförglömliga oneliners och helt lagom okomplicerad handling gör att jag kan se dem otaliga gånger. Jag saknar filmer som de gjordes förr.

Jag kommer på mig själv med att notera alla omkring mig i Converse-skor ända sen nyheterna om missförhållande i Indonesiens fabriker brisserade.

Lite dömande sneglar jag mot deras fotdon och tänker för mig själv "jaha, de tänker tydligen inte ta ställning för Indonesiens arbetare".

Mycket längre än så hinner jag inte innan jag kommer på att jag själv hade på mig mina Converse så sent som i torsdags.

Rent logiskt vet jag ju att en bojkott av redan införskaffade skor är tämligen menlös. Jag vet också att flyttning av produktion knappast gynnar Indonesiens arbetare. Därav är jag skeptisk mot bojkott av nya skor också.

Ändå måste jag nog komma ihåg att titta i mina skor när jag kommer hem för att se ursprungsland. Har jag tur ger de mig kvitto att fortsätta döma. "Mina är i alla fall inte gjorda i Indonesien, men det ser ju vem som helst att hennes är.De ser helt klart Indonesiska ut!"

- Mamma, han gör mig illa! piper den 5-åriga flickan och pekar på sin bror.

-Jaha, vad vill du att jag ska göra åt saken? svarar mamman trött med cigaretten i mungipan.

-Men han gör mig illa med sparkcykeln!

-Vad gjorde du mot mig igår då? Va? Vad gjorde du mot mig igår? fräser mamman och överröstar flickans protester. Därmed är samtalet avslutat.

Jag vet inte hur ni känner kära läsare. Men visst är det precis sånt här engagemang, konflikthantering, diplomatisk förmåga, ansvarstagande och mogenhet man gärna vill se hos de som fostrar landets framtid?

Stackars barn men lider också med den lärare som en gång ska försöka ta vid där föräldern alldeles uppenbarligen brister.