Så här vill jag gärna tro att det går till när RUT är på besök.

Förstår ni nu varför det är bäst att jag inte är hemma?

Jag känner att jag testar gränserna med RUT lite mer för varje gång hon kommer på visit. Jag märkte att hon rättade till lakanen i sängen så jag testade att lägga fram nya och det visade sig att hon gladeligen bytte.

Jag plockar alltid rätt noggrannt innan hon ska komma men idag lämnade jag en vattenflaska på vardagsrumsbordet lite på pin kiv. Den hade magiskt flyttat sig till köket.

Ofrivilligt hade jag glömt att plocka undan några grytor jag diskade igår men de hade bara prydligt lagts åt sidan när diskbänken rengjorts.

Jag är inte helt säker på vad som egentligen ingår i vårt avtal. Det är därför jag trevande testar mig fram och hoppas att hon tar betalt om jag går över gränsen helt enkelt.

Det här är väl saker vi kunde tänkas prata om kan tyckas. Och det är det naturligtvis. Men här kommer dagens skamfulla erkännande: Jag har aldrig träffat RUT. Jag träffade hennes föregångare, hon var fantastiskt duktig och såg så pålitlig ut att hon vid första visiten fick min nyckel och mitt fortsatta förtroende.

Tyvärr slutade hon kort därefter och jag erbjöds att få träffa en ny RUT. Jag avböjde, kunde inte ta ännu en dag från jobbet för att sitta och titta på när någon annan städade i min lägenhet. Har man en gång gjort det tycker man helt klart att det räcker. Jag har inget emot att betala räkningen men vill helst slippa se när tjänsten utförs. Där går min gräns. Hycklare? Javisst!

Därför leker vi nu katt och råtta. Jag lämnar fler och fler spår och avvaktar signaler för att upptäcka när gränsen är nådd. Känns som en smutsig frukostskål i diskbänken blir ett lagom styrkeprov för April.

Jag glömde för några veckor sen min vattenkokare hemma hos min bror och fru. Det hade vanligtvis inte spelat någon större roll då det ofta kan gå några veckor emellan att jag använder den.

Just de senaste två veckorna har min hals varit i kaos dock och jag går med en ständig längtan efter te med honung i för att lindra.

Har druckit en hel del te på jobbet men fått nöja mig med en sockerbit i där. Hemma har jag vid några tillfällen kommit på mig själv med att sakna vattenkokaren.

Idag var första gången jag kom på den här revolutionerande lösningen. Vet inte om det säger mest om mig eller min samtid.

Jag är skyldig Issey Miyake en ursäkt! Jag är hemskt ledsen för mitt ogrundade påhopp igår.

Till er läsare vill jag ge ett råd. Låt inte en kopp med lite överblivet rooibos te bli stående på skrivbordet.

Det händer ibland om än väldigt sällan att jag försover mig. Idag var en sådan dag. Egentligen avskyr jag det men det har helt klart sina fördelar så imorse passade jag på att njuta av misstaget:

Fördelar med att försova sig 1h och 16min:

1. Det är ofantligt mycket ljusare ute och man kan nästan lura sig själv till att tro att man är uppe frivilligt.

2. Man kan strunta i att bädda sängen med gott samvete.

3. Man bryr sig inte så mycket om tiderna inte riktigt klaffar som de ska i byten osv. Man är ändå så sen att det inte gör någon större skillnad.

4. Det är helt annat folk ute och rör på sig. Folk som i allmänhet har lyxen av att se mer utvilade ut än de jag vanligtvis ser. Gör att det nästan känns som en annan resa än den man vanligtvis gör.

5. Arbetsdagen känns otroligt mycket kortare.

Kanske ska testa på det oftare, att chefen retsamt hälsar på mig med god middag kan jag leva med.

Jag har i år inte ätit annat än finska semlor. Idag är kanske dagen för årets obligatoriska semla.

Rätta mig om jag har fel men är semlor måhända det enda bakverk som faktiskt inte är godare hembakt? Det går liksom inte att göra semlebullar luftiga nog.

I min ungdomsdagar skulle jag och min vän K imponera på två amerikanska pojkar. Vi beslöt oss för bjuda på svenska semlor. Vi ansträngde oss så till den grad att vi gjorde egen mandelmassa. Det vi inte gjorde dock var att baka brödet. Vi insåg att det inte skulle hålla samma klass som ett bageris så vi fuskade. Vi gick till Sandéns i Jönköping där vi på den tiden kände ägaren och bad om att få köpa några semlebullar.

Vi skar brödet själv för det rätta hembakade intrycket och satte sen med stor omsorg samman semlorna innan vi överlämnade dessa.

Tro mig, det var ett trick som fungerade. De var imponerade som få. Den ena av dem än mer än den andra. Han var så imponerad att han inte riktigt kunde släppa det. De var tveklöst de godaste semlor han blivit bjuden på. Till en början var vi smickrade men när han ständigt återkom till "den där bullen, vilken god bulle" så kom det dåliga samvetet krypande.

