Har vi inte alla haft en kompis som man under de så oklädsamma tonåren drogs till som en magnet, men egentligen helst ville undvika att stå för nära för att slippa jämföras med.

För mig var Ninni Bautista den tjejen. Hon lockade människor till sig med sådan självklarhet, skrattade så naturligt, var vacker som en dag och sjöng som en gudinna. Jag kunde avsky hur tafatt jag kände mig i sammanhanget, men det gick inte att lasta henne för. Hennes sympatiska sätt och inbjudande charm gjorde henne omöjlig att inte älska. Hon var som ett 4-färgstryck på högglansigt papper och jag kände mig som en hafsig skiss på en solkig servett brevid.

Det är inte lätt att tävla med stjärnglans. Tack och lov går åren och till motsats från tonåren kommer man att glädjas med andras framgångar, styrkor och kvaliteter. Och i en perfekt värld även med sina egna.

Idag kunde jag inte vara stoltare över att jag tidigt visste om en av landets bäst bevarade hemligheter. Att jag sen länge varit medveten om vad Ola Salo, Carola, Petter och Magnus Uggla först de senaste veckorna fått upptäcka. Att jag alltid insett vad svenska folket först nu får se. Ninni Bautista hör hemma på de stora scenerna!

Ikväll står hon i semifinal i The Voice och jag förlitar mig på er kära läsare för att rösta henne vidare. Jag har sen länge slutat tävla med hennes stjärnglans, nu njuter jag hämningslöst av att sola mig i den. Det borde många fler med mig göra!

Jag får inte bädda in videon som jag önskar men HÄR hittar ni hennes senaste framträdande.

Jag älskar det faktum att SVT imorse "påade" sin intervju med Stefan Edberg med dessa toner.

Jag skrev igår om associationer och det introt för mig är fullt av positiva betingelser.

Citaten kommer till mig per omgående:

"Sicka flätor"

"Mojjan ska också tävla"

"Så får vi skyllen"

"Vi skriver Köpenhamn på skylten"

"Vi får väl ta mina pengar då"

osv osv..

Är det någon av er stackars läsare som missat serien Smash? En serie som är bra mycket mer än den utlovar, helt klart ett serve-ess i min bok, så utbildar jag er gärna! Den står i DVD-hyllan och nyttjas på tok för sällan. Bjud in er själva på en helkväll så kör vi!

En av fördelarna med jetlag är att jag sover så pass oroligt från 02:00 och framåt att jag faktiskt minns vad jag drömmer. Det händer mig sällan annars, jag går från djupsömn till klarvaket tillstånd på nolltid och har därmed ytterst liten insyn i mitt egna undermedvetna.

Igår drömde jag att min chef gav mig sparken. Det hela kändes relativt olustigt och framförallt orättvist, så jag avfärdade det som en absurd dröm. Det hindrade mig dock inte från att på typiskt kvinnligt manér överanalysera situationen och han såg helt klart ovanligt bister ut när han tittade upp och svarade på mitt "God morgon!". Kanske var jag tvungen att överväga möjligheten av sanndrömmar trots allt. Dagen blev dock bättre och i takt med att minutrarna gick kände jag mig säkrare och säkrare på att få stanna dagen ut.

I natt väntade nästan dröm. Jag var ny på jobbet och stod framme vid katedern med en grupp bångstyriga 15-åringar framför mig. Ack ljuva känsla. Ja ibland saknar jag verkligen att vara lärare. Visste inte att det var så till den grad att jag drömde om det, men det förvånade mig trots allt inte.

Vi kan väl säga att mitt undermedvetna kanske inte producerar sanningar generellt, men det är åtminstone logiskt i sitt synsätt och sånt uppskattar jag. Får man sparken från ett jobb är det bra att det finns andra. Kanske för säkerhets skull bör tillägga att det hela känns föga troligt och att jag inga sådana signaler får. Kanske helt enkelt är så att mitt medvetna mår bäst av att interagera så lite som möjligt med mitt undermedvetna. För min och inte minst min chefs skull. Överanalyserande tjejer är ju sällan någons dröm.

Ja jag vet att jag måste skriva och berätta lite om Singapore men det kräver sin lilla tid så ni får hålla till godo med mer lösryckta tankar till sådan infinner sig.

Lyssnade på radion imorse och de spelade till min stora glädje Time after Time. Jag kan inte höra den låten utan att skratta och tänka på det här klippet.

Jag och lillasyster U som sällan delar filmsmak kan åtminstone vara överens om att den här slutscenen är helt fantastisk på alla sätt och vis. Det där med associationer är ju dock inte alltid av godo.

Den här sången framfördes som en hyllning av skönsjungande L då min bror S gifte sig med hennes syster J. En vacker sång för tillfället och strålande framfört. Inte var det hennes fel att jag och lillasyster U sökte ögonkontakt över bordet samtidigt som vi bägge hjälplöst försökte kväva några fniss då vi visste precis att vi båda hade samma bild på näthinnan.

Det har gått några år sen dess och imorse när jag igen hörde låten märkte jag att den nu associeras både med humorn i filmen och skammen över olämpligt och oförtjänt fniss vid högtidsstund. Min förhoppning är att händelsen är preskriberad och att mitt erkännande ej leder till konsekvenser.

Känner ni igen den dansande killen Sandy? Numera spelar han Eli i The Good Wife. Ni ser vilka guldkorn man hittar när man kollar i arkiven.

Vilka magiska minutrar när den nykläckta fadern mötte pressen imorse.

Det har hänt en del med hans mediavana sen den katastrofala presskonferensen då deras förlovning blev officiell. Idag fanns bara värme, humor och obeskrivlig lycka och jag har inte kunnat sluta le sen dess.

