Jag har haft en period då jag varit fantastiskt uttråkad i allmänhet. Jag har inte med all vilja i världen kunnat entusiasmera mig för varken jobb eller fritid. Rättelse, jag har inte haft någon vilja att entusiasmera mig för jobb och fritid.

Jag har försökt hitta lite gnista i det arbete som jag vanligtvis faktiskt gillar. Att utföra det som vanligt och vänta på att glädjen och intresset ska komma på köpet. Taktiken har lämnat en del att önska.

Sen i förra veckan hände någonting. Jag började hitta en del case som krävde min omvårdnad och skötsel. Började faktiskt driva frågorna och kände att jag så smått var på rätt spår igen. Vad förändringen berodde på kan jag bara sia om, men den var påtaglig och välbehövlig. 

Idag kom kvittot jag väntat på. En ofrivilligt sen kväll igår tack vare bröderna P och H resulterade i knappa 5h sömn. Jag borde ha huvudet fullt av ursäkter för att inte orka just idag. Ändå finns det där. Klippet i steget, skärpan i sinnet och skrattet i rösten. Jag är mig själv.

Jag gillar när folk tänker till. När en gammal kär produkt eller förpackning förbättras med små justeringar.

Sådana här revolutionerande framsteg kan göra mig barnsligt glad. Vad kan jag säga, jag är en enkel tjej. 

Idag dök det upp ett nytt ord i mitt Metro-horoskop. Mitt ordförråd är hyfsat stort, inte alltid i användande men åtminstone i förståelse. Här stod jag rådlös utan minsta aning om betydelse.

Jag ser tydligen ut "att kunna få en ganska NÄRIG dag"

En snabb google-sökning resulterade i ovanstående.

Ja då förstår jag vad närig betyder, men är nog än mer konfunderad.

Min dag ska vara girig och snål. Inte jag, utan min dag. Jag vet inte vad det är den inte tänker dela med sig av till mig, men jag är redan lite upprörd över dess själviskhet!

Nyss uppstigen och min vana trogen bäddade jag sängen i samma stund som jag klev ur den. Det är enda sättet det kommer att ske.

Kan inte låta bli att ifrågasätta denna vana hos mig själv. Jag vet att hela lägenheten känns aningen ostädad när den är obäddad och då trivs jag inte riktigt, men framförallt vill jag kunna släppa in någon spontant här utan att det känns stökigt.

Ska sanningen fram vet jag ju att det inte kommer vara någon annan än jag här idag. Vanliga dagar går jag ju upp, åker till jobbet, kommer hem tidigast 18:15 och har några timmar efter middag innan det är dags för sängen igen.

Hittar jag på något med vänner på en vardag sker det oftast på stan och då är jag väl hemma vid 22-23 och ska strax lägga mig.

Åtminstone uppskattningsvis 75% av dessa bäddningar medför inget annat än att min säng är bäddad när jag är iväg hela dagen och sen måste bäddas upp när jag ska lägga mig. 

Ändå slutar jag inte med denna vana. På något vis tror och hoppas jag att bra småvanor kan få en att få tid att få ordning på större mer avgörande vanor.

Men vad vet jag, eventuellt är det precis tvärtom. Det är alla dessa små-måsten som hindrar en från det man egentligen borde fokusera på. 

Min syster berättade igår hur hennes äldsta dotter (snart 7år) suttit och hoppats på att Eric Saade skulle åka ur i semi-finalen i veckan. Alla kompisar, kusiner och speciellt hennes lillasyster hoppades naturligtvis det motsatta och då är det roligare att välja en annan väg. Hon är helt enkelt sin pappas dotter.

Jag kunde inte låta bli att dra parallellen till en av mina bästa vänner som av någon magisk anledning valt att gå emot resten av världen och förälska sig i landet Finland. Samma vän ringde jag sen sent igår kväll och mycket riktigt satt hon då och skrev detta hyllningsinlägg  http://kooostyvarforinte.blogspot.com/2011/05/jag-har-ett-problem.html?spref=fb 

Jag ber om ursäkt till känsliga läsare. Även jag chockerades av saker i detta inlägg och jag har då känt henne i hela mitt liv och trodde att jag visste det mesta.