Vi gjorde vårt bästa. Vi ställde ledande frågor som "mandelmassan då, var inte den god?" "märkte du att den var hemmagjord, helt från grunden". Jodå den var god "men den där bullen, jag måste få receptet att ta med hem"

Jag minns inte hur det hela slutade. Antagligen bröt jag ihop och i förtvivlan erkände mitt fusk efter flera veckors påtryckningar.

Eller så står han idag och febrilt försöker återskapa den himmelska kreation vi bjöd honom på utan att alls förstå vad han gör fel när bullarna inte alls blir som våra trots "receptet" han fick med sig.

Jag hade ingen aning om att de prylar jag uttryckte vissa åsikter om i gårdagens inlägg hade så ömma tår. På något vis måste de hade meddelat resten av världens tekniska prylar att göra mitt liv surt på alla tänkbara vis.

Jag ser ingen annan förklaring till det faktum att jag första dagen åter på jobbet efter sjukdom möts av:

• Icke-fungerande webb
• Icke-fungerande g-server
• Den fil där jag sen i September (och min föregångare i ett år innan dess) samlat allt mitt arbete och all data nödvändig för mitt arbete är spårlöst borta. Katastrof är bara förnamnet.
• Inte ett telefonsamtal på hela förmiddagen visade sig bero på felkopplad telefon.

Jag ber om ursäkt. Jag tar tillbaka allt jag sa. Det är naturligtvis jag som gör fel. Jag borde vara mer precis när jag scannar mitt SL-kort, borde knäppa mitt bälte innan jag ens startar motorn, vrida på kranen så fullt att det skvätter över golvet och sist men inte minst visa spisen den respekten den förtjänar.

Snälla snälla acceptera min ursäkt och ge mig min välfungerande tekniska vardag tillbaka!

Jag avskyr konflikter generellt. Är inte feg av mig vad gäller att ha en åsikt eller ta en ledarroll, men jag startar ogärna konflikter. Tar mycket hellre smällen själv än behöva konfrontera någon och ha ett obekvämt samtal.

Hur mycket jag än ogillar det så tycker jag ännu mycket värre om att bli utskälld av döda ting. Vår tekniska utveckling har lett till att fler och fler saker har åsikter om hur vi gör saker och ting. Problemet är att dessa döda ting inte förstår att ibland är det ett medvetet och inte ett felaktigt val. De går inte heller att resonera med. De bara högljutt beklagar sig.

Dessa är de döda ting jag ständigt lyckas få skäll av:

• SL-spärrarna - Av någon anledning ska spärren alltid högljutt pipa med det talande krysset första gången jag lägger kortet mot läsaren. Det låter som att den skriker "acess denied" Alla runt omkring stannar upp och någon suckar bakom över klanten som inte bara kan gå igenom eller göra plats. Som att jag är en fuskare som hoppas kunna åka på gammalt kort gottar sig spärren åt mitt misslyckade försök, tills jag lägger samma kort mot läsaren ännu en gång och det då fungerar felfritt.

• Bilbälte - Jag använder alltid bälte. Skulle aldrig falla mig in i att köra utan. Men! Mina föräldrar och två bröder bor i samma villaområde. Det händer att man ska göra ett snabbt ärende mellan husen och tar bilen. Då uppstår alltid kampen med det pipande larmet. Ibland känner jag mig trotsig och vägrar knäppa på det. Jag vet att det inte tar någon som helst tid men jag gillar inte att det har åsikter. Dessutom tjuter det mer och mer frenetiskt, så efter att ha irriterat mig hela kvarteret jag kört, blir jag tillslut så tokig på det att jag knäpper det i farten i sista kurvan och skriker "NÖJD?" till lampan som inte längre blinkar rött.

• Min kran i badrummet - Vi har efter 6 år tillsammans hittat ett förhållningssätt till varandra och det är bara på riktigt kalla dagar jag råkar ut för kranens ovett numera. Den har dock inte samma tålamod med mina gäster. Den gillar inte när folk är obetänksamma och inte förstår att det är översta våningen av 7 och att det krävs visst tryck i rören om det ska orka hosta fram något vatten. Den gillar därför inte några försiktiga halvhjärtade vridningar på kranen utan kräver att man öser på för fullt. Då är han generös med vattnet, men annars stönar och stånkar han så att man tror att han ska väcka hela huset.

• Mammas spis - Sist men inte minst på denna lista dyker den värsta lilla besserwissern av dem alla upp. Min mamma har ett fantastiskt kök som det hade varit en ren fröjd att laga mat i om det inte vore för den kinkiga spisen. Nog för att både micron och frysen också lever sitt egna liv. Men de nöjer sig med att försynt harkla för att uppmärksamma sitt missnöje. Det kan jag ha överseende med. Spisen däremot fungerar som en führer. Nåde den som ställer något på den som inte där hör hemma, råkar spilla vatten eller skakar stekpannan utanför avsedd plats. Hämnden är oförutsägbar och varierar mellan högljudda protester, otaliga blinkande symboler eller ren och skär strejk.

Jag ser fram emot nästa generation av prylar som jag vill kunna resonera med. I nuläget har de en orimlig makt över stämningen i relationen oss emellan.