Ja det är bara att inse att jag är rojalist. Inte så mycket med huvudet som i hjärtat och magen. Jag torkade en tår och åkte till jobbet denna gråa men ack så lyckliga torsdag.

Fira mina vänner. Är det någon gång de närmsta 25 åren eller så ni ska äta en prinsesstårta är det idag. Och ja de är helt klart godast rosa!

Minns ni hur jag bloggade om Björn Ranelid när det annonserades att han skulle delta i Melodifestivalen? Annars går det att läsa här.

Jag har sen hans faktiska deltagande (som jag inte såg på "riktigt" utan bara sett i efterhand) inte orkat bemöda mig med att kommentera det uppenbara. Allt sas på Twitter den kvällen. Jag har inget nytt att bidra med och tycker inte att det är värt de få minutrarna det skulle ta att plita ner min uppgivenhet till läsbara ord.

Däremot roades jag över att se att Fredrik Backman denna begåvade skribent tagit samma grepp och dragit samma slutsats som jag gjorde då det begav sig. Hans text hittar du här.

Jag får ta och gratulera Uppsala till att vara Sveriges rikaste kommun. Jag kan inte komma på någon annan rimlig anledning till att de ska skylta om hälften av stans övergångsställen inte bara en gång utan två då den första skylten som kom var olämpligt yppig, går att läsa om här.

Ni som kör E4an söderut vet att det vid Södertälje sitter en skylt mot E20 dit resenärer mot Göteborg hänvisas. Inte för att det är bästa, snabbaste eller säkraste vägen. Det vet väl alla som åker ofta att E4an till Jönköping och sen riksväg 40 är överlägset bättre. Förklaringen har istället alltid varit att det är för kostsamt att skylta om. Detsamma gäller vid förändring av hastighetsgränser och dylikt. Man dröjer med sådana förändringar då det är förenat med stora utgifter.

Tack och lov för Uppsala som inte har sådana bekymmer. De kan nämligen skylta om fullt dugliga skyltar mest för skojs skull, eller som ett slag i luften för jämställdhet.

Är det på fullt allvar någon som uppfattar Herr Gårman som för manlig och patriarkalisk? Som lärare lärde jag mig att välja mina fighter i klassrummet. Nedan bild kan väl inte i rimlighetens namn kännas som en seger för någon.

Jag vill inte på något vis kritisera Fru Gårman då hon likt Herr Gårman helt och fullt fyller sin funktion i att tydligt visa först var övergångsställe finns och sen hur man bäst nyttjar det. Jag har bara tidigare upplevt uppgiften som relativt könslös och tyckt att ordleken Herr Gårman (här går man) haft en viss torr charmig klang som berättigat valet av att han fått en mer framträdande roll och hon en mer tillbakadragen.

Sen kan det väl inte vara bara jag som undrar vad Uppsala gör om ett år då "Hen" är än mer på tapeten och de måste hitta ett sätt att få både Herr och Fru att kliva tillbaka.

Ja lika löner för lika arbete känns ju helt klart som en bagetell i jämförelse.

Jag älskar att få blomsterbud. Vilken tjej gör inte det? Det är något magiskt med att få det levererat till dörren, skala av pappret och läsa de få utvalda orden på medföljande kort. Trots att man både fått och gett några blomsterbud genom åren var det nog först igår jag förstod vidden av signalen de sänder.

-Du har fått paket, ringde de och sa från receptionen. Det var ett samtal jag väntat på eftersom min vän L bett om hjälp att ta med en blomsterbukett till gemensamma vännens A konsert den kvällen. Ingen stor grej alls tyckte jag, bara buda buketten till jobbet så tar jag med den.

Men när jag kom ner satt M bokstavligen och studsade på stället med hemlig min.

-Vad bra, de har kommit sa jag lite likgiltigt och såg med en gång vilken besvikelse jag orsakade henne. Jag hasplade ur mig en förklaring om att de inte var till mig och gjorde nog det hela bara värre och värre för varje ord.

En smart tjej hade lärt sig av sitt misstag. Dessvärre är jag inte alltid en sådan utan jag fortsatte eftermiddagen med att ärligt svara att de inte var till mig, jag fyller inte år eller vad som nu var lämpligt svar på alla de frågor som kom min väg. Idel besvikna ansiktsuttryck då min story inte visade sig mer spännande än så. Trevligt att så många unnar mig blommor såklart men det hela kändes smått oproportionerligt och jag längtade efter att lämna kontoret och istället möta anonyma människor som spekulerar i tysthet kring blomsterbuketter på armen.

Jag fick som jag ville och på tunnelbanan var det få som intresserade sig för mig och min bukett. Desto värre blev det dock när jag väl anlände till konserten och möttes av:

- Ååå du har blommor med dig vad gulligt.

- Duktigt att ha blommor med sig, det skulle man haft såklart. osv osv.

Igen fick jag börja rätta ut missförstånden och drog en suck av lättnad då det fanns en hink att trycka ner buketten i bland andra.

Det var en kanonfin bukett och jag önskar att jag hade gjort mig förtjänt av den eller kunde ta credden för den, men tillslut hamnade den åtminstone i rätta händer. Kvällen var din A och den var magisk. Stort grattis till dig!

Jag gick hem helt förundrad att man lyckats hitta 4 unga snygga kvinnliga hornister och vilken glädje detta måste ha varit för den annars så mansdominerade blåsorkestern. Vem visste att hornisten är blåsorkesterns motsvarighet till en high school cheerleader? Och vilket instrument spelas av quarterbackens motsvarighet? Vill bara veta ifall man skulle ge sig på att skriva filmmanus om orkesterromantik.