Så heter månadens bok i familjens bokklubb. Är inte direkt någon högoddsare att det är broder Ö som ligger bakom valet.

Jag tog vägen om Pocketshop idag och investerade i ett exemplar. Jag har hunnit läsa titelsidan, förordet och första sidan i kapitel 1. Trots en så kort relation känner jag att det är början på något fantastiskt.

Jag och författare Bengt Ericson kommer helt klart dra olika slutsatser. Det står redan tämligen klart, men oj vad kul vi kommer ha på vägen.

"Jag försöker undvika att mina barn ska växa upp med överklassvärderingar. Vi har mycket begränsat med tjänstefolk hemma; det är bara några damer som kommer på dagen och går på kvällen." Jan Stenbeck

Citatet stod att läsa på titelsidan och fick mig att skratta högt. 

Det blev sen inte sämre då förordet återgav följande middagsanekdot:

"För de övriga runt bordet berättade den sistnämnda (Anita Gradin min anmärkning) om sin ungdom, som hade gett henne många personliga erfarenheter av slitet och fattigdomen i Norrland. 'Då bestämde jag mig för att bli socialdemokrat', sade hon. 

Anders Wall lyssnade igenkännande och gav sedan några kärva exempel från sin egen uppväxttid, präglad av minst lika stora umbäranden. 'Då bestämde jag mig för att bli rik', upplyste han"

Om Ericson nu inte lagt allt krut på de 3 första sidorna så vågar jag lova att det bådar gott.

Jag måste erkänna att jag mottog nyheten med glädje. Jag ser fram emot att se ännu en fashionista växa upp genom paparazzifotografernas teleobjektiv. Och vem är bättre lämpad att fostra en fashionista än självaste Victoria Beckham?

Sen som grädde på moset meddelas också namnet nästan omgående.

Det kan väl inte bara vara jag som direkt kommer att tänka på detta klassiska klipp? Jag har försökt få min bror M med fru att fortsätta sin streak på 4 döttrar med 2 till för att sen avsluta med en liten kille och döpa honom till 7an eller åtminstone Seven.

Nu var det Becks som tog det, och ja siffran känns väl i rättvisans namn lite som hans.

"The problem with socialism is that you eventually run out of other people's money. " -Margaret Thatcher

Efter att varje dag sitta på samma buss och sen gå in i samma byggnad är det svårt att inte börja hälsa på några av de 240 kollegor som sitter i samma hus men på helt andra avdelningar. 

Problemet blir när den man av en händelse börjar småprata med som hastigast presenterar sig utan att man uppfattar namnet. Om man sen fortsätter att småprata med samma person. Lär sig saker som att hon har två barn, att hennes syster har en kolonilott där hon spenderar helgen ibland, att hon en gång i tiden var lärare och annan information av den mer privata karaktären. Då uppstår tillslut liksom inget läge där man på ett snyggt sätt kan fråga "du vad heter du nu igen?"

När hon dessutom flitigt och artigt använder ens eget namn vid tilltal förlorar det liksom sin charm att klämkäckt slänga ur sig ett "hej du" tillslut. Socialt har jag målat in mig i ett hörn.

Ungefär där befinner jag mig för tillfället.

En av de saker som jag fäste mig allra mest vid under min tid i New York var hustaken. Jag älskade att man utnyttjade denna yta för lata soltimmar, förtroliga samtal, fester och mingel. Världen ter sig magisk från ett hustak.

Jag gillar sol, och bekväma platser att njuta av den står alltid högt i kurs. Min egna balkong är generös med soltimmar, föräldrarnas stora altan inbjuder till grillkvällar och  mysiga uteserveringar för sena sommarkvällar med vänner är några av de platser jag uppskattar mest. Men jag skulle ge upp dem alla för en takterrass.

En dag mina vänner så ska jag bygga ett hus där hela taket ska nyttjas för allt en takterrass kan erbjuda. Eller så får jag helt enkelt bara köpa en takvåning på Heleneborgsgatan och se till att få ensamtillträde till redan befintlig terrass där.

Där satt jag och min vän P och njöt av sol och god mat igårkväll. Precis som sig bör på en takterrass.

Jag blir nästan rörd över min omgivnings uppslutning. Här trodde jag i min enfald att jag skulle känna mig som en ensamarbetare under sommaren. Att det skulle eka lite kusligt i tunnelbanevagnarna då resten av världen hittade en annan dygnsrytm än min. Att en sommarlunk skulle lägga sig över staden och påminna oss som vandrade i otakt om andras ledighet och lata dagar på soliga stränder.

Så är inte fallet. Det känns som hela stan sympatiarbetar. Vi pratar mer folkfyllda tåg än någonsin, trögare trafik på Essingeleden än brukligt och ett Stockholm som i största allmänhet är precis som vanligt.

Det är snällt alla Stockholmare men ta ledigt nu! Det har ni förtjänat!

Jag fick en del mothugg senast jag dristade mig till att skriva något om poliser. Men hur ska jag kunna låta bli? Jag tror absolut att Segway kan vara effektivt men framförallt är det roligt, gulligt och rart.

Visst vill man oavsett bildtext kalla dem för Konstapel Kling och Klang? Imorgon hoppas jag på en bild av dem på tandemcykel.

Det sägs ofta att vi är ensamma om ordet "fika" i svenskan. Jag vet inte om det stämmer eller om det som så mycket annat när det kommer till vårt språk är en klyscha.

Det går oavsett inte att frånkomma att fika och svensk sommar på något vis hör samman. Min syster A kallar ofta sig och sina barn fikafamiljen, inte alls utan god grund. En vän A bloggade om nya "Poppis-ordet" i sin familj här.

Nu får fenomenet stöd av forskningen. Idag kan Metro berätta att "Svenskarna fikar för 4 miljarder kronor". Den lite mindre rubriken klargör att det alltså handlar om 400kr på ett år.

Det mina kära läsare är den ofantliga summan om 33,33kr i månaden. Jag förstår att branschen frodas som aldrig förr!