Bilden är tagen ca 12h för sent. Den hade varit otroligt mycket bättre om jag tänkt på att ta den när jag satt stressad mitt i kaoset.

Vad ni nu inte kan skönja är den enorma mängd papper och plastfickor som jag ägnade eftermiddagen, kvällen och natten igår åt att få ordning på. Min mamma var som vanligt ovärderlig när hon hade oturen att hamna mitt i det hela.

Kaoset är nu utbytt mot välsorterat och välordnat i 9st välstoppade pärmar och det är lätt att glömma vad som egentligen döljer sig.

Den lilla regnskog som antagligen skövlats för att ha gjort det möjligt är tillräckligt stor för att få även en miljöbov som mig att skämmas.

Tror man på karma kan man nog förutsätta att naturen kommer ge igen. Jag räknar med att först knäcka ryggen när jag ska lyfta upp dem och sen halka på en isfläck när jag ska forsla dem till dagens möte.

I onsdags skrattade en kund åt mig när jag antecknade "åter fredag" när han sa att hans kollega skulle vara nåbar "imorgon"

Jag skämtade med honom på det klyschiga sätt man gör med kunder och kallade det för önsketänkande. När vi väl lagt på luren började jag titta igenom anteckningar för dagen och insåg att jag konsekvent gjort samma misstag. Någonstans måste jag ha trott att det började närma sig fredag. Det kändes som en kalldusch när min vecka plötsligt blev en dag längre.

Nu sitter jag här fredag em och har ingen fredags-feeling alls. Förbrukade jag all min entusiasm för helgen genom att ta ut den i förskott?

När jag var ca 12 år la jag mig till med vanan att varje dag tvätta mitt hår. Jag duschade varje morgon och det kändes helt enkelt mest naturligt. Jag reflekterade aldrig över konsekvensen av detta.

Som vuxen har jag ofta bannat min 12-åriga version och hennes dumhet. Resultatet har naturligtvis blivit att jag inte kan gå en dag utan att tvätta håret såvida jag inte vill se ut som en dränkt katt just den dagen av någon anledning.

I höstas bestämde jag mig för att ”nu får det vara nog”. Det måste gå att få rätsida på detta och låta håret hålla sig rent utan daglig tvätt. Min nya bästa vän blev torrschampo.

Varannan dag har jag försökt att hoppa över hårtvätt och bara få det att se ok ut med denna fantastika produkt. Det har fungerat rätt hyfsat även om jag tillåtit mig själv att fuska allt för ofta. Jag vågar drista mig till att påstå att det har åtminstone blivit några färre tvättar i veckan.

Jag har inte sett någon dramatisk förändring och har istället ifrågasatt syftet med denna form av självplågeri. Men ni vet vad man säger ”plötsligt händer det”.

Efter en miserabelt inproduktiv gårdagskväll ställde jag klockan en timme tidigare för att åka till jobbet och försöka få rätsida på saker och ting. Av någon konstig anledning tycker min sömncykel att 5 är en bra tid att vakna så det var inga större problem. Klockan 6 tycker min sömncykel inte alls om men det kanske vi kan fördjupa oss i en annan dag.

Jag vaknar och stapplar ut i badrummet. Vaskar av mig och sträcker mig efter torrschampot. Fångar en glimt av mig själv i spegeln och tittar storögt en gång till. Är det möjligt? Skulle jag kunna våga? Jag drar borsten genom håret för att försäkra mig om att det inte är någon synvilla. Håret skulle absolut må bäst av en tvätt det får erkännas men det kan utan problem sättas upp i en hästsvans och ge sken av att faktiskt vara presentabelt.

Torrschampot fick stå kvar på hyllan och jag är rätt nöjd med dagens hästsvans.

Gunilla31-Gunilla12  1-6935 Ni ser jag knappar in!

Det finns naturligtvis en massa fantastiska dagar under ett år. En del av dem är årligen älskade. De infaller på speciella datum eller speciella platser som särskiljer dem från övriga dagar. Det kan vara högtider, födelsedagar, egna traditioner, familjedagar eller något annat som gör dem unika och speciella.

Sen finns det en del dagar som bara blir fantastiska trots att man inte har en aning om det innan man upplever dem.

Det finns en dag på året som jag njuter lite mer av än andra dagar. En dag då livet alltid känns lite lättare. En dag då jag tycks vakna till liv. En dag då jag känner mig så otroligt fri. En dag då allt är möjligt och hela världen ler.