Visst är det lite spännande när människor väljer att försaka en egen åsikt för det stora nöjet av en anti-åsikt? Min vän likt jag har starka åsikter om mycket. För det allra mesta är vi väldigt överens men när vi inte är det kan vi oftast motivera våra meningsskiljaktigheter.

Men sen plötsligt händer det, hon bryr sig egentligen inte jättemycket om något och då är det roligare att forma en stark anti-åsikt än att bara haka på den generellt accepterade-åsikten. Likt min systerdotter inte vara för något utan emot. 

Jag stöter på dessa anti-människor lite här och var i mitt liv och de är en fascinerande art.

Själv hejar jag på Saade ikväll, av den enkla anledningen att jag egentligen inte bryr mig och då kan jag likaväl heja på Sverige och framförallt på syskonbarnens favorit.

Imorgon hejar jag helt klart på Sverige, just för att jag bryr mig. Det är ett land jag har många åsikter om, men ändock mitt land. 

Min vän förutspådde igårkväll att det här är början på ett bloggkrig. En lockande tanke men konfliktfega jag bävar nog lite. Läge för Birgit Friggebos favorit "We shall overcome"?

Är ni skrockfulla kära läsare? Idag är det nämligen fredag den 13e.

Jag är egentligen inte det minsta skrockfull och eftersom jag dessutom är född den 13e så har jag tvingats förlika mig med att milstolpar emellanåt inträffar fredag den 13e. Jag döptes fredag den 13e utan att drunkna och jag fyllde 30 på fredag den 13e utan någon större dramatik.

Därför blir jag inte rädd när dagen inträffar utan snarare förväntansfull. Jag förutsätter att dagen ska föra med sig något extra och på ett eller annat sätt utmärka sig bland andra dagar. Jag känner hur det pirrar lite extra i magen. Det kan vara kurrningar eftersom jag hoppade över frukosten, men jag är tämligen säker på att det är pirrningar. Vad ska denna fredag föra med sig?

Min dag har helt klart gått i hårets tecken på helt oväntade sätt.

En extra halvtimme i sängen imorse resulterade i otvättat hår och nödlösningen tofs. Det skulle visa sig att jag trots allt kom lindrigt undan på hårfronten.

Vid morgonmötet presenterades under stort jubel att vi vunnit vadet med Norge-kontoret och att deras chef samt ekonomichef nu skulle tvingas spatsera i färgat hår en vecka. Det lutar åt sverigefärgerna under 17 maj.

Men tro det eller ej, hårtemat slutar inte där. Dagen är som en välskriven hollywoodfilm och då vet ni precis som jag att temat sätter sig först vid tredje upprepningen.

Nu har jag nyss beskådat hur en av våra gästande leverantörer blivit rakad då vi överträffade hans förväntningar för dagen och han därför stod som vadets förlorare. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om hans fru som släppte iväg honom med stiliga grå tinningar och får hem honom helt kal.

Jag kan inte heller låta bli att tycka lite synd om er som inte får jobba på ett riktigt lika galet kontor.

Som jag tidigare nämnt har vi i familjen en bokklubb. Maj-boken är det syster C som har fått välja och på schemat står.

Både syster C och jag, familjens bokmalar, har undvikit den lite trots alla hyllande superlativ i diverse recensioner. Får se om den kan positivt överraska oss.

Det som gjort mig lite tveksam är min erfarenhet av Paulo Coelhos Alkemisten. Jag vet att många tycker att jag nu hädar, men jag tyckte inte om den!

Den ska vara så livsomvälvande och på något vis lära oss om livet, godhet och få oss att tänka över existensiella frågor. Den öppnade inte mina ögon och tillförde mig inget. Kanske är det att jag är uppvuxen i ett hem där andlighet och existensiella frågor alltid har stått i centrum som gör att det ytliga försöket inte kunde ersätta "the real deal" som jag redan har och alltid har haft i mitt liv.

Kan gilla andra böcker som berör detta men Alkemistens sagoform förenklade det hela och gjorde det lite för naivt för mig.

Av någon anledning har jag kommit att placera in Berättelsen om Pi i samma fack. Antagligen helt felaktigt men det återstår att se. Idag ska den börja läsas. Haka på vetja!