Dagen jag pratar om är den där vårdagen då solen kryper så högt och lyser så varm att man känner hur världen på riktigt har tinats upp. Då det inte bara är varmare temperaturer utan då värmen faktiskt tränger igenom och löser alla frusna knutar i både kropp och mark.

Dagen jag pratar om är första dagen utan jacka. Det är en stor milstolpe bara att slippa tunga vinterjackan och byta till en lättare, men inget slår känslan av att kunna gå ut helt utan att ta på en jacka.

Jag älskar den där dagen. Man känner sig så obeskrivligt lätt och fri. Jag är väldigt förtjust i handväskor vanligtvis men just den dagen brukar jag se till att ha jeans med fickor så att jag kan lämna även den hemma. Så att jag kan röra armar och händer helt fritt och bara njuta av lättheten i varje steg.

Så länge jag kan minnas har den där dagen alltid varit en av mina absoluta favoritdagar under året. Frågan är om jag någonsin längtat efter den mer än nu.

Kort efter den där dagen brukar infalla kommer också den dagen jag avskyr mest på hela året men det får ni höra om en annan dag.

Ödets ironi. Jag får snabbt ändra mig och avslöja något litet som händer här trots allt. Idag har vi av okänd anledning after-ski.

Det sitter en trubadur och sjunger ”Sommaren är kort” samtidigt som folk dricker lättöl och snaskar på chilinötter för att sen skråla med i refrängen.

Rätt trevligt avbrott en torsdags eftermiddag, vad händer på era jobb?

Jag önskar jag vågade skriva och berätta för er om allt som händer här runtomkring mig på kontoret. Det finns så otroligt mycket roligt som sätter igång tankarna i mitt huvud. Det är galna kampanjer, kollegors vanor, kunders bekymmer och den ständiga jakten på siffror och resultat. Det är som en stor ocean att ösa ur vad gäller ankedoter och humor.

En del av humorn är medveten och den delar jag med mina kollegor. Vi har kul på det här stället och trivs i största allmänhet. Men det är den omedvetna humorn som roar mig mest, humorn som ligger i betraktelser.

Problemet är att jag är på tok för feg för att delge er något. En del saker får naturligtvis inte pratas om utanför kontorets väggar och annat kanske får pratas om, men känns ändå mindre lämpligt att slänga upp på en blogg. En del är bara internt och skulle antagligen inte alls roa er som mig.

Med andra ord, ni får sväva i ovisshet, men vet med er att jag spenderar mycket tid på dagarna åt att skratta inombords.

I Spånga har busschaufförerna spexat till det lite extra på sistone genom att skriva "Ej i trafik" trots att de är det. Alla vet ju att en busschaufför en busschaufför det är en man med glatt humör. Jag uppskattar faktiskt glimten i ögat och möjligheten till vardagsspänning detta nya system ger.

Att gå på bussen är lite av en rysk roulette, det är omöjligt att förutspå var man kommer att hamna. Man kan dessutom inte heller skälla på någon om man hamnar fel. Har man väl gått på en buss som inte ens är i trafik får man väl leva med att den gör lite som den vill. Den är ju trots allt ledig.

Igår stod jag efter jobbet och väntade på en buss. Den bussen brukar titt som tätt välja att inte komma alls. Jag antar att det också är ett skämt och bus man får ha överseende med även om det inte är riktigt lika lyckat som "hemlig destination-hysset". Kanske hade jag uppskattat det mer på sommarhalvåret.

När den inte dök upp hoppade jag på en "Ej i trafik buss" från närliggande hållplats. Jag visste inte om att detta var en ny grej i Spånga-trafiken och måste ha sett dum ut när jag två gånger frågade om det var 517 till Kista. Chauffören nickade och svarade busigt "Ja det är 518" Det var bara att gå på och spela med.

Jag tänker ta ställning och säger "Heja Helikopterrånarna" Jag vill kunna berätta för framtida generationer om det spektakulära rånet som skrev kriminalhistoria i Sverige hösten 2009.

Det blir en så mycket bättre story om de går fria och lägger sig på en strand i Brasilien sippandes drinkar och strör pengar omkring sig.

Jag vet att vad de gjorde är förkastligt och fel på alla sätt och vis. Men gör man det på så underhållande vis unnar jag dem trots allt att komma undan.  

Vad kan jag säga, jag tycker om film och litteratur. En bra berättelse förtjänar ett bra slut. Att de sitter inne och ingen hittar pengarna är helt enkelt på tok för trist. Det är på tiden att verkligheten får överträffa dikten och därför hejar jag på the bad guys.